Utbränd. Hur man blir bemött/vägen tillbaka.

Gunilla Eklund 23 oktober, 2014 kl 10:48
5294 visningar / 0 svar / anmäl

För 3 år sedan gick jag ”in i väggen”. Diagnosen var Psykosomatisk sjukdom, yrsel/ Depression, ångest. Det hela började många år tidigare. Jag bodde i ett jättefint hus med man och 2 barn. Hade flyttat till en mindre kommun och lyckats ”börja om ” i förhållandet. Det gick ganska bra oss emellan men han jobbade mycket och det var jag som skötte barn, hus, tomt, ja även bilar om det skulle bli bytt däck etc. Jag jobbade 68 % i hemtjänsten och skötte även det gemensamma företaget delvis hemifrån. Jag började fundera på att gå i kloster eller dyl. då jag inte fick någon tid för mig själv. .
I juni 2008 tog jag ut skilsmässa. Jag bara gjorde det. Min dåvarande man fattade ingenting och knappast jag själv heller. Det var bara något jag var tvungen att göra.
Jag köpte ett litet hus dit jag flyttade med min minderåriga dotter. Ett år senare började jag träffa en ny man och jag var jättelycklig. Livet var på topp igen. Efter ca.1,5 år bröt jag upp förhållandet. Jag tyckte inte tiden räckte till. Fick inte gjort något hemma och det var jättejobbigt att bo i en kappsäck. Kanske hade jag lite för brottom in i ett nytt förhållande.
En eftermiddag på jobbet innan sommarsemestern när jag satt vid datorn kände jag att jag inte orkade göra ett knapptryck till på tangentbordet. Hade tur nog semester tidigt detta år. Åkte till min familj i norrland men orkade inte fiska och göra det jag alltid brukar. Blev irriterad på min syster att inte HON kunde hjälpa min dotter med tackel och att ta av fisken från kroken. Jag ville bara sitta i solen och göra ingenting. Sökte mig hela tiden till ensamheten. Låg i hängmattan bakom dasset tills toaletten gick sönder så vi fick börja använda det efter att ha stått oanvänt i alla år! Fåglarna störde mig t o m. Jag kände det som att öronen pejlade in minsta ljud. Jag var fruktansvärt lättskrämd.
Resterande tid när vi kom hem fick jag inget gjort. Jag jobbade 4 v. och tog mig igenom andra semesterperioden men när jag skulle ha 2 v. till i slutet av sommaren sjukskrev jag mig.
Den närmste tiden därefter minns jag som i ett töcken. Jag bollades mellan företagshälsovården och närhälsan några gånger innan någon tog sig an mig. Fick ringa och tjata då det inte stämde med sjukskrivningarna och att jag fick komma till rätt instans. Fick gå till en psykolog några gånger på företagshälsovården som lyfte upp sådant som hänt i mitt tidigare liv. Sådant jag bearbetat trodde jag och lagt bakom mig!
Jag hade yrsel och kunde vakna med en huvudvärk som inte var av denna värld. En morgon innan jag vaknat helt var det som om det var så totalt svart omkring mig som det bara kan vara. Det var väldigt otäckt. Fick en känsla av att vara nära döden. Det gjorde så ont i huvudet när jag väl vaknade att jag knappt kunde resa mig upp. Då frågade jag grannen om han kunde köra mig till akuten i Borås för att försöka få en röntgen. Det blev en vådlig färd då han är över 80 och nog inte kört i den stan på länge. Jag hade inte kört bil mycket det sista p.g.a yrseln och oförmågan att göra något. Väl inne på akuten fick jag först prata med en sköterska. När jag skulle försöka förklara min situation säger jag att det är under utredning om det är psykiska besvär jag lider av. Hon lyssnar inte alls på att jag har ont i huvudet så jag spyr och att det kryper i bakhuvudet!! Jag fick inte ens träffa en läkare. Hon undrade bara vad jag gjorde där. Frågade hur jag kunde ta upp tiden så här och uppehålla dem när det fanns andra som behövde hjälp! Jag har aldrig känt mig så lite värd någon gång. När jag gick ut därifrån tyckte jag att alla tittade på mig. Något hände där inne i mig och jag förstod att detta får jag klara själv och att jag måste skärpa mig om jag inte ska bli helt knäckt. Vi drack en kopp kaffe i kafeterian och nu var huvudvärken bättre så jag körde hem själv med stor koncentration. Samma kväll blev jag medbjuden hem till min dotters kompis familj på ett glas vin. Jag tackade ja och fick en trevlig kväll även om jag bara tog ett halvt glas vin p.g.a yrseln jag redan hade. Skulle jag klarat av det om det var psykisk sjukdom/depression. Vår går gränsen?
Allt som allt var jag var sjukskriven först 3 veckor genom närhälsan. När jag kom till fhv. sjukskrev den läkaren mig 1 v. helt. Sen skulle jag börja så smått att jobba 25% en v. 50% andra v. och 75% sista veckan. Jag kunde inte handla mer än ett par saker åt gången utan att känna ångest och vilja ut därifrån. Om jag orkade se på tv kunde jag inte ha ljudet på och inte se sådant som var hemskt. Det var denna sommar det hemska hände på Utöya. Det stängde jag av och hade dåligt samvete att jag mådde dåligt som egentligen hade det så bra. Tittade helst på program utan reklam då det var väldigt stressande med snabba sekvenser och höga ljud.
Det som till slut gjorde att det vände var att jag fick börja gå till en sjukgymnast som var underbar. En ung kille som lugnt och metodiskt visade och förklarade varför jag hade huvudvärk och gav mig rörelser som jag gjorde till punkt och pricka. När jag sen körde in till jobbet första dagen började det krypa i bakhuvudet igen. Svetten rann, jag fick åka hem igen. I mitt huvud ringde orden min chef sagt: –Vi måste ju ha någon slags nytta av dig när du är här! Nån bredvidgång eller långsam upptrappning var aldrig aktuellt. Jobba som vanligt men färre timmar.
Det var en jobbig tid och jag var arg på företagsläkaren för att han tvingade mig i jobb så fort. Han bara skrattade bort det och sade att om jag blir sämre får jag höra av mig. Hade önskat att jag fått vara hemma längre och ägnat mig åt min akvarellmålning jag lyckats komma igång med och lyssna på talböcker så jag skulle kunna samla kraft. Jag har alltid varit en ”snäll” flicka och gjort det jag förväntas göra. Jag som många andra är uppväxt med smisk i stjärten och hårluvar om man inte gjorde som man blev tillsagd.
Jag ordnade själv med att få gå en kurs i stresshantering. En läkare hade något år tidigare skickat mig till en sköterska i psykiatri. Jag har genom åren haft värk i kroppen som flyttat runt och jag har sökt för än det ena än det andra men inget fel har hittats på mig. Hon tipsade om att det fanns sådana kurser då jag själv frågat det sista när jag skulle gå. Nu hade jag sådan tur att det skulle börja en kurs den hösten och tack vare att jag konsulterat sköterskan fick jag komma med direkt utan remisser el. dyl. Jag fick dock inte gå på arbetstid utan fick lägga schemat efter det den sista tiden jag var sjukskriven eller ta ledigt. Där fick jag redskap att ta mig tillbaka, lära mig avslappning mm.
Jag har lärt mig leva med min stress. Det är viktigt att ta alla symtom på allvar att det är på väg tillbaka. Jag hade det första året ständigt återkommande huvudvärk men det kom oftast när jag var ledig tur nog. Då man är ensamstående har man inte råd att sjukskriva sig. För kanske ett år sedan nämnde min tandläkare att jag nog biter ihop käkarna när jag sover. Han drog t o m av på räkningen för att jag skulle köpa en bettskena men det har inte behövts då jag inte längre har huvudvärk så ofta. Det verkar som att det räckte med vetskapen. Kan jag inte somna lägger jag mig på spikmattan. Går inte det lyssnar jag på en ljudbok. Den skingrar tankarna. Jag är noga med min sömn och är inte uppe onödigt länge på kvällar då jag ska upp dagen efter. Har nu i höst kommit igång med träning en gång i vecka. Jag går inte till läkaren så fort värken eskalerar någonstans i kroppen utan tar fram mina träningsscheman jag fått av sjukgymnasten eller ringer dem direkt. Tänker på min hållning. Att axlar och haka inte åker fram. Tar vara på lediga dagar på ett bra sätt. Planerar bara in det jag känner att jag orkar och vill göra. DET FINNS INGA MÅSTEN.
Att det känns som om man lever på randen till ohälsa skriver jag då jag återigen kände yrsel förra veckan och hade huvudvärk flera dagar efter att jag arbetat helg. Vi har så många vi besöker varje dag i hemtjänsten. Vi får möta väldigt många på en dag med olika diagnoser. Vi går från dörr till dörr. Jag har det sista halvåret tyckt att jag funnit mig i det höga tempot vi har med 12-16 olika pass per dag. Samma person kan visserligen ha hjälp flera gånger. Vi hade förr tid att gå in och ta en fika på fm. men det hinns inte med längre. Jag har sagt att om jag känner att jag måste ha den pausen tar jag den ändå och tar kortare lunchrast istället. Nu har ytterligare en sak lagts på oss för att spara tid. Vi ska via telefonen registrera oss när vi går in och ut från brukaren. Varje avvikelse ska skrivas in via en app. Det blir en massa knapptryckningar och extra moment när vi förflyttar oss emellan dörrarna. Vi får inte ens vila när vi går till nästa! Vi ska spara papper heter det och vi ska slippa tid på kontoret för dokumentation…
Jag kände att jag ville dela med mig av mitt levnadsöde så här långt. Ifall någon känner igen sig är det ju bra att veta att om man bara inte ger sig vänder det en dag och blir till det bättre. Man stöter på människor som hjälper men även som stjälper! Det är oftast ens egna tankar och sätt att hantera livet som styr hur det blir. Man måste lyssna till sitt inre. Är det så här jag vill leva mitt liv? Är jag lycklig? Vad kan jag göra för att förändra något till det bättre?
Det jag undrar lite över nu är om jag kommer att våga satsa på kärleken någon mer gång! Jag trivs som singel men anar att jag nog missar något väsentligt… Kanske blir det tredje gången gillt!
Avslutar med ett citat som jag tror hade stor betydelse när/att jag begärde skilsmässa.
Lev och låt oss alla leva i universums styrka. Tro på livet och dess vackra möjligheter. Ingenting är omöjligt. Livet är sig självt vittne till detta.
Öppna alla dörrar till din själ. Söker vi efter kärlek kan vi bara gå till våra egna celler och vår själ.
Den överger oss aldrig!

Peter Stormare (Samtal pågår i P1)

NILLA

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Gunilla Eklund Anmäl

    För 3 år sedan gick jag ”in i väggen”. Diagnosen var Psykosomatisk sjukdom, yrsel/ Depression, ångest. Det hela började många år tidigare. Jag bodde i ett jättefint hus med man och 2 barn. Hade flyttat till en mindre kommun och lyckats ”börja om ” i förhållandet. Det gick ganska bra oss emellan men han jobbade mycket och det var jag som skötte barn, hus, tomt, ja även bilar om det skulle bli bytt däck etc. Jag jobbade 68 % i hemtjänsten och skötte även det gemensamma företaget delvis hemifrån. Jag började fundera på att gå i kloster eller dyl. då jag inte fick någon tid för mig själv. .
    I juni 2008 tog jag ut skilsmässa. Jag bara gjorde det. Min dåvarande man fattade ingenting och knappast jag själv heller. Det var bara något jag var tvungen att göra.
    Jag köpte ett litet hus dit jag flyttade med min minderåriga dotter. Ett år senare började jag träffa en ny man och jag var jättelycklig. Livet var på topp igen. Efter ca.1,5 år bröt jag upp förhållandet. Jag tyckte inte tiden räckte till. Fick inte gjort något hemma och det var jättejobbigt att bo i en kappsäck. Kanske hade jag lite för brottom in i ett nytt förhållande.
    En eftermiddag på jobbet innan sommarsemestern när jag satt vid datorn kände jag att jag inte orkade göra ett knapptryck till på tangentbordet. Hade tur nog semester tidigt detta år. Åkte till min familj i norrland men orkade inte fiska och göra det jag alltid brukar. Blev irriterad på min syster att inte HON kunde hjälpa min dotter med tackel och att ta av fisken från kroken. Jag ville bara sitta i solen och göra ingenting. Sökte mig hela tiden till ensamheten. Låg i hängmattan bakom dasset tills toaletten gick sönder så vi fick börja använda det efter att ha stått oanvänt i alla år! Fåglarna störde mig t o m. Jag kände det som att öronen pejlade in minsta ljud. Jag var fruktansvärt lättskrämd.
    Resterande tid när vi kom hem fick jag inget gjort. Jag jobbade 4 v. och tog mig igenom andra semesterperioden men när jag skulle ha 2 v. till i slutet av sommaren sjukskrev jag mig.
    Den närmste tiden därefter minns jag som i ett töcken. Jag bollades mellan företagshälsovården och närhälsan några gånger innan någon tog sig an mig. Fick ringa och tjata då det inte stämde med sjukskrivningarna och att jag fick komma till rätt instans. Fick gå till en psykolog några gånger på företagshälsovården som lyfte upp sådant som hänt i mitt tidigare liv. Sådant jag bearbetat trodde jag och lagt bakom mig!
    Jag hade yrsel och kunde vakna med en huvudvärk som inte var av denna värld. En morgon innan jag vaknat helt var det som om det var så totalt svart omkring mig som det bara kan vara. Det var väldigt otäckt. Fick en känsla av att vara nära döden. Det gjorde så ont i huvudet när jag väl vaknade att jag knappt kunde resa mig upp. Då frågade jag grannen om han kunde köra mig till akuten i Borås för att försöka få en röntgen. Det blev en vådlig färd då han är över 80 och nog inte kört i den stan på länge. Jag hade inte kört bil mycket det sista p.g.a yrseln och oförmågan att göra något. Väl inne på akuten fick jag först prata med en sköterska. När jag skulle försöka förklara min situation säger jag att det är under utredning om det är psykiska besvär jag lider av. Hon lyssnar inte alls på att jag har ont i huvudet så jag spyr och att det kryper i bakhuvudet!! Jag fick inte ens träffa en läkare. Hon undrade bara vad jag gjorde där. Frågade hur jag kunde ta upp tiden så här och uppehålla dem när det fanns andra som behövde hjälp! Jag har aldrig känt mig så lite värd någon gång. När jag gick ut därifrån tyckte jag att alla tittade på mig. Något hände där inne i mig och jag förstod att detta får jag klara själv och att jag måste skärpa mig om jag inte ska bli helt knäckt. Vi drack en kopp kaffe i kafeterian och nu var huvudvärken bättre så jag körde hem själv med stor koncentration. Samma kväll blev jag medbjuden hem till min dotters kompis familj på ett glas vin. Jag tackade ja och fick en trevlig kväll även om jag bara tog ett halvt glas vin p.g.a yrseln jag redan hade. Skulle jag klarat av det om det var psykisk sjukdom/depression. Vår går gränsen?
    Allt som allt var jag var sjukskriven först 3 veckor genom närhälsan. När jag kom till fhv. sjukskrev den läkaren mig 1 v. helt. Sen skulle jag börja så smått att jobba 25% en v. 50% andra v. och 75% sista veckan. Jag kunde inte handla mer än ett par saker åt gången utan att känna ångest och vilja ut därifrån. Om jag orkade se på tv kunde jag inte ha ljudet på och inte se sådant som var hemskt. Det var denna sommar det hemska hände på Utöya. Det stängde jag av och hade dåligt samvete att jag mådde dåligt som egentligen hade det så bra. Tittade helst på program utan reklam då det var väldigt stressande med snabba sekvenser och höga ljud.
    Det som till slut gjorde att det vände var att jag fick börja gå till en sjukgymnast som var underbar. En ung kille som lugnt och metodiskt visade och förklarade varför jag hade huvudvärk och gav mig rörelser som jag gjorde till punkt och pricka. När jag sen körde in till jobbet första dagen började det krypa i bakhuvudet igen. Svetten rann, jag fick åka hem igen. I mitt huvud ringde orden min chef sagt: –Vi måste ju ha någon slags nytta av dig när du är här! Nån bredvidgång eller långsam upptrappning var aldrig aktuellt. Jobba som vanligt men färre timmar.
    Det var en jobbig tid och jag var arg på företagsläkaren för att han tvingade mig i jobb så fort. Han bara skrattade bort det och sade att om jag blir sämre får jag höra av mig. Hade önskat att jag fått vara hemma längre och ägnat mig åt min akvarellmålning jag lyckats komma igång med och lyssna på talböcker så jag skulle kunna samla kraft. Jag har alltid varit en ”snäll” flicka och gjort det jag förväntas göra. Jag som många andra är uppväxt med smisk i stjärten och hårluvar om man inte gjorde som man blev tillsagd.
    Jag ordnade själv med att få gå en kurs i stresshantering. En läkare hade något år tidigare skickat mig till en sköterska i psykiatri. Jag har genom åren haft värk i kroppen som flyttat runt och jag har sökt för än det ena än det andra men inget fel har hittats på mig. Hon tipsade om att det fanns sådana kurser då jag själv frågat det sista när jag skulle gå. Nu hade jag sådan tur att det skulle börja en kurs den hösten och tack vare att jag konsulterat sköterskan fick jag komma med direkt utan remisser el. dyl. Jag fick dock inte gå på arbetstid utan fick lägga schemat efter det den sista tiden jag var sjukskriven eller ta ledigt. Där fick jag redskap att ta mig tillbaka, lära mig avslappning mm.
    Jag har lärt mig leva med min stress. Det är viktigt att ta alla symtom på allvar att det är på väg tillbaka. Jag hade det första året ständigt återkommande huvudvärk men det kom oftast när jag var ledig tur nog. Då man är ensamstående har man inte råd att sjukskriva sig. För kanske ett år sedan nämnde min tandläkare att jag nog biter ihop käkarna när jag sover. Han drog t o m av på räkningen för att jag skulle köpa en bettskena men det har inte behövts då jag inte längre har huvudvärk så ofta. Det verkar som att det räckte med vetskapen. Kan jag inte somna lägger jag mig på spikmattan. Går inte det lyssnar jag på en ljudbok. Den skingrar tankarna. Jag är noga med min sömn och är inte uppe onödigt länge på kvällar då jag ska upp dagen efter. Har nu i höst kommit igång med träning en gång i vecka. Jag går inte till läkaren så fort värken eskalerar någonstans i kroppen utan tar fram mina träningsscheman jag fått av sjukgymnasten eller ringer dem direkt. Tänker på min hållning. Att axlar och haka inte åker fram. Tar vara på lediga dagar på ett bra sätt. Planerar bara in det jag känner att jag orkar och vill göra. DET FINNS INGA MÅSTEN.
    Att det känns som om man lever på randen till ohälsa skriver jag då jag återigen kände yrsel förra veckan och hade huvudvärk flera dagar efter att jag arbetat helg. Vi har så många vi besöker varje dag i hemtjänsten. Vi får möta väldigt många på en dag med olika diagnoser. Vi går från dörr till dörr. Jag har det sista halvåret tyckt att jag funnit mig i det höga tempot vi har med 12-16 olika pass per dag. Samma person kan visserligen ha hjälp flera gånger. Vi hade förr tid att gå in och ta en fika på fm. men det hinns inte med längre. Jag har sagt att om jag känner att jag måste ha den pausen tar jag den ändå och tar kortare lunchrast istället. Nu har ytterligare en sak lagts på oss för att spara tid. Vi ska via telefonen registrera oss när vi går in och ut från brukaren. Varje avvikelse ska skrivas in via en app. Det blir en massa knapptryckningar och extra moment när vi förflyttar oss emellan dörrarna. Vi får inte ens vila när vi går till nästa! Vi ska spara papper heter det och vi ska slippa tid på kontoret för dokumentation…
    Jag kände att jag ville dela med mig av mitt levnadsöde så här långt. Ifall någon känner igen sig är det ju bra att veta att om man bara inte ger sig vänder det en dag och blir till det bättre. Man stöter på människor som hjälper men även som stjälper! Det är oftast ens egna tankar och sätt att hantera livet som styr hur det blir. Man måste lyssna till sitt inre. Är det så här jag vill leva mitt liv? Är jag lycklig? Vad kan jag göra för att förändra något till det bättre?
    Det jag undrar lite över nu är om jag kommer att våga satsa på kärleken någon mer gång! Jag trivs som singel men anar att jag nog missar något väsentligt… Kanske blir det tredje gången gillt!
    Avslutar med ett citat som jag tror hade stor betydelse när/att jag begärde skilsmässa.
    Lev och låt oss alla leva i universums styrka. Tro på livet och dess vackra möjligheter. Ingenting är omöjligt. Livet är sig självt vittne till detta.
    Öppna alla dörrar till din själ. Söker vi efter kärlek kan vi bara gå till våra egna celler och vår själ.
    Den överger oss aldrig!

    Peter Stormare (Samtal pågår i P1)

    NILLA

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?