Wow jag är en ”övermänniska” – enl. artikeln -ska ni bara ha ett barn?

jennie petersson 25 september, 2012 kl 18:02
3360 visningar / 1 svar / anmäl

Jag drog på smilbanden då jag bladade i nya numret av Amelia som fanns i min postlåda idag. Enligt artikeln; -Ska ni bara ha ett barn? så är jag en supermänniska -minst sagt.

Tänk, samma man i 20 år -och jag är ju knappt 37 år. 4 underbara ungar i åldrarna mellan 7-13 år.. Egen villa, eget stuteri med nästan 40 hästar. Barnen käkar hembakat och oftast mat lagad från scratch. Jag är moderiktig och hinner faktiskt unna mig en stund i badrummet på morgonen. Flera bilar osv osv.

Jaha tänker folk, sånna där som har gott om pengar. Allt är relativt.. Om folk kunde svälja sin avundsjuka någon gång och inse att ett förbannat hårt slit ligger bakom och att vi kanske vill ha det så. För väldigt, väldigt ofta talar andra om för mig vad som är rätt och fel för mig och min familj. Jag antar att det är den berömda jantelagen som ligger och lurar bakom hörnet. Och den egna prestationsångesten.

Om jag nu då ska titta tillbaka så får jag nog påstå att visst, här vilar ingen latmask. Jag flyttade hemifrån då jag var 16 år och har varit självförsörjande sedan dess. Både jag och mannen kommer från arbetarklass och ingen har fått ekonomisk hjälp av våra föräldrar eftersom utrymmet för det saknas. Likväl gav vårt slit oss möjligheten att köpa vårt första egna hus då jag var 18 och mannen 21. En ridolycka renderade därefter i ett år i rullstol för mig och en lång väg tillbaka. Med jävlar anammat att det är inte lönt att tycka synd om sig själv. När jag var 21 byggde vi ett nytt hus, mer anpassat efter mina fysiska behov… Jag fortsatte med hästar och utvecklade ett stuteri och har samtidigt jobbat heltid. Mannen jobbar också heltid. Han i fordonsbranschen och jag inom vård/omsorg/psykiatri. Till det har båda valt att utbilda sig samtidigt vid sidan av jobben. Han till yrkesämneslärare och jag läser nu till socionom. Statusyrken? -neej. Höglöneyrken? -njäe. Men nästan alla i närheten, även folk vi inte känner, vet vilka vi är. Presenterar man sig får man ofta tillbaka, jaaa men det är ju du som bor där och där och jobbar och har så många barn och dessutom hästar osv. Det är inte ovanligt att det glider in på ”hur har ni råd”?

Så det är med en stor portion humor jag väljer att läsa och tolka artikeln… Att jag skulle vara övermänniskan, hon den hippa morsan med alla bollarna i luften.

Men då vill jag med all värme jag kan uppbåda faktiskt tala om för mina goa medmänniskor ute i landet: Tänk på att var och en är på sin plats i livet just nu. Det som är rätt för mig är kanske inte rätt för dig. Vi kan väl alla visa en högre acceptans för varandra och därtill inse att vi har olika förmåga för vad vi klarar av att kunna ”rulla runt i vardagslivet” och att ingen är bättre eller mer rätt än någon annan. Glädjs åt det du har och ta tillvara på det fina i ditt liv, ty gårdagen får vi inte tillbaka och jag vill iallafall inte se tillbaka på mitt liv på ålderns höst och inse att jag hade ”ont av” vad andra gjorde -eller inte gjorde, utan snarare vara nöjd inför mig själv och med mig själv.

Vi är alla superföräldrar som klarar rodda runt livet oavsett en eller tio ungar.

Peace till er alla!!!

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • jennie petersson Anmäl

    Jag drog på smilbanden då jag bladade i nya numret av Amelia som fanns i min postlåda idag. Enligt artikeln; -Ska ni bara ha ett barn? så är jag en supermänniska -minst sagt.

    Tänk, samma man i 20 år -och jag är ju knappt 37 år. 4 underbara ungar i åldrarna mellan 7-13 år.. Egen villa, eget stuteri med nästan 40 hästar. Barnen käkar hembakat och oftast mat lagad från scratch. Jag är moderiktig och hinner faktiskt unna mig en stund i badrummet på morgonen. Flera bilar osv osv.

    Jaha tänker folk, sånna där som har gott om pengar. Allt är relativt.. Om folk kunde svälja sin avundsjuka någon gång och inse att ett förbannat hårt slit ligger bakom och att vi kanske vill ha det så. För väldigt, väldigt ofta talar andra om för mig vad som är rätt och fel för mig och min familj. Jag antar att det är den berömda jantelagen som ligger och lurar bakom hörnet. Och den egna prestationsångesten.

    Om jag nu då ska titta tillbaka så får jag nog påstå att visst, här vilar ingen latmask. Jag flyttade hemifrån då jag var 16 år och har varit självförsörjande sedan dess. Både jag och mannen kommer från arbetarklass och ingen har fått ekonomisk hjälp av våra föräldrar eftersom utrymmet för det saknas. Likväl gav vårt slit oss möjligheten att köpa vårt första egna hus då jag var 18 och mannen 21. En ridolycka renderade därefter i ett år i rullstol för mig och en lång väg tillbaka. Med jävlar anammat att det är inte lönt att tycka synd om sig själv. När jag var 21 byggde vi ett nytt hus, mer anpassat efter mina fysiska behov… Jag fortsatte med hästar och utvecklade ett stuteri och har samtidigt jobbat heltid. Mannen jobbar också heltid. Han i fordonsbranschen och jag inom vård/omsorg/psykiatri. Till det har båda valt att utbilda sig samtidigt vid sidan av jobben. Han till yrkesämneslärare och jag läser nu till socionom. Statusyrken? -neej. Höglöneyrken? -njäe. Men nästan alla i närheten, även folk vi inte känner, vet vilka vi är. Presenterar man sig får man ofta tillbaka, jaaa men det är ju du som bor där och där och jobbar och har så många barn och dessutom hästar osv. Det är inte ovanligt att det glider in på ”hur har ni råd”?

    Så det är med en stor portion humor jag väljer att läsa och tolka artikeln… Att jag skulle vara övermänniskan, hon den hippa morsan med alla bollarna i luften.

    Men då vill jag med all värme jag kan uppbåda faktiskt tala om för mina goa medmänniskor ute i landet: Tänk på att var och en är på sin plats i livet just nu. Det som är rätt för mig är kanske inte rätt för dig. Vi kan väl alla visa en högre acceptans för varandra och därtill inse att vi har olika förmåga för vad vi klarar av att kunna ”rulla runt i vardagslivet” och att ingen är bättre eller mer rätt än någon annan. Glädjs åt det du har och ta tillvara på det fina i ditt liv, ty gårdagen får vi inte tillbaka och jag vill iallafall inte se tillbaka på mitt liv på ålderns höst och inse att jag hade ”ont av” vad andra gjorde -eller inte gjorde, utan snarare vara nöjd inför mig själv och med mig själv.

    Vi är alla superföräldrar som klarar rodda runt livet oavsett en eller tio ungar.

    Peace till er alla!!!

  • susanne almberg Anmäl

    Är ingen prenumerant, men råkade läsa artikeln, Ska ni bara ha ett barn? Håller med förra inlägget till fullo. Är även jag mamma till fyra högst älskade barn som alla har samma pappa. Jag ger dem mycket tid men hinner absolut med mig själv också. Tränar och träffar väninnor, samt arbetar och studerar. Jag är väldigt ointresserad av vad folk tycker utan umgås bara med människor som jag känner mig trygg med. De människorna har ett, två eller tre barn och vad jag vet har vi aldrig diskuterat antal barn, utan bara konstaterat att vi är så tacksamma för att vi får ha dem. Jag förvånas över varför folk lägger sig i andras privatliv. Låt var och en bilda sin egen lycka. Lägg energi på viktigare saker. Kram.

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?