Skilda religioner – möjligt eller ej?

Söker svar 11 januari, 2010 kl 23:17
9894 visningar / 22 svar / anmäl

Hej!
Varning för långt brev!! Jag är en kvinna som snart har varit tillsammans med min sambo i 10 år. Han är verkligen min bästa vän och vi har alltid fungerat och trivts så himla bra ihop på på alla sätt!! Han känner till allt om mig och jag har tidigare fungerat utmärkt som livskamrat för honom under många år, men nu har vi hamnat mitt uppe i en relationskris av stora mått: Han är en väldigt troende muslim och har under senare år fått en otrolig ångest över att hans blivande fru (vi är som sagt inte gifta) tror för lite på Gud. Jag ser det som att jag alltid har varit helt ärlig mot honom när det gäller vem jag är och vad jag står för. Har alltid ”spelat med öppna” kort -och jag har alltid försökt att vara en så bra människa som jag bara kan, även om jag förstås inte heller är perfekt på något sätt. Jag är kristen, döpt och konfirmerad, men inte speciellt aktivt religiös. Tycker att mina moraliska principer och vem jag är som person borde vara tillräcklig information för att han skulle kunna bestämma sig, men tydligen är det inte det, vilket nu kommer fram efter snart 10 år tillsammans!! När vi blev ihop så sa jag att jag inte skulle konvertera till Islam – jag har under åren aldrig gett sken av att ändra detta och beslutet står ff fast. Han menar dock att jag inte behöver byta religion, men att jag behöver lära mig mer om hans religion, samt att bli mera övertygad om att det faktiskt finns en gud. Det skulle räcka för honom. Enligt honom så kan han inte skaffa barn eller gifta sig innan jag kommer till denna insikt..eftersom detta vore att ljuga för Gud/Allah.

Jag som alltid har varit öppen mot andra kulturer, religioner o människor men känner mig nu på sätt och vis grundlurad – som om jag gett bort mina bästa år utan att få något tillbaka, även om vi haft det mycket bra tillsammans.

Ska jag satsa så mycket tid och energi om hans religion säger att jag är fel person och om religionen sätter så stora gränser för vår kärlek..??? Är han då rätt för mig?? Varför är det bara jag som måste ändra mig? Varför kan han inte acceptera mig som jag är om jag accepterar honom med både fel och brister?

Jag vill inte ge upp allt vad vi har byggt upp under åren. Men hur gör man??? Någon med egna erfarenheter från detta? Hur gjorde Ni???

Jag vill ha barn och börjar bli äldre, tiden ligger liksom inte på min sida om man säger så… Det är inte heller lätt att börja om med en annan man och laga ett trasigt hjärta, samt stressa fram en ny familjebild med giftemål och barn på ett fungerande sätt, jag ser det inte som lockande alls eftersom jag vill vara tillsammans med min nuvarande sambo. Men vår religionsproblematik gör att mitt tålamod börjar tryta – jag har liksom kommit till ett vägskäl – och vet inte vart jag ska gå. Ska religionen driva oss isär istället för tvärtom… ?? Så är det väl inte tänkt att det ska vara? Vad skulle Ni ha gjort??

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Söker svar Anmäl

    Hej!
    Varning för långt brev!! Jag är en kvinna som snart har varit tillsammans med min sambo i 10 år. Han är verkligen min bästa vän och vi har alltid fungerat och trivts så himla bra ihop på på alla sätt!! Han känner till allt om mig och jag har tidigare fungerat utmärkt som livskamrat för honom under många år, men nu har vi hamnat mitt uppe i en relationskris av stora mått: Han är en väldigt troende muslim och har under senare år fått en otrolig ångest över att hans blivande fru (vi är som sagt inte gifta) tror för lite på Gud. Jag ser det som att jag alltid har varit helt ärlig mot honom när det gäller vem jag är och vad jag står för. Har alltid ”spelat med öppna” kort -och jag har alltid försökt att vara en så bra människa som jag bara kan, även om jag förstås inte heller är perfekt på något sätt. Jag är kristen, döpt och konfirmerad, men inte speciellt aktivt religiös. Tycker att mina moraliska principer och vem jag är som person borde vara tillräcklig information för att han skulle kunna bestämma sig, men tydligen är det inte det, vilket nu kommer fram efter snart 10 år tillsammans!! När vi blev ihop så sa jag att jag inte skulle konvertera till Islam – jag har under åren aldrig gett sken av att ändra detta och beslutet står ff fast. Han menar dock att jag inte behöver byta religion, men att jag behöver lära mig mer om hans religion, samt att bli mera övertygad om att det faktiskt finns en gud. Det skulle räcka för honom. Enligt honom så kan han inte skaffa barn eller gifta sig innan jag kommer till denna insikt..eftersom detta vore att ljuga för Gud/Allah.

    Jag som alltid har varit öppen mot andra kulturer, religioner o människor men känner mig nu på sätt och vis grundlurad – som om jag gett bort mina bästa år utan att få något tillbaka, även om vi haft det mycket bra tillsammans.

    Ska jag satsa så mycket tid och energi om hans religion säger att jag är fel person och om religionen sätter så stora gränser för vår kärlek..??? Är han då rätt för mig?? Varför är det bara jag som måste ändra mig? Varför kan han inte acceptera mig som jag är om jag accepterar honom med både fel och brister?

    Jag vill inte ge upp allt vad vi har byggt upp under åren. Men hur gör man??? Någon med egna erfarenheter från detta? Hur gjorde Ni???

    Jag vill ha barn och börjar bli äldre, tiden ligger liksom inte på min sida om man säger så… Det är inte heller lätt att börja om med en annan man och laga ett trasigt hjärta, samt stressa fram en ny familjebild med giftemål och barn på ett fungerande sätt, jag ser det inte som lockande alls eftersom jag vill vara tillsammans med min nuvarande sambo. Men vår religionsproblematik gör att mitt tålamod börjar tryta – jag har liksom kommit till ett vägskäl – och vet inte vart jag ska gå. Ska religionen driva oss isär istället för tvärtom… ?? Så är det väl inte tänkt att det ska vara? Vad skulle Ni ha gjort??

  • Selma Anmäl

    Jag själv är muslim och gift med en man som inte var troende alls när vi träffades. Jag blev kär på en gång men visste att det inte skulle fungera mellan oss på grund av att vill att mina barn har samma tro som jag. Min tro en en stor del av mig och jag kan inte ge upp den. Kärleken var större och vi blev ihop. Men innan dess hade vi många ärliga samtal om min tro, barns uppfostran och våran framtid. För honom var det inte viktigt om våra barn är muslimer eller inte det som var viktigt för honom var att de är väll uppfostrade. Min familj bröt kontakt med min i 8 år.
    Vi har varit ihop nu i 19 år, har stora barn.
    Under tiden hände mycket i vårt liv, bland annat kriget. Han var fånge i koncentrationsläge i ett år just på grund av religion som han inte hade. När man gå igenom såna hemska saker i livet och inte har någo annan att vända sig till då vänder man sig till gud men han hade ingen. Därför kanverterade han till islam.
    Min religion är min privar sak det är någonting mellan mig och min Gud.
    Jag tror inte att din man var riktigt ärlig mot sig själv och mot dig. Det kanske beror på att hans religion var inte så viktigt för honom just då när ni blev ihop, många blir troende senare i livet. Men jag tycker inte att det är ok från honom att pressa dig till någonting. Enligt Koranen får han inte pressa dig att konvertera, men det han som man inom islam måste se till är att barn uppfostaras som muslimer.
    Mina vänner har samma problem och sån situation är jätte jobbig för hela familjen, speciellt am man har sjaffa barn innan man har pratat om allt. Jag förstår vad du går igenom och hoppas att ni kommer till nån bra lösning på slutet. Lycka till!!!

  • Söker svar Anmäl

    Tack för ditt svar! Skönt att få andras åsikter – man blir ju tokig till slut om inget händer! Jag kan bara säga att vi inte har löst något än, men vi har kommit fram till ett vägskäl och han vet att han lever på lånad tid och måste hjälpa mig att ordna vår situation…Du har på sätt och vis helt rätt, han har nog inte varit helt ärlig från början, inte för att han ville vara elak, mer för att han på något sätt trodde att jag skulle konvertera eller ändra mig och min inställning mer efter hans krav – Jag kan väl delvis förstå detta, många av oss vet ju inte vad vi vill när vi är unga och växer upp – Sådant som religion och viktiga frågor blir ofta mer betydelsefulla med åren antar jag… trist bara om det blir jag och min framtid som offras medan han skall hitta svaret på vilken väg han ska gå…Det känns väldigt orättvist..Vi ska boka tid för rådgivning kring vår relation, får se om det löser något eller inte, jag är glad att Ni fick det att fungera i allafall, det är ju lite tröst för mig.

  • Anna Anmäl

    Här sitter jag och grubblar kring just detta…jag som har ett underbart äktenskap, en man som jag älskar över gränser som kultur, språk, länder m.m. Och som är muslim med en underbar gudstro och vackra värderingar som har format honom till en fantastiskt öppen och hjärtlig individ och är just därför min bästa vän och man. Och vi sitter just nu i samma ångestfyllda båt som ni, och nu äntligen efter nio år förstår jag något som jag inte har förstått innan. Nämligen den ångest han känner inför det faktum att jag saknar gudstro. Och så öppnar jag ditt mail. Enligt mig är det slumpen/ödet, enligt min man säkert Guds mening. Alltså att jag skulle se ditt inlägg just idag, just ikväll. Efter ett samtal med min man om just den här frågan. Här kommer vår historia och jag hoppas den kan hjälpa dig på något sätt. Skillnaden är att vi redan har barn. Jag var 25, han 22 när vi träffades. Vi har levt i bådas länder.Min man är som sagt djupt troende muslim, tron är mellan honom och Gud som han säger. Jag har inte alls någon Gud, men tycker att alla mina värderingar går hand i hand med islams/kristendomens m.fl. religioners grundvärderingar.Och det är för mig kärnan i alla religioner: ”Att vara en god människa i så många avseenden som möjligt”. Vi diskuterade detta från början och landade i att våra grundvärderingar var så lika så detta inte borde bli ett problem.Skillnaden är att jag kallar det sunt förnuft och han islam. Vi fick ett barn som idag är sju år, och min man överför muslimska värderingar och jag presenterar andra alternativa livsåskådningar. Han får också annat i skolan och han blir en allsidig tolerant person. Min man har under alla år dock uttryckt en önskan om att jag åtminstone skulle tro på Gud. Han ser liksom jag också kärnan i alla religioner. Om jag bara kunde tro på Gud, inget krav på muslim eller så.Det är min mans önskan. Då hade allt varit så mycket lättare säger han. För mig är det en omöjlighet. Jag tycker att jag möter honom i hans gudstro, men jag måste även jag bli mött och respekterad i min ”icke gudstro”. Det blir jag inte, och det är ett problem i vårt förhållande. Pojken har automatiskt valt att tro starkt och det tycker jag är underbart. Han säger stolt att han är muslim och tror på Gud, och det respekterar jag helt och fullt.Vårt problem idag är att jag helt plötsligt ser något som egentligen har skett hela tiden. Att den öppenhet som jag velat ska finnas i vår relation inte alls finns. Jag märker att jag undviker att lyfta religiösa/filosofiska frågor i vardagliga situationer för att det blir känslomässigt laddat. Min man reagerar starkt på kommentarer jag kan göra i tex tv-program, framför barnet eller även när vi är själva vad gäller just mitt förhållningssätt kring religion, skapelseteorier m.m. Och jag märker att han kämpar med sitt förhållningssätt, vill vara öppen men sedan känner att han handlar fel enligt islam. Jag kan och vet en del om islam, och andra religioner med för den delen och jag har åsikter vad gäller religiösa frågor. Jag har rest över i princip halva jordklotet och växt upp i en otroligt internationell miljö. En följd av detta är att jag är otroligt tolerant vad gäller olikheter överhuvudtaget. Just för att jag rent konkret haft samtal med människor från världens alla hörn, och lärt mig av dessa.Just därför blir jag så ledsen för att jag inte själv möter tolerans. Min man längtar efter att dela sin tro med sin partner. Jag har i dagsläget sagt att han måste förstå att jag måste få känna mig älskad helt för den person jag är jag med och att han måste överväga ordentligt hur han vill leva sitt liv. Jag kan förstå om han kommer till insikten att religionen är så viktig för honom att han måste få leva ut den med sin partner. I så fall: min stora sorg. Vi har en dialog men den är full av känslor. Vi älskar varandra, valet är gjort: det är han och jag, och jag hoppas innerligt att vi båda kan landa i att vi är olika och att vi är det även i religionen. Jag vet inte om du har tänkt på det här. Men jag tror inte det här med att dela islam/gudstro med sin partner hade varit så viktigt för min man om vi hade levt kvar i hans land där han inte vore så ensam i sin tro som han är här i Sverige. Sverige och västvärlden har ju inte direkt tolerans om vi ska fortsätta prata om det begreppet när det gäller islam. Och jag kan förstå att man vill dela detta med den man älskar mest av allt på jorden när allas ögon dömer din religion, alltså dig.Då blir vi, du och jag ytterligare två som tar avstånd. Förstår du mitt resonemang?

    Jag förstår hur du känner med åren som rinner förbi, och att du satsat så mycket i er relation. Men fortsätt diskutera. Jag tror och vill hoppas att ni liksom vi ska landa i ett resonemang att det är just Guds vilja ; att sammanföra folk från olika religioner, olika kulturer, olika miljöer och få oss att inse att våra äktenskap och våra barn som blir en del av flera världar är det som kommer att ena världen till slut. Globalisering, vad är det? Empati, hur utvecklar man det? Förståelse och tolerans för andra, hur utvecklar man det? Jo, just genom äktenskap som våra där vi statuerar exempel på att det går. Ja, det går att känna djup, kärlek, trygghet, full samhörighet trots olikheter! Lycka till nu….jag vägrar bli en del av de 95% av blandäktenskap som skiljer sig! Vi fixar det här i Guds och kärlekens namn om så hela världen är emot oss! (det bidde lite långt…)

  • söker svar Anmäl

    Jag vet inte vad jag ska säga, men tack för ditt jättefina inlägg!! Det var nog ödet precis som du sa! Vi är inte ensamma om problematiken har jag förstått…Tack för din tid, jag har inte så många som jag kan ”prata av” mig med så det var jättebra att läsa dina tankar och se att jag inte är ensam.

    Det är på sätt och vis en stor tröst att det finns fler som försöker leva öppet och strävar efter att motverka fördomar mot andra kulturer m.m precis som vi…men samtidigt är även ditt inlägg ett bevis för att det faktiskt inte är så himla enkelt..men som sagt, vem har sagt att livet ska vara enkelt????? Alla förhållanden har ju sina svårigheter eller hur..?? Dock kan jag ibland undra vad jag har gjort för att förtjäna detta – känslan av att inte duga för någon annan är ju aldrig roligt…

    Jag kämpar mycket även med mig själv också, att bli starkare och växa även på egen hand, jag behöver förstå hur jag själv är funtad och varför jag tycker som jag gör. Allt för att se vad jag söker och vill ha ut av mitt liv.

    Ibland vill jag dock bara ge upp och be honom dra, har även gjort det en gång för inte så länge sedan, men vi är ff tillsammans. Vi ska även ta tag i det här med rådgivning och diskussion med några olika utomstående människor, som vi hoppas ska ge oss lite mer insikt eftersom vi har insett att vi inte klarar det här på egen hand längre.

    Tråkigt nog är det ff mest jag som liksom ”trycker på” för att något ska hända. Han har ju ingen stress – ett typiskt manligt syndrom tror jag…Det är det värsta – jag vill ju heller inte stressa eller tvinga fram något som han kanske inte alls vill ..egentligen, det är ju också stressande för mig!! Mitt problem då blir ju att han använder religionen som ett skydd som ursäktar hans egen rädsla för tex barn och giftemål..det är nästan ännu mer skrämmande än något annat!! Därför måste jag också kämpa för att inte skylla alla problem på tex islam, eftersom religionen inte kan sägas vara ansvarig för allt HAN gör, även om det styr väldigt mycket.

    Han vet dock att han lever på ”lånad tid” nu om inget sker som gör att han kan välja att leva med mig, även inför sin Gud och alla andra. Jag har liksom kommit till min absoluta gräns efter så här lång tid, och om inget händer snart så vet han att det inte går att fortsätta tillsammans. Det är min övertygelse…

    Även med rådgivning från andra så vet jag inte om vi kommer att klara det tyvärr. Allt är så komplicerat när det handlar om saker som en persons värderingar och gudstro. Det är ju sådant som ju inte går att förändra hursomhelst, varken för honom eller mig. Jag kan ju inte ändra vem jag är – och jag har ju varit o.k att leva med enligt honom, annars hade han ju inte stannat kvar…?? Jag har aldrig låtsas vara något annat,än den jag är, eller villig att tex konvertera. Han visste från början vad han gav sig in på när han valde att vara med mig! Jag kan kanske välja att börja träna, jobba mindre osv..men att bli mer troende för att någon har det som krav går liksom inte!!! Jag är precis som du – jag har mina moraliska principer och vill gärna tro på att det kommer något efter detta, att det finns en högre makt, ett stöd ovanifrån liksom, men jag kan egentligen inte säga att det är så himla mycket mer än så för mig. Jag kan också förstå och acceptera att människor kan känna en stor tillhörighet och trygghet i sin tro, men jag har också sett vilka problem religion har skapat när människor inte förstår varandra eller misstolkar allt. Jag vet att det egentligen inte är religionen som skapar problematiken, det är ju vi människor…och våra tolkningar av det hela.

    Min mamma och hennes släkt är nog alla i stort sett väldigt troende, men min pappa vara väl i det närmaste ateist, fram tills innan han gick bort i cancer, då märkte jag att även han började fundera mer över sitt liv och resultatet av sina handlingar – samt om livet efter detta – fanns det eller inte? ..hrm..Står det någon och väntar på andra sidan när man börjar vandra över dit eller är allt helt slut då??…Får vi träffas igen allihopa…? Det syntes på min lilla pappa att det blev väldigt viktigt för honom att liksom gå igenom och prata ut med folk/släkt/barn innan han gick bort, men mer kanske för sig själv och för att visa kärleken till oss som han nu skulle lämna, mer än pga något så stort som gud och religionen. Dock kändes det som att han på något sätt fann sina svar och förstod att allt liksom hörde ihop – Det var väldigt skönt att se att han fick ihop det för sin del i allafall innan han dog. På sätt och vis var det då, som även jag började att fundera mer på dessa grundläggande frågor om livet och döden, kärleken osv.

    Allt detta har ju egentligen mer med kärleken till sin familj att göra än en gudstro…eller??

    Jag tror att för mig handlar alltså religionen mer om familjen – och att man vill ge dem man älskar de bästa förutsättningarna i livet – alltså kärlek, trygghet, samt visa någon form av ”rätt” väg för dem man vill väl…för att undvika att barnen ska hamna i dåligt sällskap osv.

    Reigionen blir för mig en tydligare beståndsdel i sällskap med andra – och då först och främst familjen och vännerna. För det är ju för mig mest vid bröllop, dop och begravningar som jag känner den samhörigheten lite tydligare. Jag har lärt mig att uppskatta kyrkor och känslan där mer och mer med åren, men det har ff inte blivit mer än så för mig.

    Jag kämpar med mig själv och mina dåliga – samt bra, tankar – försöker hitta en väg ut som ska fungera för oss, men ärligt talat – jag önskar att det vore lättare! Jag känner att jag tävlar mot Allah, vilket liksom inte går att jämföra med något annat.. Jag hoppas verkligen att det ska vara värt det i slutändan….

    Jag vet ju att min kille, precis som din man, vill ha en kvinna som han kan dela religionen med, och riktigt så kommer det ju aldrig att bli för oss, hur mycker jag än försöker!

    Jag tror egentligen att min kille tyvärr redan vet svaret på frågan om vi kan gifta oss eller inte. Det är också därför han inte ännu har vågat att prata med någon om vårt dilemma…

    Jag tror att han har insett sanningen – och att den innebär att jag nog faktiskt inte är helt rätt kvinna för honom. Jag tror ff att han försöker hitta ett sätt att få mig att öka gudstron så att vår kärlek liksom blir mer o.k eftersom han älskar mig och inte vill krossa mitt hjärta, men jag tror tyvärr att det är det som kommer att bli resultatet av det hela ändå tills slut – även om vi båda kämpar för att hitta en annan lösning!

    Jag hoppas att Ni kommer runt problematiken med religionen, även om vi inte gör det. Det verkar ju som om Ni har klarat av mycket tillsammans under de år som har gått. Önskar Er båda lycka till!! Inom relgion brukar man ju säga – ”om gud vill”, eller ”inshalla”…men jag säger också – om Ni/vi vill, så hoppas jag att ingenting är omöjligt att lösa, även om det känns så ibland!

    Du ser, även mitt inlägg blev super långt! Hoppas jag inte tröttat ut dig helt! Orden som ramlar ut betyder ju att det inte är någon enkel sak det här…puh! Ta hand om dig!
    Kram

  • Anna Anmäl

    Hej!
    Har flyttat och inte haft tillgång till nätet på några veckor. Vad glad jag blev av att se att mitt mail gav dig något. Jo, du har rätt, man blir väldigt ensam i just detta samtal vad gäller religion. Man vill ju inte heller bekräfta folks fördomar…som finns mängder. Och jag vill verkligen bevisa och lyfta fram det som fungerar i vårt äktenskap istället för det som inte fungerar. Man liksom hör undertonen i främmande folks frågor: ” Jaha, är han muslim…hur går det?” ” Jo, jättebra säger jag då..vi är öppna för varandras tro…och bla bla bla (om det kommer fler) och så säger jag:”och din man är han svensk, hur går det?” (Då låter man väldigt otrevlig…eller hur..och därför frågar jag inte….men det är helt okej för dem att fråga mig) Och i mitt fall är det ju så…min man skulle vara jätteöppet för min tro….om jag så att säga hade någon. För det är ju just det han saknar. Att inte tro på Gud i de muslimska länderna är otroligt ovanligt…och i de fall det förekommer så är det ofta i samband med en kommunistisk ideologi.

    Jag hoppas ni kommer fram till en bra lösning. Du verkar ju vara en smart, tänkande och förstående människa och koranen säger ju främst: ”Att fy på den som tar efter traditioner direkt från sina föräldrar m.fl. och inte läser, tänker och lär själv” Det viktigaste med koranens budskap är ju just att man ska läsa, läsa och läsa…tänka tänka och tänka och så sedan leva som man lär. Jag älskar egentligen religionen islam, annars hade jag aldrig gift mig med en muslim. Jag tycker att religionen i sig är en mycket fin, mjuk, lojal, trygg och god religion och framför allt mycket generös och gästfri. Ingenstans har jag tagits emot med så öppna armar som i de muslimska länderna. Men jag kan tyvärr inte framkalla en tro inom mig vid trettiofem års- ålder som inte tidigare har funnits där hur gärna jag än vill. Jag vet att min man älskar mig, hans familj också…jag älskar dem. Jag har skickat ner min son för att ta del i den muslimska ceremonin ”omskärelse”. Jag valde att inte vara med för jag var rädd att min oro skulle smitta av sig på honom och därmed skulle påverka min sons förväntningar på dagen negativt. Men när han ringde och sa” Mamma, detta är det bästa dagen i mitt liv förutom en sak, att du inte är här”, då högg det till i hjärtat. Men det är så det måste bli i sådana situationer tyvärr, och jag försöker hantera det bäst jag kan och jag tycker jag gör/och har gjort det riktigt bra. Vi blir båda ensamma i relationen vi vissa tillfällen som ovanstående…och så har väl det förmodligen alla, man delar ju liksom inte allt.

    Men visst religionen är en riktigt stor fråga. Vi får väl fortsätta att vara engagerade i frågan. Men om din kille väntar med äktenskap och barn pga av detta…du får ursäkta mig om jag säger något som sårar dig nu. Men om han är muslim så har han inte direkt levt i enlighet med islam de här åren, tror han att detta suddas ut om han byter ut dig mot en muslimsk dam? Han kan enligt mig inte få det bättre. Det känns ju som att ni verkligen är den rätta för varann i alla andra avseenden..han måste verkligen bli kvitt sin känsla (min med, men han har ju i alla fall satsat och lever i sitt dilemma)att han måste dela islam med dig. De båda måste ju hitta andra forum att få känna gemenskap i sin religion och helt enkelt nöja sig med alla andra oerhört vackra kvalitéer vi har du och jag.

    Lycka till

  • Jojjo Anmäl

    Jag tror han försöker dumpa dig och detta är ursäkten. Kom han på nu att du inte är ultrareligiös. Om det bara finns en Gud måste ni tro på samma Gud. Tala om för din man att det som skiljer kristendom och islam är att det inte finns några mellanhänder mellan Gud och individen. Tron finns inom dig och den är mellan dig och Gud. Och eftersom vi alla döms individuellt av Gud har det ingen betydelse för din man, hur du vill praktisera din religion. Din ensak. Det är att vara ärlig inför Gud, och inte ljuga! Tänk om du ställde samma krav på honom, hur skulle han då reagera? Om alla kunde sluta stoppa näsan i blöt hade det inte funnits krig på den här planeten och inga religiösa kriser i 10 ÅRIGA FÖRHÅLLANDEN. Efter 10 år borde man komma lite till insikt. Och du som är en så öppen person, han kränker dig! Han dumpar dig, var beredd.

    Och för att svara på din rubrik: Det är inte ett problem. Men man kan göra det till ett problem.

  • synd att religonen förstör Anmäl

    Tills islam gör sig påmind och ni får gärna fråga om min man är svensk jag svarar gärna på era frågor hur det är att leva med en Svensk man

    Men frågan var är det möjligt att leva med skilda religoner?
    Jag tror inte det ni skriver att ingenting får stå mellan honom o hans gud och det gör ni när ni inte gör som han vill.
    Jag har sett flera pår gått ifrån varandra på grund av religon och är glad att andra saker värderas högre i mitt förhållande.

    Jag önskar er lycka till men jag tror ni kommer att lämna era partner eftersom ni är starka tjejer

  • Anna Anmäl

    Jag vill betona de fördelar som finns i ett blandäktenskap.
    1. Flerspråkighet
    2. Flera perspektiv vad gäller allt vilket gör det så mycket mer spännande att leva tillsammans. Diskussionerna flödar och utvecklar och lever..
    3. Mycket passion, värme och romantik.
    4. Resor där man får möta en annan kultur inifrån.
    5. Möten med människor som hjälper dig att utvecklas till en bättre individ eftersom de människor man möter är öppna för olikheter, kontraster m.m.
    6. Tolerans
    7. Dubbelt upp av allt
    8. Underbar matblandning
    9. Härlig underhållning på fler språk än ett
    10.Härlig musik med fler rytmer och språk än eng/sv
    11. TV program /serier/drama m.m. från fler länder att sätta sig in i och lära sig av.
    12. En miljö med människor som satsar på familjen alltid, och alltid ställer upp.
    13. Nyhetssändningar på flera språk och med flera perspektiv
    14. Kroppsspråket blir mer levande eftersom det krävs i mötet med varandra för att komma ännu närmare varann
    15. Kulturella koderna som är oskrivna blir tydligare och man måste prata om dem vilket för en närmare varandra
    16. Släktingar som ringer från världens alla hörn (Tyskland, Australien, London m.m) för att välkomna mig till Turkiet när jag reser dit för att det uppskattas så att jag visar intresse i min mans land och kultur.
    17. När jag reser dit blir jag så väl bemött av alla att jag gråter vid avfärd. En sådan värme och generositet möter man inte ofta i vårt land.
    18. Alla hjälper varann med allt där och man behöver aldrig känna sig ensam i något eller helt utmattad av trötthet (som man ofta gör här som småbarnsmamma)

    Summan av kardemumman: Jag skulle inte för något i världen byta ut min man! För mitt liv är så oerhört rikt…även om den lilla religions-frågan finns…vem har inte något som brister??

  • Anna Anmäl

    Är de som stannar kvar och kämpar för att få en relation att fungera, som vill och ser till att utvecklas i relationen, lära av varann och hålla det man en gång lovat: att kämpa i vått och torrt, i lust och nöd och att älska hela den människa man gett sitt liv till. Svag är den som ger upp…
    (så klart måste detta vara ömsesidigt i relationen, annars går det ju inte)

  • Kristen Anmäl

    Jag är djupt kristen och din man är djupt troende muslim. Jag är medelålders och gift med en kristen man. Vi har två barn i tonåren. Min tro är djupt rotad och går över gränsen till efter döden. Kan du tänka dig ett mer allvarligare band till Gud? Jag tror att din muslimske man känner samma sak fast inom hans religion då. Den starka tron kommer före alla band här på jorden, och din man kommer bara bli starkare i sin tro år efter år. Så avståndet som syns nu mellan er kommer bara att bli större och större. För din lycka… måste jag tyvärr ge dig rådet att söka dig till någon som tänker som du. ”Lika barn leka bäst” håller än idag som ordspråk.

  • Kristen Anmäl

    Jag är djupt kristen och din man är djupt troende muslim. Jag är medelålders och gift med en kristen man. Vi har två barn i tonåren. Min tro är djupt rotad och går över gränsen till efter döden. Kan du tänka dig ett mer allvarligare band till Gud? Jag tror att din muslimske man känner samma sak fast inom hans religion då. Den starka tron kommer före alla band här på jorden, och din man kommer bara bli starkare i sin tro år efter år. Så avståndet som syns nu mellan er kommer bara att bli större och större. För din lycka… måste jag tyvärr ge dig rådet att söka dig till någon som tänker som du. ”Lika barn leka bäst” håller än idag som ordspråk.

  • söker svar Anmäl

    Tack för alla åsikterna! Jag uppskattar att folk tar sig tid att dela med sig av sina erfarenheter och förslag!! Även om jag är mitt uppe i allt så är det intressant att se att det finns så många olika tankar och åsikter kring ämnet.

    ”Lika barn leka bäst” är något jag egentligen inte vill tro på som grundprincip – jag har ju alltid haft olika typer av kompisar exempelvis vilket jag ser som en extra krydda i livet – men jag förstår dock vad du menar med den tanken även om jag tycker det är en trist utgångspunkt. Livet blir ju helt enkelt enklare då – mitt problem är väl då att jag inte gillar enkla lösningar – livet ska ju vara något av en utmaning också och om alla är stöpta ur samma form får man ju inte heller något att diskutera!

    Jag och min man är i vår grundsyn väldigt lika oavsett olika bakgrund och kultur – vi har båda i stort sett samma tankar kring rättvisa och politik, ekonomi, kärlek, gillar liknande musik, filmer osv. Vi var också vänner även innan vi blev tillsammans och vi har alltid haft det roligt ihop, även utan större extravaganser! Vi är båda två hårt arbetande människor, som rent allmänt uppskattar de små sakerna som piggar upp vardagen. Det har alltid varit min grundtanke att två personer som fungerar så bra tillsammans borde kunna klara av att övervinna de särskiljande dragen, men jag är rädd att vi inte kommer att kunna hitta en lösning, även om vi försöker – jag har dock inte gett upp allt hopp än!
    När det gäller religion så tycker jag nog att jag är en troende person, men på mitt sätt – min ståndpunkt är ju också att jag anser det fel att någon annan ska bedöma hur jag måste tro eller relatera till religion för att det ska duga. Det är mer störande än något annat!

    Om nu Gud finns är det väl hans uppgift att bedöma mitt liv sedan – jag tycker inte att det är någon annan som måste visa mig den rätta vägen eftersom jag tycker att jag vandrar på den redan, även om också jag gör misstag ibland – men så är ju livet eller hur? Man lär ju så länge man lever, eller? Ingen av oss har ju heller varit på andra sidan – så det är ingen som kan säga att de vet allt ändå. Jag vill absolut tro på att det finns ett paradis och att det samlade resultatet av ens handlingar faktiskt kommer att bedömas när det är dags att dö. Däremot tycker jag inte att någon annan ska berätta för mig om vad jag ska tro på eller inte, det är ingen annans uppgift – bara min. Jag tar ansvaret för mina handlingar, men jag kan inte ta ansvar för någon annans.

    Mitt kritiska tankesätt är något jag bara har, jag är ju faktiskt akademiker och det går inte att komma ifrån att jag gillar att söka efter information och även kritisera det jag hör om jag tycker att det låter konstigt ur min synvinkel, men det betyder ju inte att den andra personen har fel, bara att jag kanske inte håller med om allt. Jag måste ha rätt att ha mina åsikter om jag också kan acceptera andra människors rätt till sina tankar och värderingar. Det handlar alltså om en enkel grundproblematik – Om jag accepterar sambons åsikter och religion – varför kan han inte acceptera mina? Lika barn leker tråkigt tror jag, men jag håller förstås med om att sådant liv säkert är mycket enklare och jag antar väl att det också är en fråga till mig själv – vill jag ha ett enkelt liv där allt bara flyter på utan komplikationer…? Äh, jag tror inte att det finns ett sådant liv ändå så jag vet nog vad jag lär välja i allafall om jag kan!!! Tacl för er tid, långt brev igen – Ni ser ju att jag behöver få lätta mitt hjärta! Det ger syre åt mina tankar – inte helt fel alltså!! Kram till er alla som läst och lyssnat!

  • Anna Anmäl

    Hej, Anna igen. Undrar hur det har gått för er? Det har gått några veckor nu. För oss har det lagt sig, vi har rett ut det hela genom att ge och ta. Jag försöker att vara mer öppen för att religion och tro är en del av vår gemensamma vardag, och då accepterar min man min icke tro på ett helt öppet och annorlunda sätt än tidigare. Han förklarar för mig att när han känner sig respekterad för sin tro fullt ut så respekterar han automatiskt mit tankesätt på ett helt annat sätt. Skönt och kärt..hoppas det gått bra för er också.

  • söker svar Anmäl

    Jag är glad att er relation verkar fungera bra! Skönt att höra att någon hittar en bra medelväg trots allt! Jag har inte så många liknande positiva exempel att ha som vägvisare tyvärr, mer exempel på raka motsatsen, alltså förhållanden som inte fungerat. Vi är ff lite längre ifrån en lösning än ni verkar vara tror jag tyvärr. Vi har dock börjat med s.k vägledningssamtal och det har varit både positivt och negativt för oss. Inget är ordnat än och vi har upptäckt att problemen faktiskt är svårare att lösa än vi tidigare trodde de var. Alla möjliga typer av frågor har dykt upp på vägen, och alla har egentligen inte ens med vår relation att göra,som våra radikalt olika åsikter om tex: homosexualitet, det har ju egentligen inget med oss att göra, men som princip blir det ändå viktigt av någon anledning…jag utgår ifrån att det beror på mer än bara religion när det kommer till kritan tyvärr…och jag är lite besviken då jag trodde att vi var mer lika än vi faktiskt är. Jag vet inte varför, men jag har liksom börjat leta efter problem där de kanske inte ens finns eftersom jag vill få upp allt till ytan och har varit så otroligt frustrerad!

    Kanske handlar det också om stolthet och envishet från bådas håll – ingen vill liksom vika sig för mycket, men till en viss gräns går det ju alltid.

    Hursomhelst, vi är ff tillsammans, trots alla svårigheterna och det betyder väl något antar jag!! Vi var dock mycket, mycket nära att bryta upp för bara några dagar sedan. Efter detta har vi nu trots allt lyckats öppna upp och vända kommunikationen till något mer positivt igen. Det hela är dock mycket sårbart, även om jag vet att jag vill vara tillsammans med honom, så vet jag också att jag dock inte kan vara det till vilket pris som helst. Jag är rädd för att behöva bråka genom livet och jag tror att vi båda egentligen bara önskar oss lite lugn och ro…frågan är om vi når dit….hrm…

  • olof Anmäl

    Din sambo resonerar ungefär som om du skulle säga till honom att du inte vill skaffa barn eller gifta dig förrän han tror på jultomten, älvor, UFO:n, spöken, andar, telepati eller Odin. Alla blir salig på sin tro, men de flesta svenskar nuförtiden är antagligen ateister eller möjligen agnostiker. Tala om för honom att respekt och vördnad för livet och universum kan man ha ändå (en vanlig missuppfattning bland religiösa).

    Kanske inser han själv hur orimligt det han säger är i ett land som Sverige och att det istället kanske i själva verket bara är ett sätt för honom att dölja den egentliga orsaken till att han inte än vill vare sig gifta sig eller skaffa barn med dig.

    Du kan alltid starta en ny religion och resonera lika idiotiskt gentemot honom så har själv se hur långt ni kommer… Här är en man som gjort så bara för att göra en poäng (http://www.venganza.org/), men annars kanske du bör upplysa din gudaförblindade sambo att ALLA religioner är påhittade av människor – ofta plötsligt av en enda person som påstått sig fått en ”uppenbarelse”, ”klarsynthet”, ”insikt”, ”uppvaknande” eller ”upplysthet” osv. Det gäller såväl Buddha som Muhammed som Ron Hubbard (som på 1950-talet hittade på Scientologin och blev mycket rik på det eftersom man sägs nå högre och högre andliga nivåer ju fler svindyra scientologikurser man går).

    Det vore kanske mer logiskt om HAN som flyttat till Sverige kanske försöker anamma ett mer typiskt svenskt sätt att se på världen istället för att du ska försöka anamma hans sätt att se på världen.

    Visa gärna detta för din sambo. Kanske får han sig en funderare.

    Slutligen, bara för att din sambo ska få lite perspektiv och en historie- och kultur-lektion kanske du kan upplysa honom om att ”onsdag” betyder ”Odins dag”, att ”torsdag” betyder ”Tors dag”, att ”fredag” betyder ”Frejas/Frös dag” och att alla dessa är gamla nordiska gudar (som liksom kristendomen format och gjort avtryck i vår kultur).

  • Oxå gift med en muslim Anmäl

    Det va verkligen intressant att läsa era inlägg om religionen/relationen till era muslimska män.
    Ni är verkligen vältaliga å intelligenta, tycker jag det låter som.
    Jag är själv gift med en troende muslim. Vi har inte samma tro men jag är inte troende i den bemärkelsen som han men vi har gift oss inför Gud Allah, vigda av en imam.

    Både jag och min man är av den tron att så länge man lever som en bra människa precis som ni skriver, så är det inte fel enligt koranen att en man gift sig med en kristen ( el ja, som här i sverige, vi räknas som kristna då vi föds in i det men inte tror aktivt)
    Jag tycker att din man är den som syndat mest av er två som lever med dig trots att ni inte är gifta. Han lever med en kvinna under så lång tid utan att kunna stå för det inför Gud, det är fel.

    Och som ni skriver, det är Gud, om han nu finns som ska döma el straffa dig för att du inte tror i så fall, inte din man.
    Och även……framförallt, det jag tror mycket starkt på, är att man måste absolut tänka själv. Man får inte bara tro på nåt bara för att nån sagt att ”så är det” det blir totalt meningslöst o tom tro.
    Gud har givit oss en egen hjärna, egna tankar o känslor, att själva hantera och kontrollera o känna med.
    Vi måste själva känna vad som känns rätt. Det är jag helt övertygad om.
    Kan inte din man acceptera det så är det så. Men det kan ju möjligen också vara så att det är som någon annan skrev här ovanför. Att det egentligen är bara en anledning att lämna dig.
    Att han känner att det inte känns helt rätt efter den här tiden…att han helt enkelt vill ha något annat, att ni inte tar er framåt, speciellt när du skrev det där om att annat koomit upp till ytan och det visat sig att ni skiljer er åt på många andra sätt också.
    Han kanske inte kan sätta ord på vad det är, bara att det känns fel.

    Hoppas att så inte är fallet. Lycka till till er båda.
    D

  • Anna Anmäl

    nu har det gått mer än ett år och jag hamnade här igen. Kanske inte troligt att jag får ett svar från dig så här långt efteråt men ger det ändå ett försök. Hur har det gått för er? Har tänkt mycket på er och undrat om ni lyckades sammanföra era skilda livsåskådningar.

    Det är ju intressant det som någon skrev här, att islam inte har något emot att en man gifter sig med någon som inte tillhör samma religion. Det är sant, men det är liksom inte direkt det vi diskuterar här, utan mer behovet av att känna en stark samhörighet i just tron. Och att det är den som saknas i våra förhållanden. Islam är en tolerant religion när det gäller hur man ser på andra människors religion, men endast mot engudsreligionerna. Islam förkastar och dömer starkt ut gudsförnekelse och beskriver redan på de första sidorna i koranen vad som händer den som inte bejakar guds existens. Min man uttryckte detta så starkt för mig härom året, att det var en sorg för honoma att vi inte skulle följas åt i livet efter detta, till himmelen. Jag kommer alltså till helvetet. Hans far tolkar det dock annorlunda, nämligen: att jag egentligen är muslim eftersom jag lever i enlighet med en sådan somd en bra männsika han tycker att jag är så Gud kommer att förlåta mig på grund av min livshistoria och så kalrt föra mig till himmelen. Så söt svärfar jag har. Han har försvarat mig från första stund. När vi är i Turkiet och någon frågar mig om vad jag har för tro tar han alltid mig i försvar och säger att ”hon är bättre och ärligare än våra flickor.Hon är enkel och hungrar inte efter lyx och glamour. Hon är smart och kärleksfull och är en del av vår familj”.

    • Mia Anmäl

      Hej, många år har gått sedan detta inlägg men jag är ändå nyfiken på hur det har gått för er?

  • En som vet Anmäl

    Vad tröttsamt det är att höra så kallade religiösa människor prata så övertygande om hur DOM ska till himlen och andra människor, som inte gör precis som dom, skall till helvetet.
    Det spelar ingen roll om vi talar om Kristendom, judendom och Islam. ”Religiösa” människor är ofta väldigt arroganta och tycker att dom har svar på allting. Det förekommer så mycket hyckleri bland religiösa. Jag har många ”troende” släktingar nere i södra i Europa men det hindrar inte människor i dessa länder från att ljuga, begå äktenskapsbrott och bedra folk på pengar. Tänka sig att även maffiosor i Italien kallar sig för troende katoliker samtidigt som dom stjäl och mördar.

    Jag bor i ett område där flera svenska kvinnor har konverterat till Islam för att kunna gifta sig med sin muslimska pojkvän. Det är intressant hur dessa killar tycker att svenska kvinnor duger att ligga med men när det blir seriöst så måste kvinnan anpassa sig efter deras tro. Det är inte kvinnorna som gör fel, utan männen som är svaga i sin tro.

  • Anna Anmäl

    Det verkar inte som att du har läst våra inlägg ordentligt. Du verkat ha missförstått hela diskussionen.

  • Josefine ..svenska män bäst i världen Anmäl

    Du förtjänar aldrig mer en svensk man. Inte ens den fulaste, tråkigaste och mest korkade svenska mannen. han förtjänar bättre än dig. För att inte tala om alla normala svenska män och de snyggare. Du borde aldrig mer ens få prata med dom eller bo i deras land. Varför? exakt samma sak hade hänt en muslimsk kvinna om hon hade gjort det på samma sätt med en svensk man. Så du har varit rasistisk både mot svenska män och mot muslimska kvinnor genom ditt agerande. Svenska och/eller kristna män med muslimska kvinnor är något dödsfarligt men ändå vackert… svenska kvinnor med muslimska män då? det är bara ett hat mot livet och smutsigt

  • Muriel Anmäl

    Kanske finns det muslimer och muslimer. Menar, att det finns också mentalt lite mer självständiga sådana, men muslimska tankar…, joo, några dagar sedan en muslim försvarade att en tjuv skall förlora sin hand, att man får ta flera fruar och en icke-muslim, eftersom han kan göra denna till muslim, men inte passar det för en kvinna, att…
    En enda gång denna muslim blev snopen var när hon sade att vi får inte röka, allah har givit oss bra lungor och vi skalla ge dem tillbaka i lika gott skick, när jag kom att konstatera att i Sahara där det bor just muslimer, känner man en stendammslungasjukdom, orsakad av för många sandstormar, och saken är således relativ. Alttså hon hade i sitt vuxensinne en sagolik barndomsminne av sin religiös ledare, och hela hennes och muslimers sinnevärld består av sådana minnesbilder, skulle man säga.

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?