Orkar inte mer

Memo 9 januari, 2018 kl 00:31
304 visningar / 0 svar / anmäl

Jag och min sambo har varit tillsammans i 10 år. Vi har 2 barn. Vårt förhållande har gått upp och ner…dels pga hans alkohomkonsumtion som varit ”elefanten i rummet”. Han gar alltid konsumerat mkt alkohol men de senaste 2 åren ökade det från 4-5 starköl på helgen och en extrem fylla några ggr per år (gjorde ner sig i sängen bl.a). När jag väntade vårt första barn var han ganska stöttande men det var några fyllor som jag ”förlät”. Till saken hör att han jan vara jättego innan han går ut och sedan slår deg slint efter mkt alkohol…han vara fortsätter och då är hans liv skit och det får man höra. Om nan ringer när han ”borde” vara hemma klickar han bara bort en. Han har ju inte supit färdigt. Jag brukar gå höra atr vi har inget gemensamt osv. Men dagen efter är jag hans allt. När vår son var liten låste jag ibland in mig i hans rum och sov i extrasäng för att jag inte orkade träffa honom. Sedan lugnade det ner sig. Efter flera år fick vi ytterligare ett barn…ngt båda ville…eller inte? Under graviditeten och även långt nnan blev han mer och mer lynnig. Det var fel på allt och alla förutim han själv. Han bråkar ofta och mkt med första barnet. Han började träna extremt mkt och höll sig undan. Han åkte iväg med bilen utan att säga vart. Höll på med mobilen och var hemlig. Började klä upp sig för att gå till jobbet (tidigare har han gått dit i mysbyxor jämt) Jag fick sköta allt i hem och hushåll samt barn. På semestern när jag var höggravid tyckte gan det blev jobbigt efter ett par dgr och åktd hem själv. Jag …höggravid tog ensam hand om och lekte med vårt äldsta barn trots att jag var trött och hade foglossningar. Har sedan upptäckt att han då vid 2 tillfällen gick på strippklubb. Senare under semestern röt jag ifrån pga hans lynniga humör och starköl varenda dag. Han hade under graviditeten börjat dricka mkt mer. 6-7 starköl varje helg…ibland båda dagarna. Dessutom kunde det stå 14-15 öl hemma…ändå köpte han 7-8 öl varje helg. De är så goda….ville prova den sorten. Kollegan rekommenderade osv. Iaf. När jag konfronterat honom rödgråten att jag orkar inte mer så lovade han att gå och prata med ngn. Det första!!! han gör när vi kommer tillbaka hem ca 15 mkn senare…är att öppna en starköl. Kände mig så ledsen, orespekterad och arg. Vid det här tillfället visste jag att han varit otrogen (enligt mig) då han träffat en annan i smyg och haft känslor för henne. Han gav henne presenter och började tidigare för att kunna träffa henne. Inte för att åka hem till sin hyffsat nyförlösta sambo som fick sköta allt + bära på ångesten av allt annat. När vår yngsta var ca 3 mån slöngde han ur sig att vi aldrig skulle skaffat en till. Nu efter 1 år är vi i vår värsta kris skulle jag säga. Vet knte vad jag vill och vad jag kan förlåta. Efter att ha gått till läkare och terapeut tog han ett steg bakåt och döp till rejält. Då rann det över. Tårarna tog slut och mkn ilska tog vid. Mina barn ska inte växa upp med en pappa som är alkoholist. Han fick vara hos suna föräldrar då jag inte ville ha hem honom till barnen (svärföräldrarna kände till problematiken men ändå inte fattat). Han pissade ner deras säng. När vi träffades dagen efter gav jag honom ett ultimatum. Sluta dricka eller så flyttar vi. Han valde det första för jag är ”hans allt” och utan mig hade han suttit bland a-lagarna (hans ord, inte mina). Min pappa vet om sllt detta och hans föräldrar. Berättade en kort version för min syster men annars vet ingen. Det känns som att allt är glömt o h nu ska jag bara gå vidare och vara glad, kåt och tacksam igen. Men jag är ensam. Jag tar hand om barnen (han ångrar dem och saknar sitt sociala liv och känner att han missar mkt när han knte får dricka). Jag städar, tvättar, lagar mat, plockar undan, städar och tvättar bilen, hämtar och lämnar på skolan, tröstar barnen då han mest blir irriterad eller sitter med skn telefon elker tränar i timtal. Jag ”får” också träna vissa dgr men får anpassa mig mer. Dessutom har jag diskbråck med känselnedsättning i ena benet samt ischias så jag får värk av allt bärande och släpande och städande. Har sagt ifrån men måste påminna om ALLT flera ggr och jag vet inte on jag orkar mer. Känner att jag tappat bort mig själv och vill vara lycklig och kämpa för barnen. Men jag ör sjäkv skilsmässobarn och bär fortfarande på ett stort ärr sedan barndomen. Vet inte vad jag ska göra

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Memo Anmäl

    Jag och min sambo har varit tillsammans i 10 år. Vi har 2 barn. Vårt förhållande har gått upp och ner…dels pga hans alkohomkonsumtion som varit ”elefanten i rummet”. Han gar alltid konsumerat mkt alkohol men de senaste 2 åren ökade det från 4-5 starköl på helgen och en extrem fylla några ggr per år (gjorde ner sig i sängen bl.a). När jag väntade vårt första barn var han ganska stöttande men det var några fyllor som jag ”förlät”. Till saken hör att han jan vara jättego innan han går ut och sedan slår deg slint efter mkt alkohol…han vara fortsätter och då är hans liv skit och det får man höra. Om nan ringer när han ”borde” vara hemma klickar han bara bort en. Han har ju inte supit färdigt. Jag brukar gå höra atr vi har inget gemensamt osv. Men dagen efter är jag hans allt. När vår son var liten låste jag ibland in mig i hans rum och sov i extrasäng för att jag inte orkade träffa honom. Sedan lugnade det ner sig. Efter flera år fick vi ytterligare ett barn…ngt båda ville…eller inte? Under graviditeten och även långt nnan blev han mer och mer lynnig. Det var fel på allt och alla förutim han själv. Han bråkar ofta och mkt med första barnet. Han började träna extremt mkt och höll sig undan. Han åkte iväg med bilen utan att säga vart. Höll på med mobilen och var hemlig. Började klä upp sig för att gå till jobbet (tidigare har han gått dit i mysbyxor jämt) Jag fick sköta allt i hem och hushåll samt barn. På semestern när jag var höggravid tyckte gan det blev jobbigt efter ett par dgr och åktd hem själv. Jag …höggravid tog ensam hand om och lekte med vårt äldsta barn trots att jag var trött och hade foglossningar. Har sedan upptäckt att han då vid 2 tillfällen gick på strippklubb. Senare under semestern röt jag ifrån pga hans lynniga humör och starköl varenda dag. Han hade under graviditeten börjat dricka mkt mer. 6-7 starköl varje helg…ibland båda dagarna. Dessutom kunde det stå 14-15 öl hemma…ändå köpte han 7-8 öl varje helg. De är så goda….ville prova den sorten. Kollegan rekommenderade osv. Iaf. När jag konfronterat honom rödgråten att jag orkar inte mer så lovade han att gå och prata med ngn. Det första!!! han gör när vi kommer tillbaka hem ca 15 mkn senare…är att öppna en starköl. Kände mig så ledsen, orespekterad och arg. Vid det här tillfället visste jag att han varit otrogen (enligt mig) då han träffat en annan i smyg och haft känslor för henne. Han gav henne presenter och började tidigare för att kunna träffa henne. Inte för att åka hem till sin hyffsat nyförlösta sambo som fick sköta allt + bära på ångesten av allt annat. När vår yngsta var ca 3 mån slöngde han ur sig att vi aldrig skulle skaffat en till. Nu efter 1 år är vi i vår värsta kris skulle jag säga. Vet knte vad jag vill och vad jag kan förlåta. Efter att ha gått till läkare och terapeut tog han ett steg bakåt och döp till rejält. Då rann det över. Tårarna tog slut och mkn ilska tog vid. Mina barn ska inte växa upp med en pappa som är alkoholist. Han fick vara hos suna föräldrar då jag inte ville ha hem honom till barnen (svärföräldrarna kände till problematiken men ändå inte fattat). Han pissade ner deras säng. När vi träffades dagen efter gav jag honom ett ultimatum. Sluta dricka eller så flyttar vi. Han valde det första för jag är ”hans allt” och utan mig hade han suttit bland a-lagarna (hans ord, inte mina). Min pappa vet om sllt detta och hans föräldrar. Berättade en kort version för min syster men annars vet ingen. Det känns som att allt är glömt o h nu ska jag bara gå vidare och vara glad, kåt och tacksam igen. Men jag är ensam. Jag tar hand om barnen (han ångrar dem och saknar sitt sociala liv och känner att han missar mkt när han knte får dricka). Jag städar, tvättar, lagar mat, plockar undan, städar och tvättar bilen, hämtar och lämnar på skolan, tröstar barnen då han mest blir irriterad eller sitter med skn telefon elker tränar i timtal. Jag ”får” också träna vissa dgr men får anpassa mig mer. Dessutom har jag diskbråck med känselnedsättning i ena benet samt ischias så jag får värk av allt bärande och släpande och städande. Har sagt ifrån men måste påminna om ALLT flera ggr och jag vet inte on jag orkar mer. Känner att jag tappat bort mig själv och vill vara lycklig och kämpa för barnen. Men jag ör sjäkv skilsmässobarn och bär fortfarande på ett stort ärr sedan barndomen. Vet inte vad jag ska göra

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?