Till alla dysfunktionella men älskande mödrar!!!

Prinsessan 22 februari, 2012 kl 10:34
3810 visningar / 0 svar / anmäl

Hej lilla mamma!
Idag är det snart 42 år sedan din lilla prinsessa kom till världen. Du hade fått vänta länge på mig, jag blev ditt enda barn och du hann nästan bli 40. Onekligen var jag efterlängtad. Och älskad, det vet jag. Ingen kan dessutom anklaga dig för att ha varit oengagerad. Du slutade jobba för att vara hemma med mig. Inte förrän jag var nio började du ett deltidsjobb.

Du skjutsade mig till dansen och stallet. Du hjälpte mig med läxorna. Du läste sagor för mig. När jag träffar gamla klasskompisar frågar de alltid efter dig, hur du mår. Med din charmiga uppenbarelse gjorde du tydligen ett outplånligt intryck på dem.

Jag växte upp, hårt bevakad av dig. Den kille som kom i närheten av mig levde farligt. När jag var 19 och hade mitt första riktigt seriösa förhållande med en snäll och skötsam kille fick du ett komplett psykbryt.

Så… varför växte jag upp till en svartsjuk kvinna som ständigt tror min snälle man om ont? Varför går jag i terapi för att lära mig att känna tillit till mina närmaste? Varför gör det min man så förvånad att jag fungerar så bra på jobbet?

Kan det ha att göra med dina aggressionsutbrott som kunde komma som en blixt från en klar himmel? Kan det ha att göra med att du slog mig ganska ofta? Nöp mig i näsan med mina trosor när jag vid ett tillfälle (5 år kanske?) inte kunnat hålla mig? Hotade att skicka iväg mig till barnhem? De gånger du stack hemifrån under dramatiska former? Slutade slå mig när jag var i 11-12 årsåldern för att istället utsätta mig för psykisk misshandel?

Vad hände? Jag vet att du gick upp kopiöst i vikt när du var hemmafru. En gång skadade du ryggen och fick äta starka smärtstillande. Trivdes du inte med dig själv? Varför gjorde du i så fall inget åt det?

Jag kommer aldrig få svar. En gång för ca 15 år sedan tog jag vid ett tillfälle upp det, men du låtsades som ingenting och inget blev någonsin sagt igen. Du är nu svårt dement och har så varit i snart 10 år. Du kommer troligen snart att dö och ta med dig svaren i kistan.

Att jag fungerar bra på jobbet, beror troligen på att jag en gång i tiden medvetet valde vissa förebilder inom min bransch och försökt efterlikna dem.

Vill med mitt inlägg VÄDJA till er som vet med er att ni inte fungerar i er mammaroll att söka hjälp NU. Jag vet att ni älskar era barn, men därmed inte sagt att ni fungerar. Snälla: Släpp stoltheten och ta emot den hjälp som finns att tillgå så kanske era barn i framtiden inte behöver lida av ångest, taskig självkänsla och mer eller mindre havererade äktenskap.

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Prinsessan Anmäl

    Hej lilla mamma!
    Idag är det snart 42 år sedan din lilla prinsessa kom till världen. Du hade fått vänta länge på mig, jag blev ditt enda barn och du hann nästan bli 40. Onekligen var jag efterlängtad. Och älskad, det vet jag. Ingen kan dessutom anklaga dig för att ha varit oengagerad. Du slutade jobba för att vara hemma med mig. Inte förrän jag var nio började du ett deltidsjobb.

    Du skjutsade mig till dansen och stallet. Du hjälpte mig med läxorna. Du läste sagor för mig. När jag träffar gamla klasskompisar frågar de alltid efter dig, hur du mår. Med din charmiga uppenbarelse gjorde du tydligen ett outplånligt intryck på dem.

    Jag växte upp, hårt bevakad av dig. Den kille som kom i närheten av mig levde farligt. När jag var 19 och hade mitt första riktigt seriösa förhållande med en snäll och skötsam kille fick du ett komplett psykbryt.

    Så… varför växte jag upp till en svartsjuk kvinna som ständigt tror min snälle man om ont? Varför går jag i terapi för att lära mig att känna tillit till mina närmaste? Varför gör det min man så förvånad att jag fungerar så bra på jobbet?

    Kan det ha att göra med dina aggressionsutbrott som kunde komma som en blixt från en klar himmel? Kan det ha att göra med att du slog mig ganska ofta? Nöp mig i näsan med mina trosor när jag vid ett tillfälle (5 år kanske?) inte kunnat hålla mig? Hotade att skicka iväg mig till barnhem? De gånger du stack hemifrån under dramatiska former? Slutade slå mig när jag var i 11-12 årsåldern för att istället utsätta mig för psykisk misshandel?

    Vad hände? Jag vet att du gick upp kopiöst i vikt när du var hemmafru. En gång skadade du ryggen och fick äta starka smärtstillande. Trivdes du inte med dig själv? Varför gjorde du i så fall inget åt det?

    Jag kommer aldrig få svar. En gång för ca 15 år sedan tog jag vid ett tillfälle upp det, men du låtsades som ingenting och inget blev någonsin sagt igen. Du är nu svårt dement och har så varit i snart 10 år. Du kommer troligen snart att dö och ta med dig svaren i kistan.

    Att jag fungerar bra på jobbet, beror troligen på att jag en gång i tiden medvetet valde vissa förebilder inom min bransch och försökt efterlikna dem.

    Vill med mitt inlägg VÄDJA till er som vet med er att ni inte fungerar i er mammaroll att söka hjälp NU. Jag vet att ni älskar era barn, men därmed inte sagt att ni fungerar. Snälla: Släpp stoltheten och ta emot den hjälp som finns att tillgå så kanske era barn i framtiden inte behöver lida av ångest, taskig självkänsla och mer eller mindre havererade äktenskap.

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?