Jag kan inte älska min mamma och jag hatar det

nadja johansson 5 juni, 2017 kl 17:41
733 visningar / 0 svar / anmäl

Jag och min mamma har en hemsk relation, jag är 16 år och för några år sen gick det jävligt snett. Jag vet inte vad som hände men det gick från att min mamma var mitt allt till att hon blev den personen jag helst undervek mest av allt. I dagsläget så är det helt omöjligt att ens ha en konversation med henne, och det kan bli riktigt jobbigt. Jag som 16 år behöver nog mest av allt en stöttande mamma jag alltid kan komma till, men de har jag inte. Asså vi är en glad familj, har det bra osv men när folk inte ser är detta seriöst ett depphus. Vi ska alltid framstås som glada och perfekta och min mamma kan göra vad som helst för att imponera på andra med hennes perfekta familj.
Jag är väl lite överviktig, 165 å väger 75 kg, har väl snitt C i betyg ( läser natur på gymnasiet så inte Heller lättaste linjen( mamma valde linje) ), helt okej fin osv, helt normal. Har aldrig fått höra att hon är stolt över mig, att hon finns för mig, att hon tycker jag är perfekt som jag är osv. Hon har skrivit i sms ” du är inte dottern jag önskade mig”…
Jag känner mig så jävla ouppskattad och oönskad, och inte nog med det så är det ett ständigt bråk angående min vikt. Det är alltid ” men gå ner 5 kilo så får du Dehär” osv. Asså det är redan svårt att acceptera sin egna kropp hur ska jag kunna tycka om mig själv om inte ens min mamma kan göra det?
Jag blir så himla ledsen när jag ser hur andra mammor skriver om hur stolta de är över sina döttrar på fb osv, eller när jag träffar mina kompisars mammor, då tänker jag tillbaks på min mamma å mitt hjärta går i bitar.
Grejen är att hon gör hur mycket som hellst, hon spenderar flera tusen i månaden på mig. Får hela tiden höra att jag är otacksam när jag bråkar med henne och att det inte finns mer jag kan begära men jo de finns de, jag saknar seriöst en stöttande mamma.
Hon är ganska högljud och hysterisk, hon pratar helt sjukt mycket men det är hennes personlighet och det leder ju ofta till bråk. När vi bråkar har jag sagt en del vidriga saker men det har verkligen hon också så vart ska jag kunna dra sträcket där det inte är okej längre.

I skolan hade vi en uppgift att skriva ett brev till vad som tyngde ner oss mest, så läs detta så kanske ni förstår lite bättre.

Mamma, du är perfekt i mina ögon. Jag älskar dig och du är allt man kan önska sig. Jag önskar att du kunde se på mig på samma sätt. Jag önskar att du stolt kunde presentera mig för dina kompisar, att du slapp skämmas på middagar, fester osv. Jag är ledsen att jag aldrig var den dottern som du önskade dig att jag skulle bli, jag är ledsen att jag inte uppfyllde dina förhoppningar och önskningar. Jag är ledsen att jag blev en börda och en tyngd för dig. Jag är ledsen att jag blev ditt livs största misstag.
Jag är också ledsen att jag gjorde det svårt för dig att älska mig, jag är ledsen för alla ord jag sa till dig, för hur mycket jag förnedrade dig, för hur mycket jag tryckte ner ditt självförtroende.
Även du gjorde detsamma mot mig, är det okej. För jag förtjänar det. Det jag inte förtjänar är DIG.
Jag älskar dig mamma, jag älskar dig för att du är den finaste människan av alla, för att du alltid hjälpte mig, ställde upp för mig och gjorde precis allt för mig.
Som precis allt annat har vår relation två sidor.

Det här är min sida.
Jag hatar dig, jag hatar dig för hur du fick mig att känna, jag hatar dig för den känslan du gav mig och som aldrig försvann. För den känslan som föralltid kommer sitta kvar djupt inne i hjärtat.
Den känslan som varje dag får mig att sminka mig lite till, sucka en extra gång när jag går förbi spegeln och får en blick på fettet på min mage, den känslan som får mig att känna mig så himla mycket sämre än alla andra. Den känslan som inte tillåter mig att acceptera mig själv eftersom att min egna mamma inte ens kan göra det. Hur ska samhället acceptera mig när inte ens du kan göra det?
Jag hatar dig för den tomma känslan jag fått, jag hatar dig för att du aldrig ger mig en kram längre och jag hatar dig för tårarna på min kudde.
Jag kan aldrig glömma alla gånger du jämförde mig med andra barn, ”kan du inte vara lite som…” eller ” kolla bara på ….”
Jag kan aldrig glömma alla gånger du slängde ut kommentarer om min vikt och utseende.
Den känslan att jag inte duger, att jag är ful och tjock, att jag aldrig kommer lyckas, att alla andra är bättre och vackrare än mig på alla möjliga sätt. DEN känslan och dom orden finns fastborrade i mitt hjärta och kommer finnas där varje minut och varje sekund tills dagen jag dör. Den kommer alltid finnas där och påminna mig. Säga till mig att jag inte duger, att jag inte uppfyllde dina förväntningar, att jag aldrig gjorde dig stolt, och att jag är tjock.
Jag kommer aldrig glömma längtan efter en snäll röst som sa ”Det kommer bli bra” eller ”du är perfekt precis som du är”. Jag fick aldrig höra dom orden från dig, det var det jag ville mest i världen. Allt är inte pengar,
10 000 kr kan aldrig överväga en extra kram eller ett stöttande sms på morgonen. Jag antar att det var där någonstans du gick fel.
Sanningen var att jag mådde så mycket bättre, skrattade mer, kände lycka när du var borta. Jag hatar den sanningen men det var så det var, tyvärr. Jag hade önskar att du var anledningen till att jag kände lycka men istället var det din frånvaro.

Men mamma, jag älskar dig ändå. Jag älskar dig för dom få små stunderna då jag verkligen kände mig älskad, Men notera ”få”. För det var sällan. Men glöm inte. Jag älskar dig ändå.

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • nadja johansson Anmäl

    Jag och min mamma har en hemsk relation, jag är 16 år och för några år sen gick det jävligt snett. Jag vet inte vad som hände men det gick från att min mamma var mitt allt till att hon blev den personen jag helst undervek mest av allt. I dagsläget så är det helt omöjligt att ens ha en konversation med henne, och det kan bli riktigt jobbigt. Jag som 16 år behöver nog mest av allt en stöttande mamma jag alltid kan komma till, men de har jag inte. Asså vi är en glad familj, har det bra osv men när folk inte ser är detta seriöst ett depphus. Vi ska alltid framstås som glada och perfekta och min mamma kan göra vad som helst för att imponera på andra med hennes perfekta familj.
    Jag är väl lite överviktig, 165 å väger 75 kg, har väl snitt C i betyg ( läser natur på gymnasiet så inte Heller lättaste linjen( mamma valde linje) ), helt okej fin osv, helt normal. Har aldrig fått höra att hon är stolt över mig, att hon finns för mig, att hon tycker jag är perfekt som jag är osv. Hon har skrivit i sms ” du är inte dottern jag önskade mig”…
    Jag känner mig så jävla ouppskattad och oönskad, och inte nog med det så är det ett ständigt bråk angående min vikt. Det är alltid ” men gå ner 5 kilo så får du Dehär” osv. Asså det är redan svårt att acceptera sin egna kropp hur ska jag kunna tycka om mig själv om inte ens min mamma kan göra det?
    Jag blir så himla ledsen när jag ser hur andra mammor skriver om hur stolta de är över sina döttrar på fb osv, eller när jag träffar mina kompisars mammor, då tänker jag tillbaks på min mamma å mitt hjärta går i bitar.
    Grejen är att hon gör hur mycket som hellst, hon spenderar flera tusen i månaden på mig. Får hela tiden höra att jag är otacksam när jag bråkar med henne och att det inte finns mer jag kan begära men jo de finns de, jag saknar seriöst en stöttande mamma.
    Hon är ganska högljud och hysterisk, hon pratar helt sjukt mycket men det är hennes personlighet och det leder ju ofta till bråk. När vi bråkar har jag sagt en del vidriga saker men det har verkligen hon också så vart ska jag kunna dra sträcket där det inte är okej längre.

    I skolan hade vi en uppgift att skriva ett brev till vad som tyngde ner oss mest, så läs detta så kanske ni förstår lite bättre.

    Mamma, du är perfekt i mina ögon. Jag älskar dig och du är allt man kan önska sig. Jag önskar att du kunde se på mig på samma sätt. Jag önskar att du stolt kunde presentera mig för dina kompisar, att du slapp skämmas på middagar, fester osv. Jag är ledsen att jag aldrig var den dottern som du önskade dig att jag skulle bli, jag är ledsen att jag inte uppfyllde dina förhoppningar och önskningar. Jag är ledsen att jag blev en börda och en tyngd för dig. Jag är ledsen att jag blev ditt livs största misstag.
    Jag är också ledsen att jag gjorde det svårt för dig att älska mig, jag är ledsen för alla ord jag sa till dig, för hur mycket jag förnedrade dig, för hur mycket jag tryckte ner ditt självförtroende.
    Även du gjorde detsamma mot mig, är det okej. För jag förtjänar det. Det jag inte förtjänar är DIG.
    Jag älskar dig mamma, jag älskar dig för att du är den finaste människan av alla, för att du alltid hjälpte mig, ställde upp för mig och gjorde precis allt för mig.
    Som precis allt annat har vår relation två sidor.

    Det här är min sida.
    Jag hatar dig, jag hatar dig för hur du fick mig att känna, jag hatar dig för den känslan du gav mig och som aldrig försvann. För den känslan som föralltid kommer sitta kvar djupt inne i hjärtat.
    Den känslan som varje dag får mig att sminka mig lite till, sucka en extra gång när jag går förbi spegeln och får en blick på fettet på min mage, den känslan som får mig att känna mig så himla mycket sämre än alla andra. Den känslan som inte tillåter mig att acceptera mig själv eftersom att min egna mamma inte ens kan göra det. Hur ska samhället acceptera mig när inte ens du kan göra det?
    Jag hatar dig för den tomma känslan jag fått, jag hatar dig för att du aldrig ger mig en kram längre och jag hatar dig för tårarna på min kudde.
    Jag kan aldrig glömma alla gånger du jämförde mig med andra barn, ”kan du inte vara lite som…” eller ” kolla bara på ….”
    Jag kan aldrig glömma alla gånger du slängde ut kommentarer om min vikt och utseende.
    Den känslan att jag inte duger, att jag är ful och tjock, att jag aldrig kommer lyckas, att alla andra är bättre och vackrare än mig på alla möjliga sätt. DEN känslan och dom orden finns fastborrade i mitt hjärta och kommer finnas där varje minut och varje sekund tills dagen jag dör. Den kommer alltid finnas där och påminna mig. Säga till mig att jag inte duger, att jag inte uppfyllde dina förväntningar, att jag aldrig gjorde dig stolt, och att jag är tjock.
    Jag kommer aldrig glömma längtan efter en snäll röst som sa ”Det kommer bli bra” eller ”du är perfekt precis som du är”. Jag fick aldrig höra dom orden från dig, det var det jag ville mest i världen. Allt är inte pengar,
    10 000 kr kan aldrig överväga en extra kram eller ett stöttande sms på morgonen. Jag antar att det var där någonstans du gick fel.
    Sanningen var att jag mådde så mycket bättre, skrattade mer, kände lycka när du var borta. Jag hatar den sanningen men det var så det var, tyvärr. Jag hade önskar att du var anledningen till att jag kände lycka men istället var det din frånvaro.

    Men mamma, jag älskar dig ändå. Jag älskar dig för dom få små stunderna då jag verkligen kände mig älskad, Men notera ”få”. För det var sällan. Men glöm inte. Jag älskar dig ändå.

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?