Vila i frid…eller brinn i h*vetet

Inte någons dotter 24 november, 2010 kl 16:10
3553 visningar / 1 svar / anmäl

Min adoptivpappa var den bättre av föräldrarna. Det betyder att han inte systematiskt slog mig, inte dagligen trakasserade mig, inte ofta förödmjukade mig offentligt eller på andra sätt kränkte mig. Men det betyder också att han inte gjorde något för att stoppa min adoptivmamma från att göra detta mot mig.

När jag var i övre tonåren försökte jag på olika sätt att konfrontera mina föräldrar, jag var tvungen att få veta varför min mamma behandlade mig så illa. Inte helt oväntat förnekade mamma varje anklagelse, och andra vuxna runt omkring mig valde att inte tro på mig. Det gick så långt att jag själv trodde att jag var sjuk i huvet, att jag levt i en helt annan verklighet och att ingen av de upplevelser jag hade var verkliga.

Tills jag träffade en lärare/journalist som trodde på mig och som gjorde det möjligt att offentliggöra min berättelse. Efter en anonym tidningsartikel visade det sig att hela samhället visste vad som pågått i vårt hem, det var bara ingen som fattat hur illa det egentligen var.

Jag har alltsedan dess närt ett hopp om att mina adoptivföräldrar skulle gå att prata med, ända tills min pappa dog för fyra år sen. Det var nämligen honom jag hoppades på, han som var den bättre av dom. Sedan dess har jag inte längre några förhoppningar, har bara försökt acceptera att jag måste leva med något som gör så ont att det inte ens går att prata om.

Så för några veckor sedan började jag överfallas av minnesfragment, förnimmelser av att pappa alls inte var så snäll som jag ville minnas. Han slog mig också, skrek åt mig och spottade på mig, bara inte dagligen.

Det känns som att min värld håller på att rasa samman, jag orkar inte med att jag inte ens i tanken kan se åtminstone en av föräldrarna som någorlunda god. I själva verket är han den som svikit mest, eftersom han är den som kunnat stoppa mamma men inte gjort det. Jag har också hittat dokument från tiden när jag försökte konfrontera dom, och det visar att han var den som mest ihärdigt förnekade all kännedom om vad jag anklagade mamma för. Medan hon ställde sig helt oförstående, grät och påstod att hon alltid älskat mig lika mycket som sina andra barn så var han den som aggresivt kallade mig för sjuklig lögnare, otacksam osv. Här är nästa svek, som jag inte ens förstått förrän nu.

Så jag har förlorat alla illusioner och känner mig mer sviken och ensam än jag orkar. Men måste orka ändå för jag kan inte göra mina barn så illa som jag skulle göra ifall jag tog ifrån dom den enda närvarande förälder dom har.

Säg mig, hur gör man för att orka fortsätta när det känns som att man bara vill dö?

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Inte någons dotter Anmäl

    Min adoptivpappa var den bättre av föräldrarna. Det betyder att han inte systematiskt slog mig, inte dagligen trakasserade mig, inte ofta förödmjukade mig offentligt eller på andra sätt kränkte mig. Men det betyder också att han inte gjorde något för att stoppa min adoptivmamma från att göra detta mot mig.

    När jag var i övre tonåren försökte jag på olika sätt att konfrontera mina föräldrar, jag var tvungen att få veta varför min mamma behandlade mig så illa. Inte helt oväntat förnekade mamma varje anklagelse, och andra vuxna runt omkring mig valde att inte tro på mig. Det gick så långt att jag själv trodde att jag var sjuk i huvet, att jag levt i en helt annan verklighet och att ingen av de upplevelser jag hade var verkliga.

    Tills jag träffade en lärare/journalist som trodde på mig och som gjorde det möjligt att offentliggöra min berättelse. Efter en anonym tidningsartikel visade det sig att hela samhället visste vad som pågått i vårt hem, det var bara ingen som fattat hur illa det egentligen var.

    Jag har alltsedan dess närt ett hopp om att mina adoptivföräldrar skulle gå att prata med, ända tills min pappa dog för fyra år sen. Det var nämligen honom jag hoppades på, han som var den bättre av dom. Sedan dess har jag inte längre några förhoppningar, har bara försökt acceptera att jag måste leva med något som gör så ont att det inte ens går att prata om.

    Så för några veckor sedan började jag överfallas av minnesfragment, förnimmelser av att pappa alls inte var så snäll som jag ville minnas. Han slog mig också, skrek åt mig och spottade på mig, bara inte dagligen.

    Det känns som att min värld håller på att rasa samman, jag orkar inte med att jag inte ens i tanken kan se åtminstone en av föräldrarna som någorlunda god. I själva verket är han den som svikit mest, eftersom han är den som kunnat stoppa mamma men inte gjort det. Jag har också hittat dokument från tiden när jag försökte konfrontera dom, och det visar att han var den som mest ihärdigt förnekade all kännedom om vad jag anklagade mamma för. Medan hon ställde sig helt oförstående, grät och påstod att hon alltid älskat mig lika mycket som sina andra barn så var han den som aggresivt kallade mig för sjuklig lögnare, otacksam osv. Här är nästa svek, som jag inte ens förstått förrän nu.

    Så jag har förlorat alla illusioner och känner mig mer sviken och ensam än jag orkar. Men måste orka ändå för jag kan inte göra mina barn så illa som jag skulle göra ifall jag tog ifrån dom den enda närvarande förälder dom har.

    Säg mig, hur gör man för att orka fortsätta när det känns som att man bara vill dö?

  • dom tog mina barn Anmäl

    Hej,
    Jag vet inte om det hjälper dig men har du funderat ta kontakt med dina riktiga föräldrar (biologiska heter det väl formellt).
    Det tycks inte finnas skydd för omhändertagna barn. Förfärligt. Hela mitt inre är ett blödande sår för pga lögner (se det hände mig) tog soc. beslutet att hämta våra barn från dagis en dag, informera oss om att de tvångsomhändertagit våra barn och fört dem till en fosterfamilj som vi inte får hälsa på och de får inte besöka oss. Det tog två veckor innan vi fick se dem igen. Det känns som om soc. vill att våra barn ska glömma oss för vi får ha dem hemma bara tre dar i månaden.
    Det känns hemskt att höra vad som hänt dig, man vet ju knappt vilka bataljer som utspelats i fosterfamiljer för de flesta lyssnar inte på barnen.
    Varm kram!

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?