Hjälp! Ska jag HATA eller ÄLSKA min pappa!

Lilla gumman 5 oktober, 2009 kl 17:37
6334 visningar / 6 svar / anmäl

Vad är det för fel på mig? Jag kan inte bestämma om jag ska hata honom eller om jag ska älska min pappa. Jag gör båda delarna. Min pappa har aldrig tagit hand om mig sedan jag föddes och när min mamma blev gravid ljög han för mina farförlädrar och sa att jag inte var hans barn. Jag har alltid vetat vem han varit men jag har aldrig känt honom. Och en gång när jag var hemma hos min pappa då han var gift med min kompis mamma pratade vi om hur jag upplevde honom som saknad, kom hennes lillebror in i rummet och hörde oss prata. Han gick ut till min pappa och frågade om jag var hans dotter så hörde jag utifrån hallen hur han svarade nej. Det högg till i hjärtat! Jag drömde ofta om att han skulle bry sig om mig och krama mig. Jag ville att han skulle älska mig så därför i detta ögonblick kände jag mig gråtfärdig men visade ingenting ifall någon skulle se mig. Jag tror inte att det var någon som sett att jag tjuvlyssnat. Jag fick kontakt med honom i tonåren och jag var jätteglad och sökte mig ständigt till hans uppmärksamhet. Hade jag bråkat med mamma gick jag till honom och han lyssnade alltid på mig. För honom fick jag ha mina tankar och drömmar. Han ville att jag skulle göra det jag tyckte om. Medan mosan tyckte helt tvärt om för hon visste ju alltid bäst!

Sen flyttade pappa och vi började tappa kontakt. Jag hatade honom för att helt plötsligt övergav mig IGEN! Och vi hade bara viss kontakt via telefon och ibland dröjde det ETT HELT ÅR innan han ringde. Jag slutade krusa honom och ringde inte förrän han gjorde det. Efter ett och ett halvt år tröttnade jag och ringde istället upp honom även om jag innerst inne visste att jag skulle kanske låtit bli. Varför skulle jag bry mig om honom när han inte brydde sig om mig? Men jag ville verkligen inte tappa den lilla kontakten vi hade. Idag har vi fortfarande svag kontakt. Och det är jag som ofta tar intiativet att vi ska träffas och märkligt nog så verkar han ändå uppskatta att vi ses. Vi kramas och skojar och skrattar. Vi kan också prata om precis allt och det känns skönt. Kanske är det så eftersom vi inte har någon kontakt direkt och han blir mer som en ”utomstående” och en ”vän”. Ibland händer det att HAN ringer och alltid blir jag lika förvånad när jag ser hans nummer på telefonen. Men det är kul också. Det är nu ett halvår sedan vi träffades och igår ringde jag honom och sa att vi skulle komma på besök hos honom nästa helg. Det lät som att han ville det. Jag älskar honom för den människa han är men jag tycker inte om hans beteende.

En gång när jag skulle åka upp till honom över en helg och väntade på att han skulle hämta mig från busstationen fick jag vänta tre timmar på att han skulle komma. Han kom inte. Jag tog mina sista pengar och laddade på min telefon för och ringde honom. Han sa att han hade fått influensa och att jag inte kunde komma. Jag sa att jag hade använt mina sista pengar till telefonen och jag kunde inte ta bussen hem igen och inte heller bussen till hans ort. Han sa att han skulle se vad han kunde göra och sedan lade vi på. Han kom inte. Jag hade nu väntat i sex timmar och han syntes inte till någonstans. Jag försökte ringa igen men han hade stängt av telefonen. En äldre kompis till mig som hade bil var på jobbet och skulle jobba till tio på kvällen så jag var helt enkelt tvungen att vänta. Jag försökte ringa till min farfar och han hade kommit men tyvärr så hade vi gått om varandra så därför hade han åkt hem igen och ringt till mig. Han åkte in igen för att leta efter mig och vi hade bestämt en plats där vi skulle mötas. Återigen kunde vi inte se varandra. Han åkte hem och ringde mig och det visade sig att vi hade menat två olika saker, men eftersom jag tyckte synd om honom som fick åka fram och tillbaka så sa jag att jag skulle vänta tills jag fått tag på en kompis istället. Klockan två på natten fick jag svar från min vän som inte hade haft på telefonen under hela tiden jag försökt ringa. Han hade precis gått och lagt sig och hade egentligen ingen lust att ge sig ut på vägen mitt i natten, men han tyckte synd om mig och därför kom han i alla fall. Klockan HALV FYRA VAR JAG HEMMA!!! PÅ MORGONEN!!! Och jag hade varit där sedan HALV FEM PÅ EFTERMIDDAGEN!!! Jag hatade pappa och jag ringe honom inte dagen efter heller.

En månad senare åkte jag dit igen, då satt min pappas sambo vid köksbordet och frågade hur det hade gått för mig den gången då jag satt fast vid stationen och bara hånflinade åt mig! Jag sa som det var och att jag frös då jag bara hade haft kjol, linne och jeansjacka på mig och det var september med regn och rusk! Jag hade ju inte väntat mig att jag skulle bli kvar där! Jag hatade honom för det och för att jag vistte att om det hade varit hennes dotter som är jämngammal så hade han hämtat henne långt upp i Norrland om så skulle vara TROTS influensa!!! Jag var så arg! Och jag hatar honom fortfarande för det! Men jag kan bara inte för MITT LIV sluta älska honom heller! Vad gör man? Han visar intresse och han är snäll och allting men när han sviker så sviker han rejält! Jag har skällt ut honom många gånger och han vet vad jag tycker om detta beteendet och han ÅNGRAR sig ALLTID, men vad hjälper det mig? Vad kunde JAG göra när jag satt där jag satt. Jag var sjutton år och det kom fulla killar fram till mig hela tiden. Den ena ville knulla, den andra ville slåss, en tjej kallade mig hora och undrade om jag inte kunde hitta en kortare kjol, någon ville dra med mig på fest. Tänk om jag hade blivigt våldtagen, det var ju fredagkväll! Skäms på dig pappa!

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Lilla gumman Anmäl

    Vad är det för fel på mig? Jag kan inte bestämma om jag ska hata honom eller om jag ska älska min pappa. Jag gör båda delarna. Min pappa har aldrig tagit hand om mig sedan jag föddes och när min mamma blev gravid ljög han för mina farförlädrar och sa att jag inte var hans barn. Jag har alltid vetat vem han varit men jag har aldrig känt honom. Och en gång när jag var hemma hos min pappa då han var gift med min kompis mamma pratade vi om hur jag upplevde honom som saknad, kom hennes lillebror in i rummet och hörde oss prata. Han gick ut till min pappa och frågade om jag var hans dotter så hörde jag utifrån hallen hur han svarade nej. Det högg till i hjärtat! Jag drömde ofta om att han skulle bry sig om mig och krama mig. Jag ville att han skulle älska mig så därför i detta ögonblick kände jag mig gråtfärdig men visade ingenting ifall någon skulle se mig. Jag tror inte att det var någon som sett att jag tjuvlyssnat. Jag fick kontakt med honom i tonåren och jag var jätteglad och sökte mig ständigt till hans uppmärksamhet. Hade jag bråkat med mamma gick jag till honom och han lyssnade alltid på mig. För honom fick jag ha mina tankar och drömmar. Han ville att jag skulle göra det jag tyckte om. Medan mosan tyckte helt tvärt om för hon visste ju alltid bäst!

    Sen flyttade pappa och vi började tappa kontakt. Jag hatade honom för att helt plötsligt övergav mig IGEN! Och vi hade bara viss kontakt via telefon och ibland dröjde det ETT HELT ÅR innan han ringde. Jag slutade krusa honom och ringde inte förrän han gjorde det. Efter ett och ett halvt år tröttnade jag och ringde istället upp honom även om jag innerst inne visste att jag skulle kanske låtit bli. Varför skulle jag bry mig om honom när han inte brydde sig om mig? Men jag ville verkligen inte tappa den lilla kontakten vi hade. Idag har vi fortfarande svag kontakt. Och det är jag som ofta tar intiativet att vi ska träffas och märkligt nog så verkar han ändå uppskatta att vi ses. Vi kramas och skojar och skrattar. Vi kan också prata om precis allt och det känns skönt. Kanske är det så eftersom vi inte har någon kontakt direkt och han blir mer som en ”utomstående” och en ”vän”. Ibland händer det att HAN ringer och alltid blir jag lika förvånad när jag ser hans nummer på telefonen. Men det är kul också. Det är nu ett halvår sedan vi träffades och igår ringde jag honom och sa att vi skulle komma på besök hos honom nästa helg. Det lät som att han ville det. Jag älskar honom för den människa han är men jag tycker inte om hans beteende.

    En gång när jag skulle åka upp till honom över en helg och väntade på att han skulle hämta mig från busstationen fick jag vänta tre timmar på att han skulle komma. Han kom inte. Jag tog mina sista pengar och laddade på min telefon för och ringde honom. Han sa att han hade fått influensa och att jag inte kunde komma. Jag sa att jag hade använt mina sista pengar till telefonen och jag kunde inte ta bussen hem igen och inte heller bussen till hans ort. Han sa att han skulle se vad han kunde göra och sedan lade vi på. Han kom inte. Jag hade nu väntat i sex timmar och han syntes inte till någonstans. Jag försökte ringa igen men han hade stängt av telefonen. En äldre kompis till mig som hade bil var på jobbet och skulle jobba till tio på kvällen så jag var helt enkelt tvungen att vänta. Jag försökte ringa till min farfar och han hade kommit men tyvärr så hade vi gått om varandra så därför hade han åkt hem igen och ringt till mig. Han åkte in igen för att leta efter mig och vi hade bestämt en plats där vi skulle mötas. Återigen kunde vi inte se varandra. Han åkte hem och ringde mig och det visade sig att vi hade menat två olika saker, men eftersom jag tyckte synd om honom som fick åka fram och tillbaka så sa jag att jag skulle vänta tills jag fått tag på en kompis istället. Klockan två på natten fick jag svar från min vän som inte hade haft på telefonen under hela tiden jag försökt ringa. Han hade precis gått och lagt sig och hade egentligen ingen lust att ge sig ut på vägen mitt i natten, men han tyckte synd om mig och därför kom han i alla fall. Klockan HALV FYRA VAR JAG HEMMA!!! PÅ MORGONEN!!! Och jag hade varit där sedan HALV FEM PÅ EFTERMIDDAGEN!!! Jag hatade pappa och jag ringe honom inte dagen efter heller.

    En månad senare åkte jag dit igen, då satt min pappas sambo vid köksbordet och frågade hur det hade gått för mig den gången då jag satt fast vid stationen och bara hånflinade åt mig! Jag sa som det var och att jag frös då jag bara hade haft kjol, linne och jeansjacka på mig och det var september med regn och rusk! Jag hade ju inte väntat mig att jag skulle bli kvar där! Jag hatade honom för det och för att jag vistte att om det hade varit hennes dotter som är jämngammal så hade han hämtat henne långt upp i Norrland om så skulle vara TROTS influensa!!! Jag var så arg! Och jag hatar honom fortfarande för det! Men jag kan bara inte för MITT LIV sluta älska honom heller! Vad gör man? Han visar intresse och han är snäll och allting men när han sviker så sviker han rejält! Jag har skällt ut honom många gånger och han vet vad jag tycker om detta beteendet och han ÅNGRAR sig ALLTID, men vad hjälper det mig? Vad kunde JAG göra när jag satt där jag satt. Jag var sjutton år och det kom fulla killar fram till mig hela tiden. Den ena ville knulla, den andra ville slåss, en tjej kallade mig hora och undrade om jag inte kunde hitta en kortare kjol, någon ville dra med mig på fest. Tänk om jag hade blivigt våldtagen, det var ju fredagkväll! Skäms på dig pappa!

  • Realisten Anmäl

    Man kan inte rå över sina känslor och därmed heller inte bestämma sig för att hata eller älska någon. Din historia får mig att börja undra vad som hände mellan dig och din pappa då din mamma blev med barn och efter att du föddes. Tog han avstånd med en gång? Var han inte redo för papparollen? Varför har han inte funnits i ditt liv? Inget du behöver svara på här, men jag bara undrar om du vet anledningen till hans frånvaro i ditt liv. Du och din pappa behöver sätta er ner och prata ut om er relation. Du borde berätta hur du känner för honom och vad du önskar ha för relation med honom – hur ofta du vill ha kontakt med honom och träffa honom. Och att han gör det samma.

    Med tanke på att han inte har funnits där för dig under din uppväxt kan det vara svårt för er båda att vara pappa och dotter rollerna. Han kanske inte vet hur han ska bete sig gentemot dig eller vad du tänker om honom. Fördelen är ju att han verkar uppriktigt glad över att träffa dig, vilket är positivt. Och du vill träffa honom. Varför han har valt att inte finnas i ditt liv vet jag inte. Men med tanke på att han inte har funnits där gör också att du inte kan förvänta dig något nu heller. Visst är han din pappa, men ha inte för stora förväntningar på honom eller er relation. Kräv inte för mycket av honom. Du vill kanske ha kärlek, uppskattning och uppmärksamhet av honom vilket vore förståeligt, men med tanke på er historia måste du också vara eftersom han biologiskt är din pappa men du behöver också vara realistisk och inte gå på för hårt. Du bygger bara upp förhoppningar som kanske inte besannas, vilket gör att du själv gör dig själv besviken. Förstår du vad jag menar? Det låter kanske hårt av mig men ibland måste man acceptera situationer som de är oavsett om man tycker om det eller inte. Prata med varandra om er relation så att du vet vart ni står.

  • Lilla gumman Anmäl

    Jag förstår precis vad du menar men tyvärr så kan jag inte föra någon allvarlig diskussion med min far då han backar så långt som möjligt och det kan då gå ännu längre mellan våra samtal med varandra. Sist vi grälade ringde han inte till mig på TVÅ ÅR! Jag är så rädd för att mista våran kontakt helt då den redan är svajig, ändå kanske det hade varit bäst om vi bröt kontakten helt och hållet men jag vill det verkligen inte. Saken är den att jag också har sex halv syskon, vilka han alltid har haft kontakt med redan sen de var små. Jag önskade mig alltid samma kontakt som de och fick den chansen i tonåren som jag trodde jag bara hade kunnat drömma om. Han har barn med tre olika mammor, tre med en, tre med en och ett med min mamma så jag är alltså ensambarn. Faktum är den att när min mamma blev gravid så sade han att han älskade henne men efter någon månad så bara han stack och som bortförklaring påstod han att jag inte var hans barn då hans föräldrar frågade ut honom. Ändå skulle han komma för att titta på mig när jag var nyfödd och upp till jag var tre år kom och gick han som han själv ville. Senare visade det sig att samma kvinna han hade det första barnet var gravid igen med honom. Så han pendlade liksom mellan henne och min mamma hela tiden, men han stack och lämnade oss sen för att vara tillsammans med henne och efter det förnekade han min existens helt för omgivningen. Min familj och släkt på hans sida höll sedan på att svimma när jag dök upp på riktigt när han tog kontakt med oss igen när jag var tretton år gammal efter han hade hållt på att förneka att jag var hans dotter. Jag själv däremot var gladare än någonsin över att känna på hur det var att ha en pappa och att för första gången träffa alla mina släktingar på hans sida. Det svåraste var att komma ihåg hur alla såg ut och att komma ihåg vem som var vem då det blev ganska så många ny ansikten och personer att lära känna. Tyvärr har jag inte träffat alla mer än en gång som jag hade hoppats på men jag är i alla fall glad för att jag har träffat de minst en gång. Farmor och farfar och min farbror och min ena faster är de som jag träffat mest och en gång firade vi jul. Det blev rena fiaskot, då jag hade köpt julklappar till alla för att visa min uppskattning i hur roligt jag tyckte att det var att verkligen träffa de men jag fick inte EN ENDA julklapp själv. Inte ens från min egen pappa! Och det var nog den största besvikelsen… Jag trodde att de skulle bli glada över att träffa mig men istället kände jag mig bestraffad för att jag inte fanns där från början och var därför inte värd någon julklapp eller ens en julkram. Min kusin som var där däremot överröstes av julklappar och några av de vuxna hade till och med köpt klappar till varandra men jag som var där som ”ny-gammal”… och ändå så hade de känt mig i nästan ett år. FAN vad jag kände mig bortgjord så året därefter köpte jag ingenting och den julen fick jag inget heller som kanske kunde visa tacksamhet för att jag köpte till alla förra julen, men däremot så köpte pappa en cd-skiva till mig som han visste att jag ville ha.

    Nej, jag anser inte att jag är för på då jag aldrig pratar för mycket eller kräver för mycket eller något annat, det enda jag försöker göra är att hålla en viss kontakt och det är inget som jag tycker är fel även om det kanske låter som att allt handlar om mig och mig och mig, men på sätt och vis så gör det ju samtidigt det då jag inte kan hjälpa att min pappa bara stack och förnekade mig under alla mina uppväxtår och jag trodde verkligen att folk skulle tycka att det var roligt då vi firade julen för första gången tillsammans så därför hade jag köpt julkapparna och jag måste tillägga att jag brukar inte kräva att få saker tillbaka men jag trodde att det skulle vara speciellt då alla visste att jag skulle vara med då, för att jag HADE BLIVIGT BJUDEN! Men efter det har jag aldrig haft några höga förväntningar och ger inte saker mer än om vi ska på kalas eller liknande. Numera träffar jag inte släkten heller och samma där är det ingen mer än min farbror som hör av sig och för ett tag sedan träffades vi för första gången på sex år och jag är idag det enda barnet som min pappa och ”någon annan i den familjen” har kontakt med.

  • Realisten Anmäl

    Hur menar du att din pappa backar tillbaka? Att han inte kan hantera en allvarlig diskussion och därför drar sig tillbaka? Han ringde inte till dig på 2 år, tog du kontakt med honom under de 2 åren? Jag förstår verkligen att du vill ha din pappa som en riktig pappa. En pappa som tar kontakt med dig, som visar att han bryr sig om dig, stöttar dig och som vill träffa dig.

    Självklart ska du göra så gott du kan för att få en god relation med din pappa, men du kan inte göra hur mycket som helst. Det är han som är den vuxna och som borde agera som en också, vilket han tyvärr inte verkar göra. Åtminstone tar han inte ansvar för sitt föräldrarskap. Vilket han knappt har gjort under hela ditt liv, varför jag tror att dina förhoppningar kan vara för stora. Han är din biologiska pappa men har inte agerat som en pappa. Eftersom han inte har gjort det under alla dessa år kan du förstås alltid hoppas på att han förändrar sig, men ha inte för stora förhoppningar. Hur är han mot de andra barnen, har han en bra och kärleksfull relation med de?

    Vad roligt att du fått träffa en del på din pappas sida av släkten, synd dock att de inte var så välkomnande som du hade velat. Trist att din pappa inte gav dig någon julklapp den julen, vem vet vad han tänkte där. Alla är inte så bra på gåvor heller.

    Det är absolut inget fel i att du försöker ha kontakt med din pappa, missförstå mig inte. Jag tycker det är jättebra för någon av er måste ju vara mer påstridig för att kontakten ska bli av. Han kanske inte vet hur han ska bete sig, vad han ska säga till dig, vad du förväntar dig av honom osv. Att prata om er relation borde ni kunna göra utan att gräla, håll det på en ”vuxen” nivå. Du säger hur du känner, han säger hur han känner och så går ni vidare därifrån. Annars kan du ju alltid skriva ett brev till honom där du berättar att du vill ha honom i ditt liv.

    Jag hoppas att det löser sig, det kommer att ta tid men jag håller tummarna för er!

  • Lilla gumman Anmäl

    …jag är det enda barnet som han har kontakt med. Mina fyra yngsta syskon kommer inte ihåg mig och vet därför inte ens om min existens. Jag vill gråta när jag tänker på det, att jag har småsyskon som inte ens vet om att deras ena storasyster finns! En annan vill inte veta av mig då hon är nöjd med livet som det är, vilket jag kan och måste respektera, min äldre syster är den enda av oss syskon som jag har en viss kontakt med. Min far har ingen kontakt med någon av de alls och har inte haft det sedan vi (jag och mina två andra systrar) var i tonåren. Jag skulle jättegärna vilja ta kontakt med de yngre syskonen men tyvärr så har ingen av de än fyllt arton. Så nu väntar jag bara på att själv få råd till körkortet så jag kan söka upp småsyskonen om något/några år så de själva kan ta intiativet till om de vill ha kontakt eller inte. Pappa tycker om min idé och säger själv att han också skulle vilja ha kontakt med de andra barnen, så jag började med att lämna storasyrrans nr men henne har han bara ringt till en gång sedan förra året! Vi känner oss jättesvikna av honom, fast mest jag då syrran alltid påpekar att vi ska skita i honom, men jag klarar det verkligen inte. Hon gör det bara med en huvudryckning och så glömmer hon. Själv ligger jag och grunnar, tänker och kan omöjligt sova pga det ibland. Ibland så måste jag ringa pappa för att prata av mig men ofta så svarar han inte och han ringer inte heller tillbaka. Som sagt så vill jag inte heller gnälla på honom då jag är rädd för att vi ska börja gräla och förlora ännumera kontakt. Det är just detta som jag också menar med att drar sig tillbaka, (alltså slutar ringa), vill inte prata. Jag tycker det är skittråkigt och jobbigt att behöva känna såhär!

  • madde hjälper dig Anmäl

    ett riktigt kris verka de vara men jag hatar min ibland men det verka jag bara få saker ifrån men deta kan du gå till polisen med ju verkligen en dum farsa

  • Meme Anmäl

    Varje gång din pappa sviker dig så skapas nya sår inom dig. Jag lider med dig och jag vet precis hur det känns. Efter 20 års mycket sporadisk kontakt och många inre sår så fick jag nog. Jag bröt kontakten helt och gud så skönt det var. Inga fler sår! Jag har accepterat att han är som han är samtidigt vet jag att det är hans förlust. Idag är jag 34 år och jag har egna barn. Trist atthan missar sina barnbarn men det är hans förlust! Över min döda kropp att hannågonsin ska få bygga upp en relation till mina barn för att sedan tappa engagemanget.

    Även jag har halvsyskon. Fyra stycken – vi har alla olika mammor och vi har aldrig träffats. Tragiskt allt ihop! Men jag mår bättre utan kontakt för då slipper jag bl påminnd om allt svek.

    Kram på dig!

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?