Ett stort tomrum och en stor saknad….

emma 27 september, 2011 kl 23:23
4848 visningar / 1 svar / anmäl

Min pappa gick bort för ungefär 1 månad sedan endast 57 år gammal.
Har var väldigt sjuk och hade varit det under ett flertal år, men han kämpade verkligen.
Vi fick veta för ungefär 4 år sedan att han var sjuk och att sjukdomen fanns i släkten.
Efter det har jag och min syster gjort allt vi har kunnat för att han ska ha det så bra som möjligt.
Det började med hemtjänst, till en assistent till att sedan ha två assistenter dygnet runt. Han har försvunnit inför våra ögon, från att bara kunna äta lite, till att bara få dricka till att inte få äta alls, bara sondmat. Och hans talförmåga försvann nästan helt…Men han var ändå våran pappa och jag saknar honom så otroligt mycket.

Jag vet att han har det bättre nu och jag vet att han inte längre behöver ha ont. Men saknaden och tomrummet är så stort, men oftast vågar jag inte känna efter. För om jag känner efter förstår jag inte hur jag ska kunna fortsätta vardagen med att jobba och ha ett socialt liv. Börjar jag tänka och känna för mycket känns det som att jag kommer att gå sönder inombords.

Jag älskar dig pappa!

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • emma Anmäl

    Min pappa gick bort för ungefär 1 månad sedan endast 57 år gammal.
    Har var väldigt sjuk och hade varit det under ett flertal år, men han kämpade verkligen.
    Vi fick veta för ungefär 4 år sedan att han var sjuk och att sjukdomen fanns i släkten.
    Efter det har jag och min syster gjort allt vi har kunnat för att han ska ha det så bra som möjligt.
    Det började med hemtjänst, till en assistent till att sedan ha två assistenter dygnet runt. Han har försvunnit inför våra ögon, från att bara kunna äta lite, till att bara få dricka till att inte få äta alls, bara sondmat. Och hans talförmåga försvann nästan helt…Men han var ändå våran pappa och jag saknar honom så otroligt mycket.

    Jag vet att han har det bättre nu och jag vet att han inte längre behöver ha ont. Men saknaden och tomrummet är så stort, men oftast vågar jag inte känna efter. För om jag känner efter förstår jag inte hur jag ska kunna fortsätta vardagen med att jobba och ha ett socialt liv. Börjar jag tänka och känna för mycket känns det som att jag kommer att gå sönder inombords.

    Jag älskar dig pappa!

  • Jenny Anmäl

    Om en månad så är det 2 år sedan min pappa dog. Han skulle ha fyllt 67 ca 1½ månad efter att han dog. Han gick från fullt frisk till sjuk över en natt och 4 veckor senare var han död. Man måste våga känna efter, våga sörja. Visst, risken finns att man inte orkar med alla ”måsten” men om man väntar blir situationen bara värre. Ju förr desto bättre, som det heter.

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?