Dödsförklarad av min far

Frihet 4 december, 2009 kl 15:13
3249 visningar / 1 svar / anmäl

Nu är det omtalat, 2009 med hedersrealterat våld och till och med mord. Men på min tid när jag var i tonåren då var det ingen som kände till denna problematik i Sverige. Jag rymde från en sådan relation till min far. Vi hade en fantastisk relation, han är mycket speciell min far på många sätt och mycket mångfacetterad, bildad m.m. Men ändå så kom han från en fattig bakgrund i Mellan Östern där jag vet att han upplevt mycket olycka som barn. Han var inte religiös så det här handlar inget om religion utan av gamla traditionella mönster och traditioner långt för engudsreligionerna i Mellanöstern som tyvärr följt med. Hur som helst, jag kunde inte leva ut min identitet enligt det sätt jag önskade, gjorde revolt genom att söka mig till kärleken. Far fick reda på detta och det handlade om att leva eller dö. Jag tog mitt pick och pack och rymde, höll mig gömd en tid, sökte hjälp hos myndigheter, vänner m.m. gick i terapi i flera år. Han hittade mig aldrig, letade inte ens, men ständiga hot under flera års tid. Önskan och vädjan att jag skulle komma tillbaka. Men jag var redan myndig och valde att inte återvända. Min mor var svenska och de var skilda sedan jag var mycket liten, annars hade jag aldrig valt att lämna min familj. Jag vill inte spä på fördomar om Österländska traditioner, det är en mycket liten minoritet av folket i Mellan Östern som fortfarande lever med gammaldags traditioner där kvinnan inte ska leva ut sin sexualitet före äktenskapet och jag lägger inga som helst värderingar i det. Jag längtar bara efter den del av min far som inte fokuserade på just detta, jag älskar honom mer än något för den person som han är för övrigt och jag saknar den delen av honom. Han kan aldrig förlåta mig för vad jag gjorde, vi har försökt ha en relation flera ggr, nu var det åtta år sedan sist och jag borde kunna gå vidare och släppa det hela, men han är och kommer alltid ha varit och vara en del av mig. Vi upplevde så mycket tillsammans, reste till 26 länder, såg filmer, läste böcker tillsammans, han öppnade min ögon för orättvisor i världen, olikheter och likheter mellan olika kulturer med mera. Jag har gått i terapi i mer än 8 år, jag kommer inte längre där. Jag måste , hur hårt det än låter för alltid leva utan honom för jag vet att det han kräver än idag skulle jag inte kunna leva upp till, vill inte leva upp till detta. Nu har jag barn själv, och vad jag inte förstår är hur man kan dödsförklara sitt barn bara för att det råkade bli kär i en kille i sjuttonårsåldern vilket jag ser som helt normalt.

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Frihet Anmäl

    Nu är det omtalat, 2009 med hedersrealterat våld och till och med mord. Men på min tid när jag var i tonåren då var det ingen som kände till denna problematik i Sverige. Jag rymde från en sådan relation till min far. Vi hade en fantastisk relation, han är mycket speciell min far på många sätt och mycket mångfacetterad, bildad m.m. Men ändå så kom han från en fattig bakgrund i Mellan Östern där jag vet att han upplevt mycket olycka som barn. Han var inte religiös så det här handlar inget om religion utan av gamla traditionella mönster och traditioner långt för engudsreligionerna i Mellanöstern som tyvärr följt med. Hur som helst, jag kunde inte leva ut min identitet enligt det sätt jag önskade, gjorde revolt genom att söka mig till kärleken. Far fick reda på detta och det handlade om att leva eller dö. Jag tog mitt pick och pack och rymde, höll mig gömd en tid, sökte hjälp hos myndigheter, vänner m.m. gick i terapi i flera år. Han hittade mig aldrig, letade inte ens, men ständiga hot under flera års tid. Önskan och vädjan att jag skulle komma tillbaka. Men jag var redan myndig och valde att inte återvända. Min mor var svenska och de var skilda sedan jag var mycket liten, annars hade jag aldrig valt att lämna min familj. Jag vill inte spä på fördomar om Österländska traditioner, det är en mycket liten minoritet av folket i Mellan Östern som fortfarande lever med gammaldags traditioner där kvinnan inte ska leva ut sin sexualitet före äktenskapet och jag lägger inga som helst värderingar i det. Jag längtar bara efter den del av min far som inte fokuserade på just detta, jag älskar honom mer än något för den person som han är för övrigt och jag saknar den delen av honom. Han kan aldrig förlåta mig för vad jag gjorde, vi har försökt ha en relation flera ggr, nu var det åtta år sedan sist och jag borde kunna gå vidare och släppa det hela, men han är och kommer alltid ha varit och vara en del av mig. Vi upplevde så mycket tillsammans, reste till 26 länder, såg filmer, läste böcker tillsammans, han öppnade min ögon för orättvisor i världen, olikheter och likheter mellan olika kulturer med mera. Jag har gått i terapi i mer än 8 år, jag kommer inte längre där. Jag måste , hur hårt det än låter för alltid leva utan honom för jag vet att det han kräver än idag skulle jag inte kunna leva upp till, vill inte leva upp till detta. Nu har jag barn själv, och vad jag inte förstår är hur man kan dödsförklara sitt barn bara för att det råkade bli kär i en kille i sjuttonårsåldern vilket jag ser som helt normalt.

  • Tsavolion Anmäl

    Bästa ”Frihet”
    Eftersom jag levt och jobbat i Asien och Afrika under många år känner jag till hur många tänker i dessa kulturer. Det är inte Din Pappas egen skull att han tänker som han gör, Du har dock gjort rätt i Ditt val att lämna fadershemmet eftersom han ställer orimliga krav på Dig och hur Du ska leva.
    Mitt råd till Dig för Din egen skull i Ditt fortsatta liv är att skriva brev (för hand så det blir personligt) till din Far och berätta om hur Ditt liv är, om Dina barn och hur dom utvecklas etc. och att Du älskar honom så ska Du se att en vacker dag kommer han Dig till mötes och inser att han oxå behöver Dig. Livet är så otroligt kort så vi får inte slösa bort tiden på att vara missförstådda.
    Lycka till önskar en 60++ som oxå är Far.

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?