Tomrummet efter dig.

MissC 17 april, 2017 kl 21:53
581 visningar / 0 svar / anmäl

Min kära mamma,ibland kan jag bara säga det namn du är döpt till.
Mamma själva ordet fastnar ibland och ger en smått bitter eftersmak.
Jag har blivit stark,hård och kall på vissa sätt mot dig,ett sätt att stänga av för det som är och det som varit
Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar och ibland så undrar jag om det är rätt att lämna dig. Barnet i mig din dotter,jag som älskar och saknar dig så,den du var en gång i tiden är borta.
Tror inte längre på orden du säger,för dina handlingar visar sig som så att du gör helt annat än det du säger till mig.
ÄLSKAR,vad är det?
En gång älskade du mig över allt annat på denna jord,men ditt sjuka jag,missbrukaren av smärtstillande,lugnande och alkoholen har gjort dig till någon helt annan.
Jag vet att du inte är den som styr längre,du gav över ratten till en annan och sen till det kemiska det är just de som styr hela ditt varande idag.
Dina syskon och jag har gjort allt i våran makt för att peppa och stötta dig när det gäller våldet och ditt beroende men tyvärr så väljer du om och om igen att gå tillbaka till just det som kommer att ta ditt liv.
Har vi inte älskat dig nog?
Varför gav du efter och tillät dig,glömma,gömma,försvinna från oss som nu står kvar här utan dig?
Kärleken övervinner allt!?! Ja din kärlek som trycker ner dig,misshandlar dig,ger dig ångest och sorg. Den där kärleken som fått dig att vilja döva bort allt med att somna på gränsen till levande död.
Den där kärleken som är så stark att den tar helt och fullt livet av,moderskänslorna,de som ska vara det starkaste som finns!
Nu står jag ensam kvar efter allt kämpande,blod,svett,tårar och panik,ganska nybliven mamma som vart mamma till sin mamma så många gånger att jag tappat räkningen. Just när livet möjligen hade kunnat haft en ytterst liten gnutta av hopp att du kunnat ha känt,nej nu måste det vända och bli bättre. Nu finns ett nytt liv och blod som behöver mig,som jag vill ta del av,som jag inte vill förlora för något som helst i hela världen. Vad hände då?
Fri lejd till att festa mer,bråka mer,trycka i sig mer piller och senare hamna på akuten. Jag kom iallafall till dig där och då,suck när jag såg dig förstod jag hur illa det faktiskt var ställt med dig.
Du kände inte igen mig,DIN EGNA DOTTER!
Borde ha vänt på klacken där,lovade mig själv att göra ytterligare en anmälan till Socialen.
LVM va fan är det? Ett skämt,folk ska ju vara döda innan det görs nå!
Fri vilja??? You say what? Hade min mamma kunnat styra sitt skepp själv och gått efter sin inre kompass så hade hon inte valt bort sina syskon,mig eller sitt barnbarn. Hon har grava missbruksproblem med över 12 års terror av en psykopatisk man som hör röster,har hotat oss alla och hans enda mål i livet är att hålla kvar min mamma. Allt kämpande,för vad? Att nu så här utan dig,du vet väl knappt av det för du bedövar dig för att inte känna,för att sova bort allt,den du var är borta för längesen och här står vi med sorg och saknad kvar. Du fattas oss,vi har förlorat dig för längesen,långt innan vi förstod,du sa bara det vi ville höra och en dag kommer det att komma en knackning på dörren,ett samtal. Inte från dig,för då finns du inte mer. Dubbel sorg,att förlora det käraste finaste man vet till en misshandlade man,att förlora dig till alkoholen och tabletterna för att du inte orkar mer,att förlora dig till döden.
Efter alla års kämpande,efter all bävan för att en dag vara här där jag är nu,utan dig. Det kunde ha vart den finaste tiden,gemenskap,kärlek och framtiden tillsammans men istället så står jag här,utan dig.
Jag har bönat,bett,skrikit,peppat,resonerat,kalla på poliser,advokater,socialen,kvinnojouren,läkare,vänner,syskon,före detta arbetskamrater,jag som dotter har bett och gråt/skrikit om vart annat för att du ska ta dem hjälp som faktiskt finns. Inget hjälper!
Här står jag nu ensam kvar,min kärlek för dig räcker inte,den kärlek du haft för mig överskuggas av det du kemisk är förälskad i,det som är så starkt att det sakta men säkert tar livet av allt. Det tar inte bara livet av dig och den du var,det tar livet av oss som lämnas kvar i ett tomrumm fullt av sorg och smärta.
Blint och ursinnigt så fyller du dig med allt som dövas allt som kan kännas,det lyckliga eller svåra. Älskar,vad är det? Du har sagt att du älskar,men om och om igen väljer du det som styr dig. Dina ord säger en sak,din handling en annan och här står jag kvar. Bortvald,orden säger mer,jag älskar dig förlåt,jag älskar dig hejdå,jag älskar dig det andra mycket mer,jag älskar dig hindra mig inte,älskar dig du kan inget göra,älskar dig väljer att gå.
Ser på våran barn med sån värme och glädje,total lycka,fylls av sån kärlek att jag saknar ord och mitt i detta så får jag jobba med mig själv.
Bortvald för att döva sig till att inte känna,sakta somna in och en dag dö.
Slås bara utav tanken,hur kan man välja bort något så fint och stort,att välja bort kärleken,livet,gemenskapen,tryggheten,framtiden,barnbarnet. Känslan kommer över mig med sån kraft att jag nästan tappar andan,min mamma är inte den hon en gång var och kommer aldrig mer hem.
Förnekelsen,skammen,ångesten över det hon blivit,det hon vart med om,det hon sagt och gjort mot oss som älskar henne,allt det kommer att hålla henne kvar till sitt missbruk tills dess hon inte finns mer. Det spelar ingen roll vad vi gör eller säger,hur mycket vi luskar,saknar,förlåter henne och vill hennes bästa. I hennes huvud och känsla så har hon redan gjort det värsta brottet man kan göra och det är att skjuta bort sina nära och kära,sin enda dotter och det enda barnbarn hon har.
Det är tomrummet,efter den hon var,över den hon nu är och över det som komma skall,ensam kvar med all sin kärlek för den som inte är där,som inte finns mer och den som aldrig kommer tillbaka.
Jag är ett Maskrosbarn

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • MissC Anmäl

    Min kära mamma,ibland kan jag bara säga det namn du är döpt till.
    Mamma själva ordet fastnar ibland och ger en smått bitter eftersmak.
    Jag har blivit stark,hård och kall på vissa sätt mot dig,ett sätt att stänga av för det som är och det som varit
    Det går inte en dag utan att du finns i mina tankar och ibland så undrar jag om det är rätt att lämna dig. Barnet i mig din dotter,jag som älskar och saknar dig så,den du var en gång i tiden är borta.
    Tror inte längre på orden du säger,för dina handlingar visar sig som så att du gör helt annat än det du säger till mig.
    ÄLSKAR,vad är det?
    En gång älskade du mig över allt annat på denna jord,men ditt sjuka jag,missbrukaren av smärtstillande,lugnande och alkoholen har gjort dig till någon helt annan.
    Jag vet att du inte är den som styr längre,du gav över ratten till en annan och sen till det kemiska det är just de som styr hela ditt varande idag.
    Dina syskon och jag har gjort allt i våran makt för att peppa och stötta dig när det gäller våldet och ditt beroende men tyvärr så väljer du om och om igen att gå tillbaka till just det som kommer att ta ditt liv.
    Har vi inte älskat dig nog?
    Varför gav du efter och tillät dig,glömma,gömma,försvinna från oss som nu står kvar här utan dig?
    Kärleken övervinner allt!?! Ja din kärlek som trycker ner dig,misshandlar dig,ger dig ångest och sorg. Den där kärleken som fått dig att vilja döva bort allt med att somna på gränsen till levande död.
    Den där kärleken som är så stark att den tar helt och fullt livet av,moderskänslorna,de som ska vara det starkaste som finns!
    Nu står jag ensam kvar efter allt kämpande,blod,svett,tårar och panik,ganska nybliven mamma som vart mamma till sin mamma så många gånger att jag tappat räkningen. Just när livet möjligen hade kunnat haft en ytterst liten gnutta av hopp att du kunnat ha känt,nej nu måste det vända och bli bättre. Nu finns ett nytt liv och blod som behöver mig,som jag vill ta del av,som jag inte vill förlora för något som helst i hela världen. Vad hände då?
    Fri lejd till att festa mer,bråka mer,trycka i sig mer piller och senare hamna på akuten. Jag kom iallafall till dig där och då,suck när jag såg dig förstod jag hur illa det faktiskt var ställt med dig.
    Du kände inte igen mig,DIN EGNA DOTTER!
    Borde ha vänt på klacken där,lovade mig själv att göra ytterligare en anmälan till Socialen.
    LVM va fan är det? Ett skämt,folk ska ju vara döda innan det görs nå!
    Fri vilja??? You say what? Hade min mamma kunnat styra sitt skepp själv och gått efter sin inre kompass så hade hon inte valt bort sina syskon,mig eller sitt barnbarn. Hon har grava missbruksproblem med över 12 års terror av en psykopatisk man som hör röster,har hotat oss alla och hans enda mål i livet är att hålla kvar min mamma. Allt kämpande,för vad? Att nu så här utan dig,du vet väl knappt av det för du bedövar dig för att inte känna,för att sova bort allt,den du var är borta för längesen och här står vi med sorg och saknad kvar. Du fattas oss,vi har förlorat dig för längesen,långt innan vi förstod,du sa bara det vi ville höra och en dag kommer det att komma en knackning på dörren,ett samtal. Inte från dig,för då finns du inte mer. Dubbel sorg,att förlora det käraste finaste man vet till en misshandlade man,att förlora dig till alkoholen och tabletterna för att du inte orkar mer,att förlora dig till döden.
    Efter alla års kämpande,efter all bävan för att en dag vara här där jag är nu,utan dig. Det kunde ha vart den finaste tiden,gemenskap,kärlek och framtiden tillsammans men istället så står jag här,utan dig.
    Jag har bönat,bett,skrikit,peppat,resonerat,kalla på poliser,advokater,socialen,kvinnojouren,läkare,vänner,syskon,före detta arbetskamrater,jag som dotter har bett och gråt/skrikit om vart annat för att du ska ta dem hjälp som faktiskt finns. Inget hjälper!
    Här står jag nu ensam kvar,min kärlek för dig räcker inte,den kärlek du haft för mig överskuggas av det du kemisk är förälskad i,det som är så starkt att det sakta men säkert tar livet av allt. Det tar inte bara livet av dig och den du var,det tar livet av oss som lämnas kvar i ett tomrumm fullt av sorg och smärta.
    Blint och ursinnigt så fyller du dig med allt som dövas allt som kan kännas,det lyckliga eller svåra. Älskar,vad är det? Du har sagt att du älskar,men om och om igen väljer du det som styr dig. Dina ord säger en sak,din handling en annan och här står jag kvar. Bortvald,orden säger mer,jag älskar dig förlåt,jag älskar dig hejdå,jag älskar dig det andra mycket mer,jag älskar dig hindra mig inte,älskar dig du kan inget göra,älskar dig väljer att gå.
    Ser på våran barn med sån värme och glädje,total lycka,fylls av sån kärlek att jag saknar ord och mitt i detta så får jag jobba med mig själv.
    Bortvald för att döva sig till att inte känna,sakta somna in och en dag dö.
    Slås bara utav tanken,hur kan man välja bort något så fint och stort,att välja bort kärleken,livet,gemenskapen,tryggheten,framtiden,barnbarnet. Känslan kommer över mig med sån kraft att jag nästan tappar andan,min mamma är inte den hon en gång var och kommer aldrig mer hem.
    Förnekelsen,skammen,ångesten över det hon blivit,det hon vart med om,det hon sagt och gjort mot oss som älskar henne,allt det kommer att hålla henne kvar till sitt missbruk tills dess hon inte finns mer. Det spelar ingen roll vad vi gör eller säger,hur mycket vi luskar,saknar,förlåter henne och vill hennes bästa. I hennes huvud och känsla så har hon redan gjort det värsta brottet man kan göra och det är att skjuta bort sina nära och kära,sin enda dotter och det enda barnbarn hon har.
    Det är tomrummet,efter den hon var,över den hon nu är och över det som komma skall,ensam kvar med all sin kärlek för den som inte är där,som inte finns mer och den som aldrig kommer tillbaka.
    Jag är ett Maskrosbarn

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?