Så många tankar.

MissC 14 maj, 2018 kl 20:25
105 visningar / 0 svar / anmäl

Det går inte en dag utan att jag har min mamma i tanken.
Vägen hon på något sätt har valt och att vårat barn aldrig kommer att ha någon mormor.
Känner mig rätt tom vid det här laget och på samma sätt full av känslor,tankar och erfarenheter.
Känns rätt hopplöst att något gott kan komma från detta,iaf inte för min mamma eller ens för oss och våran relation.
Ser ingen förändring i sikte snarare tvärtom,det har gått så länge och väl att jag bara väntar på samtalet som säger att nu är det slut och över.
Allt det jag trott på,kämpat för,hoppats på,allt det som borde vara av kärlek och familjeband är nu sönderslaget och krossat.
Detta är min ventil för mina tankar och mina erfarenheter. Dessa hade jag helt klart varit utan,en erfarenhet av en mycket viktig och älskad person som går under av sitt missbruk gällande alkohol och tablettmissbruk.
Pratade med min egna dr av den stress jag känt i så många år och hur uppgiven jag känner mig nu. Inget funkar!
Han gav mig tipset att inte ha några förväntningar att det blir bättre när det gäller min mamma.
Jag har kämpat så länge,den största kampen är nog inte med min mamma och hennes missbruk. Den största kampen har nog vart med mig själv,om jag älskat nog,varför min kärlek inte dög,om jag verkligen har gjort allt som går att göra,om hur jag som dotter inte räckte till och om hur jag som mamma mist min egna mamma.
Det är så länge och väl nu,du försvann för så längesen,jag visste och kände det men ville inte se.
För varenda glas och för varenda tablett så har det dom är du gått förlorad,sakta men säkert så gick du din väg. Jag din dotter har bönat och bett,stöttat och förstått,gjort mitt allt och ytterst för att du inte ska välja den väg du går. Inget har hjälpt,jag är en dotter som vart i mångt och mycket mamma till sin mamma.
En glad,social och varm person,rebellisk och envis,stark men så svag,min mamma en som aldrig erkänt att det finns beroende kring detta med alkohol och tabletter.
Vissa dagar känner jag mig stark och säker,jag har gjort mitt och hur mycket jag än älskar och ger så kommer jag aldrig att vara den som gäller.
Det har gjorts ryck från min mammas sida att försöka avsluta relationen med mannen i hennes liv,men då han misshandlar henne samt missbrukar själv så blir läget bara svårare.
Så här i efterhand så tänker och känner jag,vem har jag kämpat för,min mammas liv och väl eller har jag sparkat,slagits,dragit,bönat,tiggt,bett,gett allt mitt jag för att försöka hålla fast,kvar i den som jag vet redan gått för så lång tid sen.
Nu är jag mamma själv och vårat barn är det viktigaste av allt på hela jorden för mig. Jag har valt att bryta med min mamma,ett sätt att få frid och överleva själv,ett sätt att bearbeta min erfarenhet,min sorg och min förlust är att skriva av mig öppet på denna plats.

MissC

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • MissC Anmäl

    Det går inte en dag utan att jag har min mamma i tanken.
    Vägen hon på något sätt har valt och att vårat barn aldrig kommer att ha någon mormor.
    Känner mig rätt tom vid det här laget och på samma sätt full av känslor,tankar och erfarenheter.
    Känns rätt hopplöst att något gott kan komma från detta,iaf inte för min mamma eller ens för oss och våran relation.
    Ser ingen förändring i sikte snarare tvärtom,det har gått så länge och väl att jag bara väntar på samtalet som säger att nu är det slut och över.
    Allt det jag trott på,kämpat för,hoppats på,allt det som borde vara av kärlek och familjeband är nu sönderslaget och krossat.
    Detta är min ventil för mina tankar och mina erfarenheter. Dessa hade jag helt klart varit utan,en erfarenhet av en mycket viktig och älskad person som går under av sitt missbruk gällande alkohol och tablettmissbruk.
    Pratade med min egna dr av den stress jag känt i så många år och hur uppgiven jag känner mig nu. Inget funkar!
    Han gav mig tipset att inte ha några förväntningar att det blir bättre när det gäller min mamma.
    Jag har kämpat så länge,den största kampen är nog inte med min mamma och hennes missbruk. Den största kampen har nog vart med mig själv,om jag älskat nog,varför min kärlek inte dög,om jag verkligen har gjort allt som går att göra,om hur jag som dotter inte räckte till och om hur jag som mamma mist min egna mamma.
    Det är så länge och väl nu,du försvann för så längesen,jag visste och kände det men ville inte se.
    För varenda glas och för varenda tablett så har det dom är du gått förlorad,sakta men säkert så gick du din väg. Jag din dotter har bönat och bett,stöttat och förstått,gjort mitt allt och ytterst för att du inte ska välja den väg du går. Inget har hjälpt,jag är en dotter som vart i mångt och mycket mamma till sin mamma.
    En glad,social och varm person,rebellisk och envis,stark men så svag,min mamma en som aldrig erkänt att det finns beroende kring detta med alkohol och tabletter.
    Vissa dagar känner jag mig stark och säker,jag har gjort mitt och hur mycket jag än älskar och ger så kommer jag aldrig att vara den som gäller.
    Det har gjorts ryck från min mammas sida att försöka avsluta relationen med mannen i hennes liv,men då han misshandlar henne samt missbrukar själv så blir läget bara svårare.
    Så här i efterhand så tänker och känner jag,vem har jag kämpat för,min mammas liv och väl eller har jag sparkat,slagits,dragit,bönat,tiggt,bett,gett allt mitt jag för att försöka hålla fast,kvar i den som jag vet redan gått för så lång tid sen.
    Nu är jag mamma själv och vårat barn är det viktigaste av allt på hela jorden för mig. Jag har valt att bryta med min mamma,ett sätt att få frid och överleva själv,ett sätt att bearbeta min erfarenhet,min sorg och min förlust är att skriva av mig öppet på denna plats.

    MissC

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?