Kan I ”learn to love again”?

Kittybluesbarnes 6 april, 2013 kl 23:32
2926 visningar / 0 svar / anmäl

Kan I ”learn to love again”?
Solen gassar. Våren är på intåg. Och jag älskar det.

Ändå är jag så trött på mig själv. Tycker jag är dålig, en dålig människa. En som inte håller måttet. Som mäts av andra, med mått jag inte satt upp. Alla mäter inte med de måtten, men jag vet inte vilka som mäter, så jag tror att alla gör det och sejfar, för att slippa skämmas.
Jag har saker fortfarande, men det är med 100% av mitt fokus som jag kan uppbringa ett smalt spann av det jag haft.

Får stanna och skriva en stund. Tårarna rinner som en varm flod nerför kinderna. Får torka med handlovarna. Går in på yoube, sätter på Pink, som enträget skrålar ”we can learn to love again”.
och jag undrar, kan jag det, älska igen, leva? Eller kommer jag tappa ännu mer?

Saknar att ta bilen, hälsa på vänner, jag inte sett på ett tag. Så mycket som fått gå. Saker jag gett upp. Tyst, glömt sötman. Försvunnen, försvunnet.

hatar att jag fått kämpa så mycket på mitt jobb, utan att jag får cred för det. Att det inte värderas, och att det jag skulle kunna göra, det kommer jag aldrig få göra. För att andra människor så lätt inte tror på mig. Min osynliga sjukdom och den autogenererade misstänksamheten de drabbas av när de träffar mig.
Jag bär två ok, sjukdomen och följderna.

Tårarna kommer igen. Får stanna och skriva igen. Näsan blir täppt, har satt Pink på repeat, och hon tror visst att jag kan lära mig älska igen. Mig själv, andra?

Hade en man här i natt, har träffat honom länge och jag gillar honom. Han gillar mig också och jag har bråkat en del med honom- och upptäckt att jag kanske gillar att bråka, dramatiken.
Sen när han ger efter, är en svärmorsdröm, då får jag ångest och kan inte andas på två dygn, och för att helgen skall innehålla vila för mig så kör jag ut honom och säger att-vi hörs.

kram
Kitty

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Kittybluesbarnes Anmäl

    Kan I ”learn to love again”?
    Solen gassar. Våren är på intåg. Och jag älskar det.

    Ändå är jag så trött på mig själv. Tycker jag är dålig, en dålig människa. En som inte håller måttet. Som mäts av andra, med mått jag inte satt upp. Alla mäter inte med de måtten, men jag vet inte vilka som mäter, så jag tror att alla gör det och sejfar, för att slippa skämmas.
    Jag har saker fortfarande, men det är med 100% av mitt fokus som jag kan uppbringa ett smalt spann av det jag haft.

    Får stanna och skriva en stund. Tårarna rinner som en varm flod nerför kinderna. Får torka med handlovarna. Går in på yoube, sätter på Pink, som enträget skrålar ”we can learn to love again”.
    och jag undrar, kan jag det, älska igen, leva? Eller kommer jag tappa ännu mer?

    Saknar att ta bilen, hälsa på vänner, jag inte sett på ett tag. Så mycket som fått gå. Saker jag gett upp. Tyst, glömt sötman. Försvunnen, försvunnet.

    hatar att jag fått kämpa så mycket på mitt jobb, utan att jag får cred för det. Att det inte värderas, och att det jag skulle kunna göra, det kommer jag aldrig få göra. För att andra människor så lätt inte tror på mig. Min osynliga sjukdom och den autogenererade misstänksamheten de drabbas av när de träffar mig.
    Jag bär två ok, sjukdomen och följderna.

    Tårarna kommer igen. Får stanna och skriva igen. Näsan blir täppt, har satt Pink på repeat, och hon tror visst att jag kan lära mig älska igen. Mig själv, andra?

    Hade en man här i natt, har träffat honom länge och jag gillar honom. Han gillar mig också och jag har bråkat en del med honom- och upptäckt att jag kanske gillar att bråka, dramatiken.
    Sen när han ger efter, är en svärmorsdröm, då får jag ångest och kan inte andas på två dygn, och för att helgen skall innehålla vila för mig så kör jag ut honom och säger att-vi hörs.

    kram
    Kitty

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?