Gravid och har fullständig panik

ASK 9 augusti, 2012 kl 18:50
21092 visningar / 13 svar / anmäl

Nu behöver jag hjälp.
Jag är 36 och gravid i vecka 6, ungefär, första barnet. Min kille och jag har varit ett par i ett år och med tanke på åldern så har barn varit något vi pratat om och i sommar tänkte vi att ”blir det så blir det”. Och OM det blev, fort dessutom. Jag hamnade i fullständig chock och kommer inte ur det stadiet. Jag mår verkligen apa mentalt.

Jag har börjat ifrågasätta precis ALLT – är jag redo för det här? Borde jag kanske aldrig ha några barn? Är han redo för det här? Känner vi varandra tillräckligt väl? Hur ska det bli mellan oss? Kan jag vara säker på att han är rätt för mig? osv. Så håller tankarna på och mal från det att jag vaknar på morgonen tills det blir kväll igen.

Min kille har ingen trygg anställning och vi har väldigt olika sätt att se på ekonomi, Jag har stenkoll på pengar och tycker att det är viktigt att ha pengar för att kunna resa och leva medan han har levt mer ur hand i mun. Hittills har det inte varit MITT problem men det blir ju det om vi får barn. Jag tycker att det är jätteviktigt med ekonomisk trygghet och har mycket pengar på banken medan han inte har en krona. Vi har dessutom haft diskussioner som rör alkohol och jag tycker att han i början av vårt förhållande hade för stort intresse av att vara ute och festa men han lovade tidigt att det skulle bli ändring på det. Det har det också blivit men jag är fortfarande jätteorolig de gånger han är ute och festar och det är spår efter att jag haft en alkoholiserad förälder.

Jag oroar mig för allt. Hela tiden. Att jag är van vid att ha kontroll över situationer underlättar inte heller. Nu har jag inte kontroll för fem öre och det skrämmer skiten ur mig. Jag har världens humörsvängningar och storgråter ena stunden för att vara asförbannad nästa och jag skäller och tjatar och gråter och är allmänt jobbig men det är som att jag inte har kontroll över mig själv och mina känslor på en enda punkt. Ska hormonsvängningarna verkligen vara så här fruktansvärda?

Det pratas ofta om hur underbart det är att vara gravid men det känner jag inte ett spår av. Jag hatar varenda sekund och vill fly både från min relation och min egen kropp. Aldrig har jag varit så rädd för något i hela mitt liv.

Jag ska prata med en psykolog imorgon men vill ändå veta om det är andra som känt på liknande sätt? Är det normalt att gå från kär och harmonisk till komplett vansinnig, ångestfylld och med panikkänslor som gör att jag till och med funderar på att göra abort och bara fly från allt.

Oändligt tacksam för svar för det här är så enormt påfrestande att jag tror jag stryker med på kuppen.

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • ASK Anmäl

    Nu behöver jag hjälp.
    Jag är 36 och gravid i vecka 6, ungefär, första barnet. Min kille och jag har varit ett par i ett år och med tanke på åldern så har barn varit något vi pratat om och i sommar tänkte vi att ”blir det så blir det”. Och OM det blev, fort dessutom. Jag hamnade i fullständig chock och kommer inte ur det stadiet. Jag mår verkligen apa mentalt.

    Jag har börjat ifrågasätta precis ALLT – är jag redo för det här? Borde jag kanske aldrig ha några barn? Är han redo för det här? Känner vi varandra tillräckligt väl? Hur ska det bli mellan oss? Kan jag vara säker på att han är rätt för mig? osv. Så håller tankarna på och mal från det att jag vaknar på morgonen tills det blir kväll igen.

    Min kille har ingen trygg anställning och vi har väldigt olika sätt att se på ekonomi, Jag har stenkoll på pengar och tycker att det är viktigt att ha pengar för att kunna resa och leva medan han har levt mer ur hand i mun. Hittills har det inte varit MITT problem men det blir ju det om vi får barn. Jag tycker att det är jätteviktigt med ekonomisk trygghet och har mycket pengar på banken medan han inte har en krona. Vi har dessutom haft diskussioner som rör alkohol och jag tycker att han i början av vårt förhållande hade för stort intresse av att vara ute och festa men han lovade tidigt att det skulle bli ändring på det. Det har det också blivit men jag är fortfarande jätteorolig de gånger han är ute och festar och det är spår efter att jag haft en alkoholiserad förälder.

    Jag oroar mig för allt. Hela tiden. Att jag är van vid att ha kontroll över situationer underlättar inte heller. Nu har jag inte kontroll för fem öre och det skrämmer skiten ur mig. Jag har världens humörsvängningar och storgråter ena stunden för att vara asförbannad nästa och jag skäller och tjatar och gråter och är allmänt jobbig men det är som att jag inte har kontroll över mig själv och mina känslor på en enda punkt. Ska hormonsvängningarna verkligen vara så här fruktansvärda?

    Det pratas ofta om hur underbart det är att vara gravid men det känner jag inte ett spår av. Jag hatar varenda sekund och vill fly både från min relation och min egen kropp. Aldrig har jag varit så rädd för något i hela mitt liv.

    Jag ska prata med en psykolog imorgon men vill ändå veta om det är andra som känt på liknande sätt? Är det normalt att gå från kär och harmonisk till komplett vansinnig, ångestfylld och med panikkänslor som gör att jag till och med funderar på att göra abort och bara fly från allt.

    Oändligt tacksam för svar för det här är så enormt påfrestande att jag tror jag stryker med på kuppen.

  • Berg Anmäl

    Vill bara säga till dig att jag förstår dig fullständigt! Har varit precis likadan båda gångerna med barnen. Man blir som en annan människa och i och med det känner man ännu mer att man tappar kontrollen. Det jag nu vet är dock att det för min del bara var gravidhormoner. Tro mig man kan bli en annan person av att vara gravid. Jag var också lynnig och jättearg, helhemsk rent ut sagt och jag tror det var värst för mig. Detta humör höll i sig även efter förlossning tyvärr. Med amning och nyfödd är i alla fall jag som en rovdjursmamma. Det bästa råd jag kanske dig är att försöka se på dig själv utifrån. Det är svårt när man är gravid att känna skillnad på vad man känner och vad man känner för att hormonerna rusar. Prata med någon, gärna någon du inte känner och framför allt den blivande pappan för vissa saker du nu oroar dig för behöver inte bero på graviditeten! Något annat jag tycker att du skall säga till dig själv då och då är att bara för att man inte njuter av graviditeten så som andra verkar göra betyder inte det att man inte älskar sitt barn. Vi är alla olika och hormonerna lägger sig till slut, under tiden får man försöka se igenom floden av känslor och sålla bort de värsta. Du, lycka till och ta hand om dig och din framtida mamma-baby-relation.

  • ASK Anmäl

    Tack så väldigt mycket för ditt svar. Det kan ibland räcka med så lite som att höra att någon förstår en. Det där du skrev om att inte kunna skilja på vad som är hormoner och vad som är sunt förnuft är huvudet på spiken. Jag grubblar mycket på det. Jag anser mig i normala fall vara en person som är i god kontakt med mitt känsloliv och min intuition är både stark och pålitlig. Därför blir det ju så läskigt när varningsklockorna larmar för fullt nu för jag kan inte sortera ut vad som är hormonsvall och vad jag kan ta på allvar.

  • mia Anmäl

    Du är helt normal! 🙂 Du står inför ett av de största händelserna i ditt liv, är det konstigt att du reagerar? De kloka föräldrarna funderar och känner som du, de som inte känner någon panik alls, blir oftare mindre lämpliga som föräldrar. Det är meningen att du ska avsätta de kommande nio månaderna till fokus på dig själv, livet och det barn du väntar. Acceptera att du går in i en ny fas.

    Det som oroar mig är din pojkväns beteende och resonemang! Känner igen det från mitt egna liv och det blev inte lätt alla gånger!

    Mitt råd är att ni redan nu tar tag i de problem ni har; er olika syn på ekonomi (man kan inte leva ur han i mun när man får barn) och hans drickande. Inget av dessa blir bättre med tiden om man inte gör något. Kontakta familjerådgivningen.

    Eftersom du vill ha koll så måste du träna på att släppa den, det kan annars bli lätt att du tar över allt hemma och allt som rör barnet, gör du det så kommer han att dra sig undan, din börda ökar och det fungerar ett tag, många år men till slut kommer du att vara fullständigt utmattad! Av egen erfarenhet vet jag att de man älskar mest kan ta livslusten ifrån en, otänkbart men sant!

    Att träffa en psykolog är sunt, många KK har även duktiga kuratorer som kan vara bra att samtala med!

    LYCKA TILL!

  • Pappa Anmäl

    Du berättar om hur Du mår mentalt, det kan jag förstå också positivt, Du tar det allvarligt vad skall hända, som man måste. Men lugna dig ner bara.
    Killen borde också börja leva familjeliv, det betyder förstås att vara hemma, men psykologer säger också att man får inte helt lämna bort sitt tidigare liv, en kväll då ochj då med kompisar.
    Psykologen skall också berätta för dig sin åsikt, borde ni ha en ekonomisk plan, så och så mycket lämnar han i kassan och reserverar på bankkontot för det och det (ogissningasbara utgifter, för semester…). Nämligen i praktiken är kanske det största skälet till gräl penningärendena.
    En detalj för resten hos oss var att ta en försäkring, så då barnet värkte i öronet i nattetid, då tog hon taxi till en läkare och bad skicka fakturor dit, jag var inte alltid hemma).
    Lycka till

  • ASK Anmäl

    Tack så mycket. Vi pratar jättemycket om hur han kan göra för att arbeta upp ett kapital på banken och jag han är helt inne på att göra det. Han har faktiskt lagt undan pengar i flera månader innan men jag har ändå svårt att våga lita på att det håller i sig. Likaså alkoholbiten har vi pratat om 100 ggr och han har taggat ner ordentligt med festandet.

    Det är faktiskt jag som har de största problemen i allt det här. Han har hållit sig cool genom mina värsta stunder och talar om för mig hur gärna han vill ha barnet och att han älskar mig. Jag är dock lite rädd för hyr jag känner. Igår kände jag mig rent av deprimerad och bara grät. Totalt svart i sinnet. Har liksom svårt att se vad ett barn ska kunna tillföra mitt liv trots att graviditeten var långt ifrån oplanerad. Hur kan det kännas så här?!

    Jag försöker få tid hos en kurator men det är inte lätt att kombinera oändligt telefonköande med jobb.

  • Åsa Anmäl

    Jag känner igen mig totalt! 34 år när jag blev gravid, varit tillsammans med maken i 15 år, mkt stabilt förhållande. Bra jobb båda, hus och bil. Men ändå, fick fullständig panik när jag blev gravid, ville jag verkligen? tänk om jag ångrade mig? tänk om jag inte skulle känna nåt för barnet? fy fasen dessa tankar, höll på att bli totalt galen! Hela graviditeten var skit, jag gick upp 28 kg och kräkte mkt också, plus alla dessa jäkla tankar! MEN!! När hon kom ut, då släppte allt, jag grät och grät och grät, jag ville ju detta, fasen man älskar ju den lilla direkt, för mig var det en total omvändelse, det bästa som hänt mig i hela mitt liv! Nu är hon 3 år, det finaste jag har! Jag vet att detta är vad jag kände, men kanske det kan hjälpa dig lite, man blir knäpp som gravid:-) Och nu väntar vi nr 2, jag mår mkt bättre men har ändå haft lite tankar på om jag vill detta. Men denna gång vet jag att jag är mkt känsligare när jag är gravid, försöker tänka så.
    Lycka till och hoppas det går bra för dig! kram!

  • Lilla Lo Anmäl

    Ja-a, välkommen till min värld 🙂 Jag är 35, gravid med första barnet i vecka 9. Liksom du blev jag gravid direkt. Jag mår inte alls bra och går i terapi. Det är inte lätt att vara just nu och jag får stundtals panik. Jag vill inte detta!!!

    Jag hoppas det går för mig som för Åsa, att lyckan och kärleken kommer när barnet är fött. För nu tål jag ingenting som har med min graviditet att göra. Jag mår jätte illa, sover bara när jag inte är på jobbet, noll sexlust och jätte nere.

    Jag vet att det är tidigt i graviditeten ännu men allt känns ganska svart. Jag vill ha mitt gamla jag tillbaka. Jag saknar mig själv.

    Kram från en medsyster

  • Medsyster 2 Anmäl

    Lite sent att svara kanske och inlägget l sig är lite förvirrat men vill ändå också bara låta dig veta att du är inte ensam. Till skillnad från de andra som svarat så kan jag tyvärr meddela att om du fått en mild depression under graviditeten behöver nye den försvinna när barnet kommer även om du får professionell hjälp. Tiden efter förlossningen är jobbig och kan göra depressionen värre. Mitt barn är nu 3 månader och jag lider fruktansvärt mycket av att jag inte kan känna den glädje och lycka man ska känna. Har idag kontakt med BUP för att barnet inte ska ta skada av mitt tillstånd (anknytning och hela den biten). Vad jag vill ha sagt är att; om du inte är helt 100 på att din högsta önskan är att få barn nu med denna killen, borde du kanske fundera ordentligt på dina alternativ. Det är inte så att jag ångrar mitt barn men jag bara saknar mitt gamla liv något fruktansvärt då det nya inte på något sätt blev som jag tänkt/hoppats. Hoppas att det går bra för dig i vilket fall som helst.

  • ASK Anmäl

    Tack, medsystrar och andra. Det känns jätteskönt att veta att det finns andra som känner likadant och att jag inte är helt ensam om det. Sen jag skrev senast har det hunnit förändras något. Jag är inte alls lika deprimerad längre som för t ex en månad sen då jag grät floder och i princip inte såg någon mening med att leva. BRA är det absolut inte nu heller, jag är mer arg än ledsen och det är åtminstone lättare men fy fan vad vårt förhållande har tagit stryk av det här. När två personer är trötta, slitna, hårt belastade av helveteshormoner som påverkar oss båda och en del oro inför framtiden så uppstår det många onödiga konflikter. Vi pratar om det så gott vi förmår och lovar varandra att skärpa oss men marginalerna är så små att det är lätt att hamna i bråk igen. Igår hade jag en riktig skitdag då jag grät massor igen. Jag går till en psykolog en gång i veckan och han menar att en abort förstås på kort sikt skulle minska min oro men att den skulle kunna bli värre på lång sikt – jag är trots allt 36 och kan inte vara säker varken på att det kommer kännas annorlunda om t ex ett år eller ens om jag kan bli gravid då. Mitt kontrollsystem är maxat just nu, det är svinjobbigt att inte veta hur livet kommer att te sig. Jag försöker hantera det så gott jag förmår men det är kämpigt. Blev erbjuden antidepressiva via sjukvården men valde att inte ta det. Det känns inte rätt att ta psykofarmaka som lajar med ens psyke. Man är ju inte sig själv då heller.

    Nu är jag i vecka 11 + 3. Det betyder m a o att det brinner i knutarna om jag ska göra abort. Jag vill ju inte det innerst inne för då hade jag redan gjort det för längesen så egentligen är jag väl inne på att kämpa mig igenom det här. Härda ut, bita ihop, försöka orka. Men jag är fortfarande livrädd och ältar tusen frågor: Vad kan jag om barn? Tar livet slut nu? Hur ska relationen palla? Vad ska man egentligen ha barn till, det verkar ju mer jobbigt än kul. osv i all oändlighet.
    Det som talar för att det här är orsakat av hormoner, kontrollbehov och rädsla inför det jag inte känner till är att graviditeten inte alls var oplanerad. Vi kände ju att det var dags nu! Det är därför det blir så obehagligt att plötsligt freaka ur och bara vilja fly från allt.

    I helgen träffade jag en kvinna som är i v 20 eller nåt. Hon pratade om hur bra hon mår och satt och strök sig på magen hela kvällen. Bredvid henne satt jag och kände mig ensammast i världen och som ett freak som inte alls kan känna som hon.

    Det enda jag önskar mig är att få känna mig glad igen.
    Varma tankar till alla er andra som också kämpar. Fint om vi kan vara ett stöd för varandra.

  • a Anmäl

    Hej! Jag fick precis veta att jag är gravid och jag är vettskrämd!!! Jag och min sambo har pratat ett tag om att vi ska skaffa barn i framtiden. Åh Gud jag får panik!! Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Ditt inlägg kändes uppriktigt och inget jävla ”mirakel-bullshit” i det så jag måste bara fråga om det blev bättre och om allt känns bra nu? Hoppas på svar.
    Mvh A

  • ASK Anmäl

    Hej! Vad konstigt det var att hitta tillbaka till min egen tråd efter flera år. Det slutade väl för mig. Nästan hela graviditeten var en kamp och jag gick till psykolog flera månader. Det underlättade. Sen när barnet föddes var det som att jag blev ”frisk” direkt och det var plötsligt det mest fantastiska jag varit med om. Ingen depression efteråt och inga problem att knyta an. Bara kärlek.

    Nu är jag dock gravid igen med EXAKT samma känslor och aborttankar dygnet runt. Så jäkla jobbigt och jag vet inte alls hur det ska sluta den här gången. Sök hjälp, det är i alla fall mitt råd. Ta med dig din kille också.

    • HildaRe Anmäl

      Tack Ask. Vad skönt att känna igen sig och att det faktiskt kan bli bra! Gråter floder just nu. Jag å min kille har i ett halvårs tid försökt få barn, och yes, nu är jag snart i vecka 7. Med panik,sorg och inte alls säker på att jag vill ha barn. Är 38 år och liksom Last Call. Har de senaste åren gått in i relationer där jag tänkt ”det här ska nog gå bra” fastän vi realistiskt sett inte passat ihop, detta enbart så att jag inte ska bli utan familj. Å så nu, efter sånt letande och mindre bra val, när jag faktiskt har en kille som jag verkligen älskar och blir gravid, så känns ingenting alls längre självklart. Kan se mig själv med en femåring, men jag å ett spädbarn känns väldigt väldigt långt borta. Det gav mig i vart fall hopp att läsa det du skrivit. Jag vill inte tro att det som skett i mitt huvud sedan jag fick beskedet om gravid.

  • CF Anmäl

    Hej! Letar efter halmstrån på nätet. Jag hade liknande känslor och grubblerier för tre år sen när jag var gravid med mitt första barn. Och nu är min sambo gravid och jag har jättemycket oro inför framtiden, ett barn till och vad det ska göra med relationen. Det slår mig: någon som bor i Sthlm, så kanske man skulle kunna ses och prata? Kanske skulle kunna hjälpa något att få dela oron, tänker jag… Blev mycket berörd av inläggen här.

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?