kan man ärligt talat lära sig älska sig själv, som ett oälskat barn?

sasha 20 juni, 2017 kl 21:08
435 visningar / 1 svar / anmäl

Hej!
Nu vid 23 års ålder mår jag så fruktansvärt dåligt psykiskt att jag känner att jag måste ta tag i min självkänsla en gång för alla. Precis som rubriken lyder ber jag om ALLA knep för en bättre och starkare självkänsla!

Det började som barn, då jag iprincip alltid känt mig oälskad av mina föräldrar… Mamma har alltid varit den som utfört alla sysslor i hemmet, städat maniskt, lagat mat och tvättat. Men hon har inte funnits där känslomässigt, tröstat, gett mig råd, involverat sig i mina vänner, intressen eller uppmuntrat mig. På senare dagar har jag förstått att hennes dåliga bakgrund/odiogniserad diagnos hindrat henne från att vara en riktig mamma och att hon druckit en hel del. Pappa som företagare jobbade dygnet runt, kvällar och helger och när han väl var hemma slocknade han av utmattning i soffan (jobbar lika mycket än idag) troligtsvis är han jobbnarkoman då hans dumma företag gått ut över hela hans liv, hans vänskaper, och familjen, min mamma och oss barn. Han var sen iprincip varje gång han skulle hämta jag och mina 2 äldre syskon från dagmamman, även fast vi alltid var först dit på morgonen så var vi sist att bli hämtade. Mina färädrar har ALDRIG inte en endaste gång hjälpt till i skolan med disco eller andra event, kom inte på föräldramöten. Har ALDRIG någonsin haft kalas för mina vänner hemma(första gången var då jag styrde själv som 16 åring) i klassen var jag alltid ”hon som har föräldrar som inte bryr sig” och jag kände sån skam av att behöva ta emot både från barn men också från vuxna hur mina föräldrar aldrig tycktes vilja ställa upp eller bry sig. Hade inte regler så som att va hemma en soeciell tid , använda cykelhjälp etc. ”Älskar inte din mamma dig?” Var en fråga som inte bara dök upp en gång..

Nu i vuxen ålder har jag gått igenom flera års missbruk och har ett skadebeteende sen barnsben (som jag troligtsvis ärvt av mamma som också har det)
Jag har alltså gått genom hela livet med känslor av att vara oönskad och oälskad. Har jobbat med mig själv och kommit en bra bit på vägen, lyckats lägga band på mina vredesutbrott och försöker leva så hälsosamt som möjligt. Men innerst inne är jag fortfarande det lilla barnet som fortfarande suktar efter mina föräldrars bekräftelse och ömhet..
Snälla hjälp

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • sasha Anmäl

    Hej!
    Nu vid 23 års ålder mår jag så fruktansvärt dåligt psykiskt att jag känner att jag måste ta tag i min självkänsla en gång för alla. Precis som rubriken lyder ber jag om ALLA knep för en bättre och starkare självkänsla!

    Det började som barn, då jag iprincip alltid känt mig oälskad av mina föräldrar… Mamma har alltid varit den som utfört alla sysslor i hemmet, städat maniskt, lagat mat och tvättat. Men hon har inte funnits där känslomässigt, tröstat, gett mig råd, involverat sig i mina vänner, intressen eller uppmuntrat mig. På senare dagar har jag förstått att hennes dåliga bakgrund/odiogniserad diagnos hindrat henne från att vara en riktig mamma och att hon druckit en hel del. Pappa som företagare jobbade dygnet runt, kvällar och helger och när han väl var hemma slocknade han av utmattning i soffan (jobbar lika mycket än idag) troligtsvis är han jobbnarkoman då hans dumma företag gått ut över hela hans liv, hans vänskaper, och familjen, min mamma och oss barn. Han var sen iprincip varje gång han skulle hämta jag och mina 2 äldre syskon från dagmamman, även fast vi alltid var först dit på morgonen så var vi sist att bli hämtade. Mina färädrar har ALDRIG inte en endaste gång hjälpt till i skolan med disco eller andra event, kom inte på föräldramöten. Har ALDRIG någonsin haft kalas för mina vänner hemma(första gången var då jag styrde själv som 16 åring) i klassen var jag alltid ”hon som har föräldrar som inte bryr sig” och jag kände sån skam av att behöva ta emot både från barn men också från vuxna hur mina föräldrar aldrig tycktes vilja ställa upp eller bry sig. Hade inte regler så som att va hemma en soeciell tid , använda cykelhjälp etc. ”Älskar inte din mamma dig?” Var en fråga som inte bara dök upp en gång..

    Nu i vuxen ålder har jag gått igenom flera års missbruk och har ett skadebeteende sen barnsben (som jag troligtsvis ärvt av mamma som också har det)
    Jag har alltså gått genom hela livet med känslor av att vara oönskad och oälskad. Har jobbat med mig själv och kommit en bra bit på vägen, lyckats lägga band på mina vredesutbrott och försöker leva så hälsosamt som möjligt. Men innerst inne är jag fortfarande det lilla barnet som fortfarande suktar efter mina föräldrars bekräftelse och ömhet..
    Snälla hjälp

  • Jeanette Anmäl

    Hej, jag skulle gärna prata med dig. Känner att vi har mycket gemenskap. Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du beskriver, ifall du vill så kan vi skriva lite fram och tillbaka. Mvh

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?