Antidepressiva

Ensam 7 december, 2009 kl 16:35
3244 visningar / 2 svar / anmäl

Läste Angelicas inlägg i senaste numret nummer 26.Jag tar också antidepressiva sedan många år har också varit med om många jobbiga saker i livet.Har varit med om mycket jobbigt som gör att jag mår dåligt.Jag anser att man inte pratar så mycket om man tar antidepressiv medicin det är inte något man vill att andra ska veta.Jag anser att det finns väldigt mycket fördomar mot medicinering och psykisk sjukdom.Därför är jag noga för vem jag berättar om min sjukdom.Lever själv ett någorlunda vanligt liv trots svår depression men jag tror inte jag skulle klara av det utan medicin.Utan medicin blir jag snabbt väldigt deprimerad och orkar inte göra någonting.Men antidepressiva är inga lyckopiller som också är en vanlig fördom.Du blir inte lycklig men med mediciner klarar jag av livet även om det ofta är jobbigt.

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Ensam Anmäl

    Läste Angelicas inlägg i senaste numret nummer 26.Jag tar också antidepressiva sedan många år har också varit med om många jobbiga saker i livet.Har varit med om mycket jobbigt som gör att jag mår dåligt.Jag anser att man inte pratar så mycket om man tar antidepressiv medicin det är inte något man vill att andra ska veta.Jag anser att det finns väldigt mycket fördomar mot medicinering och psykisk sjukdom.Därför är jag noga för vem jag berättar om min sjukdom.Lever själv ett någorlunda vanligt liv trots svår depression men jag tror inte jag skulle klara av det utan medicin.Utan medicin blir jag snabbt väldigt deprimerad och orkar inte göra någonting.Men antidepressiva är inga lyckopiller som också är en vanlig fördom.Du blir inte lycklig men med mediciner klarar jag av livet även om det ofta är jobbigt.

  • stolt kvinna Anmäl

    Hej! Tack för att du skriver om ämnet som gäller så många av oss men, som du skriver, ändå är svårt att våga prata om. Jag har ätit antidepressiva mot depression och ångest i många år, trots att jag inte är lastgammmal. Det fanns inget val och jag är verkligen tacksam för medicinens verkan, som gav grunden för att orka komma tillbaka och ta emot annat stöd. Det jag tycker är lite läskigt är att det verkar finnas så lite kunskap om och respekt för hur man mår när man slutar med medicinen (hos sjukvården) och hur otroligt många och tuffa biverkningar det kan ge att avsluta en mångårig medicinering med antidepressiva. Jag fick mångdubbla utsättningstiden för att klara den och jag vill därför ge som råd till alla i liknande situation att vara uppmärksamma på hur just ni reagerar och ta till mer tid än du råds för säkerhets skull. Jag fick börja om m medicinen, äta i 6 månader, sen trappa ut i ca 1,5 år och det tar också tid och ffa livslust.

    Det är tufft att ha en sjukdom som är så starkt förknippad med tabun och det är inte lätt att hävda sig när ens mående medför en negativ självbild, oro och tvivel på allt…Jag kämpar ännu med detta och går i terapi för att ge mig själv chansen att här och nu försöka må bra genom enbart denna typ av behandling. Det är som att gå balansgång på en spindeltråd och även om jag kommit en bra bit på den har jag ännu medicinerna som ett alternativ, i bakhuvudet varje dag. Jag har all respekt för att man måste äta antidepressiva men jag vill själv försöka klara mig utan nu. Jag är inte framme vid stabilitet än, men närmar mig så smått:)

    Värme och önskan om ett gott liv till dig och alla andra som kämpar mot det som gör ont och för det som är värt att leva för!

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?