Livet 2.0

K 1 september, 2017 kl 13:55
289 visningar / 0 svar / anmäl

Jag är i början av ett förhållande med en helt fantastisk man. Starten på vår relation har dock inte varit helt optimal…
Jag ska försöka göra en lång historia kort. Kortare i alla fall.
Jag har levt med en man i ca 4 år. Förhållandet var allt annat än bra, med både psykisk och fysisk misshandel. Jag har en son på 11 år, och han har en son som är 4 år yngre. Jag fick barn tidigt relativt sett, och pappan till min son lämnade när min bebis var 3 veckor. Jag har fått klara mig själv, med allt vad det innebär. Jag har i ganska många år längtat efter ett till barn, med en man som jag lever med, och få uppleva att ha en familj tillsammans med. Så, förra sommaren, mitt i mitt stormiga förhållande som faktiskt höll på att ta slut, så blev jag gravid. Lyckan var enorm, och vi bestämde oss för att satsa. På KUB testet visade det sig att barnet var väldigt sjukt, och jag gjorde en sen abort (v. 16) och fick komplikationer i efterhand. Dessutom flyttade min sambo ut och allt var bara kaos.
På mitt dåvarande arbete, arbetade det en man som jag kom väldigt bra överens med. Ganska snart efter att jag blivit ”frisk” så inledde vi en relation (det gick undan). Han var då gift, vilket jag skäms över att säga. Men jag var så fantastiskt förälskad i honom så jag kunde inte sluta träffa honom. Och ganska snabbt berättade han hemma, och under våren flyttade han ut och har skilt sig. De har ett gemensamt barn på 5 år. Hans exfru hatar mig, av naturliga skäl, och jag får inte hälsa på i området där de bor och har inte fått träffa barnet fram till i förra helgen. Barnet vet inte om att vi har en kärleksrelation. Våra barn har inte träffats.
Det hela är väldigt overkligt och väldigt häftigt egentligen, att vi två har valt varandra. Vi har det fantastiskt bra, och det enda vi kommer i konflikt kring är hans exfru och hans ”andra liv” som han ändå lever i deras område när han har sitt barn.
Till saken hör, att jag bär en stor sorg i att ha förlorat mitt barn förra året, att det aldrig blev ngt. Det kanske var lika bra kan man tänka, eftersom pappan var allt annat än bra. Men ändå. Jag är 37 år gammal, och har inte särskilt många år kvar att spela med. Som det ser ut nu, så kommer det ta tid att skapa ett liv tillsammans med min kille. OCH, han är inte ens säker på om han vill ha fler barn.
Så, det jag vill komma fram till är egentligen… hur ska man tänka? Jag älskar honom, vi har det extremt bra, och jag tror vi kan få världens bästa liv tillsammans. Men jag känner mig stressad. Känner mig stressad över vad det ska bli av med mitt liv. Eller snarare, tänk om vi fortsätter ha det sjukt bra, och jag längtar och drömmer och sen efter några år så inser han att nej, han vill faktiskt inte ha fler barn. Ska jag ändå leva på hoppet? Eller behöver jag tänka, redan nu – tidigt i relationen, att det kommer inte bli bra pga det? Det känns som att tiden rinner mellan mina fingrar som finkornig sand. Det skrämmer mig.
Alla typer av kommentarer om att träffa en gift man osv undanbedes. Jag vet redan allt det 🙂

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • K Anmäl

    Jag är i början av ett förhållande med en helt fantastisk man. Starten på vår relation har dock inte varit helt optimal…
    Jag ska försöka göra en lång historia kort. Kortare i alla fall.
    Jag har levt med en man i ca 4 år. Förhållandet var allt annat än bra, med både psykisk och fysisk misshandel. Jag har en son på 11 år, och han har en son som är 4 år yngre. Jag fick barn tidigt relativt sett, och pappan till min son lämnade när min bebis var 3 veckor. Jag har fått klara mig själv, med allt vad det innebär. Jag har i ganska många år längtat efter ett till barn, med en man som jag lever med, och få uppleva att ha en familj tillsammans med. Så, förra sommaren, mitt i mitt stormiga förhållande som faktiskt höll på att ta slut, så blev jag gravid. Lyckan var enorm, och vi bestämde oss för att satsa. På KUB testet visade det sig att barnet var väldigt sjukt, och jag gjorde en sen abort (v. 16) och fick komplikationer i efterhand. Dessutom flyttade min sambo ut och allt var bara kaos.
    På mitt dåvarande arbete, arbetade det en man som jag kom väldigt bra överens med. Ganska snart efter att jag blivit ”frisk” så inledde vi en relation (det gick undan). Han var då gift, vilket jag skäms över att säga. Men jag var så fantastiskt förälskad i honom så jag kunde inte sluta träffa honom. Och ganska snabbt berättade han hemma, och under våren flyttade han ut och har skilt sig. De har ett gemensamt barn på 5 år. Hans exfru hatar mig, av naturliga skäl, och jag får inte hälsa på i området där de bor och har inte fått träffa barnet fram till i förra helgen. Barnet vet inte om att vi har en kärleksrelation. Våra barn har inte träffats.
    Det hela är väldigt overkligt och väldigt häftigt egentligen, att vi två har valt varandra. Vi har det fantastiskt bra, och det enda vi kommer i konflikt kring är hans exfru och hans ”andra liv” som han ändå lever i deras område när han har sitt barn.
    Till saken hör, att jag bär en stor sorg i att ha förlorat mitt barn förra året, att det aldrig blev ngt. Det kanske var lika bra kan man tänka, eftersom pappan var allt annat än bra. Men ändå. Jag är 37 år gammal, och har inte särskilt många år kvar att spela med. Som det ser ut nu, så kommer det ta tid att skapa ett liv tillsammans med min kille. OCH, han är inte ens säker på om han vill ha fler barn.
    Så, det jag vill komma fram till är egentligen… hur ska man tänka? Jag älskar honom, vi har det extremt bra, och jag tror vi kan få världens bästa liv tillsammans. Men jag känner mig stressad. Känner mig stressad över vad det ska bli av med mitt liv. Eller snarare, tänk om vi fortsätter ha det sjukt bra, och jag längtar och drömmer och sen efter några år så inser han att nej, han vill faktiskt inte ha fler barn. Ska jag ändå leva på hoppet? Eller behöver jag tänka, redan nu – tidigt i relationen, att det kommer inte bli bra pga det? Det känns som att tiden rinner mellan mina fingrar som finkornig sand. Det skrämmer mig.
    Alla typer av kommentarer om att träffa en gift man osv undanbedes. Jag vet redan allt det 🙂

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?