Jobbig 14-åring!

Elisabeth 14 september, 2012 kl 14:27
7447 visningar / 7 svar / anmäl

Jag undrar om det är någon som har/haft en jobbig sits med en tonåring i huset och hur ni löser/löste problemen.
Man hör så olika om hur man ska göra. Jag var själv likadan och minns att alla daltade med mig vilket absolut inte hjälpte.
Hur har ni gjört? Fick ni någon hjälp någonstans ifrån som verkligen hjälpte?

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Elisabeth Anmäl

    Jag undrar om det är någon som har/haft en jobbig sits med en tonåring i huset och hur ni löser/löste problemen.
    Man hör så olika om hur man ska göra. Jag var själv likadan och minns att alla daltade med mig vilket absolut inte hjälpte.
    Hur har ni gjört? Fick ni någon hjälp någonstans ifrån som verkligen hjälpte?

  • Elisabet Anmäl

    Hej!
    Jag har tre söner – den äldsta är 17, nummer två fyller 13 om några veckor och den yngsta är 11.

    Min äldste son är på fötter nu efter att ha strulat rejält (och då pratar jag om snatteri, hemskjutsad av polisen, rökning, fylla och droger). Han började när han var 12 och kändes inte någorlunda stabil förrän han var 16.
    Vi fick väldigt mycket hjälp och stöd av lärare i skolan, skolsköterskan, socialtjänsten, BUP och kommunens ungdomsteam. Det var verkligen fullt pådrag. Det krävdes också mycket engagemang och tid från oss som föräldrar – möten med alla instanser etc.

    Jag tror inte att det finns ett sätt som funkar för alla. Men något jag har tagit med mig från det här helvetet är att lyssna på ungdomarna. Ta dem på allvar, fråga vad de tycker och tänker. Jag försöker hjälpa dem att hitta fram till vad de själva vill, snarare än att implementera mina egna uppfattningar på dem.
    Jag försöker möta mina båda andra söner genom att visa att jag lyssnar på dem och respekterar dem. De är ju på väg in i tonåren. Och ännu så länge funkar det bra för oss, som jag gör.

    Jag minns att jag själv som tonåring längtade efter att bli tagen på allvar, och hur jag tydde mig till de vuxna som lyssnade på mig. Det var också de lyssnande vuxna, och bara dem, som jag själv lyssnade på.

    Jag tror att tonåringar behöver vara sig själva, precis som alla människor oavsett ålder.

    Däremot tycker jag inte att man ska acceptera dåligt uppförande eller att de vräker sitt humör omkring sig hur som helst. Risken är stor att de fortsätter med det, och det blir otrevlgt både för omgivningen och dem själva.

    Hoppas att jag inte har skrivit dig på näsan nu. Jag tänkte bara dela med mig av mina tankar och erfarenheter.

  • Elisabeth Anmäl

    Tvärtom! Jag suger i mig det du skriver som en svamp. Vi har fastnat i en neråtgående spiral och hon vägrar göra något och tjatar konstant om pengar och nya kläder. Jag har extremt dålig ekonomi just nu pga studier. Det blir lätt att hon skiter i vad jag säger och då känns det som att jag skiter i att lyssna på henne.
    Tänker att det första jag bör göra är att sänka rösten och därefter prata och lyssna. Problem uppstår när hon fortsätter tjata, det känns som om jag slår bakut så fort jag hör ordet pengar. Jag har förklarat för henne om hur min ekonomi ser ut men hon verkar inte förstå.
    Har du några konkreta tips? Tänker verkligen börja lyssna på henne men vill ju samtidigt att hon börjar lyssna på mig också.
    Hur lång tid kan det ta tror du? Jag är helt slut just nu.

  • Muriel Anmäl

    I teorin borde det vara med pengar att barnet får sin egen veckopeng och lär sig att spara och bruka, och därför skall regeln inte brytas, alltså ges mera pengar när barnet säger att det är slut.
    Sedan om kläder, en mall kanske är att säga så och så mycket per år, din saldo är nu använt för året. Eller att om du nu får det här, har vi inte pengar för dina vinterskor. Vilket vill du preferera.
    Dessutom skall man säga att sådana där ord används inte här. Att jag talar gärna om saken efter att du slutat oförskämdheter.
    De här är olika saker än de då barnet skriker för att hon mår dåligt eller sådant, vilket får inte leda till till några förmåner men inte heller ger någon rätt för föräldern att bli arg.
    Ärlighet, att inte ljuga men säga som saken är, att som förälder skall jag också tänka på morgondagen, vi skall inte slösa bort allt i dag. Barn förstår när man ljuger och då är det svårt för dem att inse bakgrunden

  • mia Anmäl

    Hej!

    Lite tankar bara! Har också en tonåring men allt är lugnt ännu!

    Klara riktlinjer, vad gäller och var kan man diskutera? Bestäm var du ska ta dina strider och aldrig ge efter.

    Gör en budget tillsammans, hon är så pass stor att det borde hon kunna förstå och se.

    Kan hon själv få sitt barnbidrag, så kan hon se vad det räcker till, kanske kan ni kommaöverens om att du tar halva första som en back upp om hon inte klarar sin budget och måste ha något VIKTIGT, typ vinterskor/jacka.

    Kan ni resa bort bara ni två och komma närmare varandra? Kan ni ha en familjekväll som är helig?

    Jag tror mycket på att ta hjälp innan man är i botten. Kanske kan du ringa BUP och diskutera med dem, vissa kommuner har ett mellanläge mellan skola, BUP och socialtjänsten, där kan man söka hjälp och stöd som förälder och barnen kan få möjlighet att prata. Skolsköterskan, kuratorn, föräldrasamverkan på skolan? har hon någon kamrat där du kan diskutera med föräldrarna?

    Är hon enda orsaken till att du är slutkörd? Försök att se över ditt liv och se vad mer som stressar dig, mår du dåligt av andra orsaker så överför du detta till henne. Få tid för både henne och egentid då du kan ladda upp!

    Lycka till!

  • Ledsen, ensam, trött Anmäl

    Jag har också tonårsproblem. Är ensamstående mamma till en 15 årig son som bara ligegr i sin säng och håller på med sin mobil. Tar inte skolan värst seriöst, ska välja gymnasie nu och jag är orlig för att han inte ska komma in medan han själv har en loj attityd. Vi har kommit överens om regler; dvs att han ska städa sitt rum, plocka undan, ställa in i diskmaskinen etc för att få månadspeng. Men det hjälps inte. Han städar inte och plockar inte undan, får inga pengar men anser sedan att han vill ha massor av saker. Som nu en bäddsoffa då han inte tycker hans säng är skön… Suck. Den 13 årige sonen är duktig, han läser sällan på läxor för han tycker att han kan ändå och hittills går det bra. Han sitter jämt vid datorn och vet tex att datortn ska vara avstängd 21:00 men spelar då online och ”kan” inte stänga av vilket resulterar i gräl och tjat. Han har en dålig attityd och tycker han själv ska bestämma allt.
    Datoranvändningen handlar om två saker; dels att jag anser att han behöver sova ett visst antal timmar för att klara skolan, dels att jag anser att han redan nu sitter för mycket vid datorn. Men jag är så trött på tjat, på deras attityder, på att det inte gör något hemma. Inget alls. Ledsen, ensam, trött

  • Elisabet Anmäl

    Hej igen!
    Hur har det gått för er? Hur mår du?

    Jag har inte haft koll här på ett tag men ser nu att du frågade efter konkreta tips. Mias förslag att din dotter ska få ta hand om sitt barnbidrag på egen hand tror jag är en jättebra idé! Det fick jag göra när jag var 14-15 år och jag gjorde några misstag (köpte ett par dyra högklackade kängor och frös som 17 en hel vinter, till exempel), men fick stå för det och lärde mig verkligen att hålla i pengar.

    Jag tror att det är väldigt viktigt att inte dalta. Tänk i ett vidare perspektiv: När man är vuxen och studiemedlet/lönen/a-kassan/sjukpenningen är slut, då är pengarna slut. Då behöver man veta att det inte bara kommer mer pengar som manna från himlen, utan man får vänta till nästa utbetalning. Det pengarna inte räckte till, det får man vara utan.

    Kram till dig och lycka till!

  • Elisabet Anmäl

    Hej Ledsen, ensam, trött!
    Det låter jobbigt. Hur går det för dig?

    Jag förstår (och vet av egen erfarenhet) hur svårt det är att inte ge efter. Men jag tror att det är väldigt viktigt att inte göra det. Han städar inte och plockar inte undan och får inga pengar, skriver du – BRAVO! Heja dig – stå på dig! Och en 13-åring vill bestämma allt och tror att de kan det, men det kan de inte och det ska de inte göra.

    Jag tänker att frihet och ansvar hör ihop. Om man kan ta ansvar, så får man också frihet. Det verkar ju vara din linje också: de ska städa och plocka undan så får de månadspeng, och därmed frihet att köpa saker/ägna sig åt nöjen som kostar pengar. Inget ansvar – ingen frihet.

    Jag förstår att det är tröttsamt med tjat och krav och attityder hit och dit. Men att inse att man inte kan få allt hela tiden är en viktig lärdom för livet för dina barn. Att inse att man ibland måste göra vissa saker och inte bara får göra det man vill är också väldigt viktigt. Du gör ett fantastiskt jobb som mamma om du lär dem det!

    Kram till dig från trebarnsmorsan 🙂

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?