Whiplashskadad

Tammy 27 oktober, 2010 kl 14:58
8398 visningar / 5 svar / anmäl

Hej…

Mitt liv tog en olycklig vändning sista mars i år. Då blev jag påkörd bakifrån vid infart till en rondell. Genast fick jag smärta bak i nacke, en varm brännande värk och som sakta spred sig till axlar och ner mot nackkotor/rygg. Åkte till sjukhuset där man konstaterade distorsion halskotpelare. Inte visste jag vad det medförde då. De första dagarna var ett helvete. Kunde inte resa huvudet från kudden, smärta i bröstet, ont överallt. Fortfarande trodde jag på något sätt att detta var något övergående.

Det var nu allt helvete bara precis skulle börja.. Min smärtkarusell var igång.. Sedan dess har jag inte haft en enda smärtfri dag. Stickningar i ansikte, fingrar, armar, domningar i fingrar på nätterna. Huvudvärk i bakhuvud som och smärta som går ner till nacken och EJ går att beskriva. Att ej kunna vrida huvudet höger/vänster. SMÄRTA! Låsta käkar, sluddrande tal, klumpkänsla i halsen, svårigheter att svälja och äta, yrsel, avsvimningar med mera. Listan är lång.

Orkade inte med mina barn, deras skratt o lek. Musik, alla ljud. Tinnitus… Vem var jag?! Så småningom fick jag ont i hjärttrakten.. Då konstaterades att det var revbenen som inte fungerade som de skulle. Intryckta av bilbälttet. Ena höften dessutom kortare än den andra. Hela jag hade fallerat. Den glada kvinnan som hade simultankapacitet och glädje var BORTA. Kvar fanns bara en liten skugga, ett spöke av mitt forna jag som gått ner 10 kg på ett halvår.

Jag har precis genomgått en smärtrehab på 8 veckor. Där har teamet bestått av sjukgymnast, kbt-terapeut, läkare och arbetsterapeut. Det som de har hjälpt mig med är att få insikt på var jag befinner mig i hela förloppet och stärka mitt psykiska jag men smärtan är densamma.
Jag har träffat en arbetsterapeut i hemkommunen och skall få en arbetsstol för att lättare kunna utföra hushållsarbete i hemmet och skall även få en badbräda. Behöver jag säga mer? 🙁

Jag tar dagligen full dos tramadol med panodil. När smärtan blir outhärdlig tar jag i stället två st citodon och den effekten är lite bättre.

Så ska man väl inte leva? Tala om för sina barn varje dag att mamma är trött, mamma har ont 🙁 Jag är tacksam för en underbar man som stöttar och förstår annars hade jag inte orkat. Vissa dagar gråter man sig till sömns. Värken tar helt enkelt över, man vill bara försvinna. Smärtfrossa har jag också upplevt många gånger 🙁 Alla säger samma sak: det tar tid. Lång tid men du kommer att bli bra.

Det kanske tar flera år.

Jag kommer nu att bli remitterad till ännu en smärtrehabilitering som är lite längre och mer komplex.

Allt jag har läst här av andra insändare känner jag och lider med.

Det är inget sätt att leva på Jag vet att mitt liv har förändrats 100 % men det jag lärt mig iaf är att de små stegen gör de stora förändringarna. Jag tar dagen som den kommer och försöker att hela tiden hitta små positiva inputs som gör MIG glad.

Någon rekommenderade 3 km promenad här. Jag själv klarar inte mer än 15 min just nu och det är mer lunkande gång. Man ska inte sätta krav i förväg och utmana sig själv utan man ska göra så mycket man orkar och LYSSNA PÅ KROPPEN/HUVUDET/NACKEN.

Det får i detta fallet avgöra vad som händer samma dag. Sen håller jag med om att man ska röra på sig lite varje dag.

Jag rekommenderar även att man tar sig an mindfulness. Googla och läs lite mer om den biten. Kan vara svårt att slappna när man har kraftiga smärttoppar men funkar när man har någorlunda bra dagar.

Ge inte upp! Jag fortsätter min kamp!

Kampen om mitt liv!

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Tammy Anmäl

    Hej…

    Mitt liv tog en olycklig vändning sista mars i år. Då blev jag påkörd bakifrån vid infart till en rondell. Genast fick jag smärta bak i nacke, en varm brännande värk och som sakta spred sig till axlar och ner mot nackkotor/rygg. Åkte till sjukhuset där man konstaterade distorsion halskotpelare. Inte visste jag vad det medförde då. De första dagarna var ett helvete. Kunde inte resa huvudet från kudden, smärta i bröstet, ont överallt. Fortfarande trodde jag på något sätt att detta var något övergående.

    Det var nu allt helvete bara precis skulle börja.. Min smärtkarusell var igång.. Sedan dess har jag inte haft en enda smärtfri dag. Stickningar i ansikte, fingrar, armar, domningar i fingrar på nätterna. Huvudvärk i bakhuvud som och smärta som går ner till nacken och EJ går att beskriva. Att ej kunna vrida huvudet höger/vänster. SMÄRTA! Låsta käkar, sluddrande tal, klumpkänsla i halsen, svårigheter att svälja och äta, yrsel, avsvimningar med mera. Listan är lång.

    Orkade inte med mina barn, deras skratt o lek. Musik, alla ljud. Tinnitus… Vem var jag?! Så småningom fick jag ont i hjärttrakten.. Då konstaterades att det var revbenen som inte fungerade som de skulle. Intryckta av bilbälttet. Ena höften dessutom kortare än den andra. Hela jag hade fallerat. Den glada kvinnan som hade simultankapacitet och glädje var BORTA. Kvar fanns bara en liten skugga, ett spöke av mitt forna jag som gått ner 10 kg på ett halvår.

    Jag har precis genomgått en smärtrehab på 8 veckor. Där har teamet bestått av sjukgymnast, kbt-terapeut, läkare och arbetsterapeut. Det som de har hjälpt mig med är att få insikt på var jag befinner mig i hela förloppet och stärka mitt psykiska jag men smärtan är densamma.
    Jag har träffat en arbetsterapeut i hemkommunen och skall få en arbetsstol för att lättare kunna utföra hushållsarbete i hemmet och skall även få en badbräda. Behöver jag säga mer? 🙁

    Jag tar dagligen full dos tramadol med panodil. När smärtan blir outhärdlig tar jag i stället två st citodon och den effekten är lite bättre.

    Så ska man väl inte leva? Tala om för sina barn varje dag att mamma är trött, mamma har ont 🙁 Jag är tacksam för en underbar man som stöttar och förstår annars hade jag inte orkat. Vissa dagar gråter man sig till sömns. Värken tar helt enkelt över, man vill bara försvinna. Smärtfrossa har jag också upplevt många gånger 🙁 Alla säger samma sak: det tar tid. Lång tid men du kommer att bli bra.

    Det kanske tar flera år.

    Jag kommer nu att bli remitterad till ännu en smärtrehabilitering som är lite längre och mer komplex.

    Allt jag har läst här av andra insändare känner jag och lider med.

    Det är inget sätt att leva på Jag vet att mitt liv har förändrats 100 % men det jag lärt mig iaf är att de små stegen gör de stora förändringarna. Jag tar dagen som den kommer och försöker att hela tiden hitta små positiva inputs som gör MIG glad.

    Någon rekommenderade 3 km promenad här. Jag själv klarar inte mer än 15 min just nu och det är mer lunkande gång. Man ska inte sätta krav i förväg och utmana sig själv utan man ska göra så mycket man orkar och LYSSNA PÅ KROPPEN/HUVUDET/NACKEN.

    Det får i detta fallet avgöra vad som händer samma dag. Sen håller jag med om att man ska röra på sig lite varje dag.

    Jag rekommenderar även att man tar sig an mindfulness. Googla och läs lite mer om den biten. Kan vara svårt att slappna när man har kraftiga smärttoppar men funkar när man har någorlunda bra dagar.

    Ge inte upp! Jag fortsätter min kamp!

    Kampen om mitt liv!

  • nilla Anmäl

    Hej.
    Jag hoppas du blivit bättre sedan du skrev ditt inlägg här, det var ju ett tag sedan.
    Jag vet att detta tar tid.
    Jag har oxå en whiplas och har varit sjukskriven i 6 år ca.
    Tyvärr blir det en ond cirkel med mediciner och värk. Jag åt oxå maxdos av tramadol m.. Fick sedan hjälp att sluta med dessa. vilket jag trodde var omöjligt. Men det är tvärr så att man får till slut mer ont i huvet av medicinerna. Det är jättejobbigt att sluta, men med caoching av smärtläkare. Sjukgymnast och kbt lyckades jag trappa ner, Långsamt, men nu är jag fri dom starka tabletterna. Nu mera har jag mediciner men inte sådna som man blir beroende av.
    Jag trodde oxå det skulla vara omöjligt att arbeta, men sedan ett år nu har jag arbetat, dock bytt bransch, men jag stortrivs så att när jag är bland mina kollegor och elever så har jag inte lika ont. Detta trodde jag adrig skulle funka för två år sedan men man får inte ge sej.
    Jag hoppas verkligen att det ska funka för dej med, att det ska bli drägligt och att du ska slippa den värsta smärtan. Att träffa andra människor och få lite socialt och lite glädje ger sååå mycket.
    Stort lycka till medn allt och många krya kramar till dej. //Nilla

  • Tammy Anmäl

    Hej Nilla!

    Tack så mycket för dina peppande ord!
    Du anar inte hur skönt det är att hör att det BLIR bättre! Desvärre har det ännu inte vänt men så har vi också haft en väldigt hård vinter :((
    Jag har provat olika mediciner som skall komplettera tramadolen/alvedonen. Tryptizol men den gav mig hjärtklappning och tremor så jag fick sluta efter ett par månader.. Synd för den gjorde att jag kunde tolerera smärtan lite bättre och faktiskt kunde vara med familjen lite mer..
    Sedan fick jag lyrica men den klarade jag inte ens av i två veckor för den tog kål på magen 🙁
    När jag tog bort den fick jag en jättereaktion och sådan katastrofkänsla/smärta så det blev akuten och morfin!
    Ja man vill ju verkligen inte leva så här!
    Smärtprogrammet har nu börjat och jag går på de första obligatoriska uppstartsgångerna. Sedan är det intensivprogrammet som gäller i cirka sex veckor.
    Vi har redan mycket att prata om märker vi.
    Man hoppas att få lära sig mycket samt min största önskan är att få om inte mitt gamla liv tillbaka så en del av det jag hade eller nåt nytt liv i alla fall!
    Det är jätteroligt att höra att du har börjat jobba igen.
    Förmodligen blir det så att man måste hitta ett annat yrke om man inte redan har haft ett som kanske är rätt så flexibelt.
    All lycka till dig med Nilla.

    Kramar tillbax 🙂

  • Tammy Anmäl

    Hej igen Nilla. Vet ej om du kommer att titta in här igen men jag har börjat att blogga. Titta in på min sida där jag skriver om hur det är att leva med en nackskada och inte nog med det utan hur det påverkar vår omgivning. Jag ger också många tips på hur vår vardag kan bli lite smidigare ( nu har jag gått min smärtrehab ). Dock fortfarande sjukskriven och kämpar, tufft är det men det skall nog gå vägen. En dag i taget! Stor kram till dig.
    Här kommer länken:
    http://www.tammytalar.blogspot.com

  • Patrik Anmäl

    Hej har själv whiplash sen jag var 16år, -01. Direkt efter olyckan fick jag kronisk huvudvärk, nackvärk, minnesproblem, koncentrationssvårigheter, sömnproblem (svårt att somna periodvis samt sov 10-11h om dagen + vila mitt på dagen). Kroniskt trött kände mig som en zombie hela dagarna. Efter 6mån-1år fick jag stora problem med magen, illamående och magont vad jag än åt eller gjorde. Efter 8 år fick jag problem med mina armar, inflammation i armbågarna. Sen efter 9 år fick jag problem med min bröstrygg, ont jämnt svårare att sova ändå och ibland kändes det som någon satt en kniv i ryggen på mig. Fick då även ännu problem med armarna, hela nervbanorna/musklerna blev ömma. Klara inte av att vila armarna på armstödet 10 sekunder ens för att det började värka så mycket och kunde knappt sova om armarna låg 1mm fel i sängen för det började göra så ont då. under första 9 åren har jag provat ALLT jag har hittat! Allt inom sjukvården som finns att göra, helt apotek hemma mot alla problem, inget har ens fungerat lite! Olika kosttillskott, naturläkare, akupunktörer, naprapater, kiropraktorer,homeopater och ja vet inte vad allt annat heter ens som man har gått på. MAN SKA ALDRIG GE UPP! Men i år har det verkligen gått åt rätt håll för mig! Kan inte säga att jag har frisk men har gått från att vara heltidssjukskriven till att kunna börja jobba en del igen och orka umgås med vänner och familj igen. Desto längre tiden går desto bättre blir jag också känns det som, lång bit kvar men går åt rätt håll och har fått en helt annan livskvalitet och tror att det faktiskt kan bli nästan helt bra med tiden!

    Blir långt och skriva allt men kontakta mig om du har whiplash och vill ha mer information psix55@hotmail.com

  • Ingela Anmäl

    Hej Tammy. Drabbats av tre påkörningar bakifrån på 2 år. Redan första smällen började jag få problem. I dag 11 år senare så har jag hittat en metod att till slut bli bättre. Bor du i Stockholm??Jag hittade Stockholm Clinic på Lidingöv 33 Lidingö i Stockholm. Den 13/12-2010 träffade jag dem första gången och de lade två sprutor i min nacke på var sida, gjorde ont och kändes i fem dagar efter sprutorna sen vaknade jag på morgonen utan smärta i nacken!!Dom använder Cortison och lokalbedövnings medel och detta gör att smärtan nollas och sen förblir det så, har även fått sprutorna i axel och mellan skulderblad och den smärtan är också väck. Ville bara väcka upp er alla som velat bli bättre och strunta i mediciner osv. Gå till dessa och ge inte upp om första sprutan inte hjälper utan ta en till då. Har i dag inga mediciner, sover gott om natten och fått tillbaka livet och blivit mitt gamla jag igen efter 10 års kämpande att finna en lindring. Gå till dom och du blir glad…

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?