pappas cancer spridning

elin 20 december, 2010 kl 05:31
8977 visningar / 4 svar / anmäl

Jag är 20 år gammal, har bott med min pappa hela mitt liv då min mamma är inte med i bilden, aldrig varit ens. Min pappa, 62 år gammal blev diagnoserad med lungcancer i augusti iår efter åtskildiga gånger besökt sjukhuset för smärta i både nacke och ben. Läkarna var jätte positiva, en operation och en cellgiftsbehandling senare skulle han vara frisk från lungcancer! Sen hittade dom en tumör i en av lymfkörtlarna i bröstkorgen, då blev det tal om strålning också men läkarna vart fortfarande positiva. Allt var inbokat och klart och detta var på onsdagen tror jag och på måndagen därpå skulle han påbörja sin strålbehandlning i Lund på 22 dagar för tumören i bröstkorgen. Onsdagen ringde läkarna, pappa vart tvungen och komma in för dom hade hittat något i nacken på honom. En akutröntgen senare stod det klart att cancern hade spridit sig till skelettet, pappas ryggrad var full av metastaser och allt hopp vi haft föll i botten. Pappa grät vansinnigt medans jag som enda barnet som bor hemma vart tvungen o vara stark. Nu har han genomgått en 5dagars period av strålbehandling i nacken på den värst utsatta ryggkotan, han har fått byta cellgiftsbehandling för den andra inte tog – tumörerna hade växt och nu ligger han inne för andra gången på sjukhus för hans infektionsvärde är i taket, inga vita blodkroppar och mår väldigt dåligt. Läkarna säger ett år – max. Min värld kommer trilla ihop. När han försvinner, försvinner en del av mig. Pappa vet inget om tiden, vi känner att det är nog bäst. Skall in till sjukhuset imorgon för att göra en vårdplanering med hans läkare. Måste använda en skyddsmask och skyddskläder för att kunna vistas i samma rum som honom, som min pappa. Som jag har kunnat krama obegränsat innan. Jag vill bara skruva tillbaka tiden tills då vi vart så ovetande om vad som kommas skall. Jag försöker tänka att jag måste ta varje dag som den kommer, uppskatta varje minut jag får med honom. Men det är svårt, det är så jävla svårt för rädslan finns där att det kan vara sista gången jag kramar honom eller sista gången han ringer mig från sjukhuset. Ibland önskar man att verkligheten inte hann ikapp en.

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • elin Anmäl

    Jag är 20 år gammal, har bott med min pappa hela mitt liv då min mamma är inte med i bilden, aldrig varit ens. Min pappa, 62 år gammal blev diagnoserad med lungcancer i augusti iår efter åtskildiga gånger besökt sjukhuset för smärta i både nacke och ben. Läkarna var jätte positiva, en operation och en cellgiftsbehandling senare skulle han vara frisk från lungcancer! Sen hittade dom en tumör i en av lymfkörtlarna i bröstkorgen, då blev det tal om strålning också men läkarna vart fortfarande positiva. Allt var inbokat och klart och detta var på onsdagen tror jag och på måndagen därpå skulle han påbörja sin strålbehandlning i Lund på 22 dagar för tumören i bröstkorgen. Onsdagen ringde läkarna, pappa vart tvungen och komma in för dom hade hittat något i nacken på honom. En akutröntgen senare stod det klart att cancern hade spridit sig till skelettet, pappas ryggrad var full av metastaser och allt hopp vi haft föll i botten. Pappa grät vansinnigt medans jag som enda barnet som bor hemma vart tvungen o vara stark. Nu har han genomgått en 5dagars period av strålbehandling i nacken på den värst utsatta ryggkotan, han har fått byta cellgiftsbehandling för den andra inte tog – tumörerna hade växt och nu ligger han inne för andra gången på sjukhus för hans infektionsvärde är i taket, inga vita blodkroppar och mår väldigt dåligt. Läkarna säger ett år – max. Min värld kommer trilla ihop. När han försvinner, försvinner en del av mig. Pappa vet inget om tiden, vi känner att det är nog bäst. Skall in till sjukhuset imorgon för att göra en vårdplanering med hans läkare. Måste använda en skyddsmask och skyddskläder för att kunna vistas i samma rum som honom, som min pappa. Som jag har kunnat krama obegränsat innan. Jag vill bara skruva tillbaka tiden tills då vi vart så ovetande om vad som kommas skall. Jag försöker tänka att jag måste ta varje dag som den kommer, uppskatta varje minut jag får med honom. Men det är svårt, det är så jävla svårt för rädslan finns där att det kan vara sista gången jag kramar honom eller sista gången han ringer mig från sjukhuset. Ibland önskar man att verkligheten inte hann ikapp en.

  • elin Anmäl

    jag har även en blogg, där jag skriver mer om det. http://www.absolutmysan.blogg.se . Försöker uppdatera så fort jag känner att jag klarar det. Skrev mitt inlägg i namnet Elin, jag heter det i andra namn. Men mitt tilltalsnamn är My, därav mitt namn på bloggen.

  • mia Anmäl

    Ja, livet är verkligen smärtsamt ibland och orättvist många gånger.

    Du kan inte påverka din pappas sjukdom men du kan leva i nuet, en bra dag, solen som skiner, att din pappa vill äta en dag, eller att ni kan gå ut. TA tillvara alla tillfällen men glöm inte att leva själv också!

    Att vara anhörig är tungt, många gånger värre än för den som är mitt i sjukdomen har de sagt som varit i båda rollerna! Din pappa kommer att få stöd och hjälp men som anhörig lämnas man ofta åt sitt öde! Jag hoppas du har någon att prata med, någon som du kan gråta ut hos osv.

    Mitt i allt jobbigt kommer du att finna små guldkorn och glöm inte att träffa vänner som är viktiga för dig, glöm inte att äta, dricka, gå ut och gå- det kan ge oanade krafter!

    Hur konstigt det än är så kommer det ett liv efteråt också, inte som förr men det kan bli lika bra, det är bara du som kan välja!

    Jag kan rekommendera mindfulness, köp en CD och börja träna nu, det tar ett par månader upp till ett halvår innan det sitter ordentligt och du kan börja utvärdera effekterna men det kan göra underverk med din mentala hälsa och välmående, för även om detta är obeskrivligt jobbigt så måste du leva, jag vet att din pappa om någon vill detta!

    Många varma tankar och stärkande kramar till dig!

  • elin Anmäl

    Tack för orden. Pappa avled den 7 januari på sjukhuset efter att ha fått en massiv hjärnblödning på allt detta. Vi var med honom dom 2 sista dygnen men han somnade in själv på natten. Jag saknar han mer och mer för var dag som går. En bit av mig har dött.

  • Adnan Anmäl

    Jag blev så ledsen att läsa din historia du ör än stjärna Gud bless you

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?