Min pappa dog i magsäckscancer när jag var 17

shouloulou 14 december, 2010 kl 22:18
12495 visningar / 4 svar / anmäl

Jag har letat efter ett ställe där man kan prata med andra ungdomar om deras erfarenheter. Är det någon här som har förlorat en förälder och har varit relativt ”stor” när det hände? Jag har känt mig oehört ensam om detta.

Jag saknar min pappa varje dag. Han fick cancer i magsäcken första gången när jag var 11. Jag kommer ihåg att jag brände mina mackor i micron när mina föräldrar kallade in mig i vardagsrummet. Men pappa blev opererad och frisk, vilket var väldigt ovanligt De opererade bort hans magsäck och det påverkade hans liv rätt mycket men han utbildade sig till elektriker, vi flyttade till en större lägenhet där alla skulle få ett eget rum och livet var underbart.

Idag när vi kör förbi där känns det som om vi aldrig bodde där, det var en så otroligt lycklig tid när allt var bra och familjelivet var som det skulle.

När jag precis hade börjat gymnasiet så var jag på väg hem en dag och mötte mamma. Pappa hade haft ont i magen en längre tid och skulle gå på kontroll. Mamma sa att de hade sett på kontrollen att pappa hade fått tillbaks cancern igen och hon grät. Jag kände mig totalt tom och tänkte att hon skojade. Hade jag bara vetat hur det skulle bli så skulle jag väl lagt mig ner och dött.

Vi fick veta att pappa skulle opereras snarast och det gjorde han. När vi kom till sjukhuset dagen efter var mamma helt förstörd. Hon sa att det fanns inget att operera för det var cancer i hela magen så istället hade de satt in en slang som han skulle få mat igenom eftersom hans mage nästan var helt igenväxt. Han skulle få cellgifter och det fanns ändå ett hopp om att han skulle bli frisk. Var 4e vecka låg min pappa på en madrass på golvet och var helt utslagen i ett dygn och vi tyckte väldigt synd om honom. Efter jul fick vi veta att hans cellgifter inte gjorde någon nytta och att de skulle sluta – det fanns inget mer att göra.

Pappa började bli sjukare och han var väldigt känslig för infektioner och han fick vara en del på sjukhuset även om det inte var så mycket för vi fick hemsjukvård – ett team med fantastiska sjuksköterskor och en jättebra doktor som kom hem till oss så fort vi ringde eller 2 gånger om dagen för att koppla in pappa till hans mat som rann som ett dropp in i magen. En dag ringde mamma från sjukhuset och sa att pappa hade trillat och hans slang hade dragits ur magen. Det betydde att han nu inte kunde få någon mat i sig eftersom hans matstrupe var igenväxt och man kunde inte öppna upp för då hade cancern spridit sig ännu mer. Min pappa fick näringsdropp men han fick inte äta. Min pappa som älskade mat eftersom han aldrig fick någon när han växte upp. Istället började han laga massor av mat till alla som kom och hälsade på och insisterade på att familjen skulle äta den bästa maten han kunde tänka sig.

Allt gick bara sämre och sämre och en dag när jag äntligen kunde göra något roligt utan att ha det dåliga samvetet hängande över mig så åkte jag till min gudmor och hade en underbar dag där och tanken var att jag skulle sova över. Men mamma ringde på kvällen och sa att pappa hade trillat när han hade varit ute och promenerat och jag var tvungen att åka hem.

En dag satt jag och mamma och pratade, hon sa att de hade fått veta att pappa nu har cancer i levern, lungorna, skelettet – typ överallt och att vilken dag som helst kunde hans lever lägga av. Jag trodde att hon skojade, vaddå, dö eller?! Jag visste att pappa var sjuk men jag hade förträngt fakta och trodde att han åtminstonde skulle se mig ta studenten. Men mamma sa att pappa kan dö vilken dag som helst nu.

En dag gick pappa och la sig i sängen som vi hade fått av hemsjukvården och han var så otroligt trött. Han orkade inte ens resa sig för att gå på toaletten, han bara sov och sov och vaknade ibland för att sitta på sängkanten för att dricka kaffe. Han var så smal att jag hade kunnat bära honom, han hade inte ätit något på flera månader förutom näringen han fick direkt i blodet. En speciell dag satte jag mig hos honom och sa hur mycket jag älskade honom. Vi hade en ganska dålig relation i mellanåt som en typisk tonårsdotter och hennes pappa och det kunde gå månader innan vi pratade med varandra. Vi sa aldrig till varandra hur mycket vi verkligen betydde. Men min gudmor sa att om inte jag berättade för honom hur mycket han faktiskt betydde för mig så skulle jag ångra mig senare, och nu är jag glad för att jag tog mig den tiden.

Jag gick ut 1:an med MVG i allt förutom matte och han var så stolt. Några dagar efter skolavslutningen började han andas konstigt, han vaknade inte – bars sov och sov. Alla var hemma hos oss, jag, mamma, mina två småsystrar och mormor och morfar, hans kusin, farbror och hennes fru. Vi var vakna hela tiden för vi visste att när som helst kunde han dö, jag låg brevid honom i sängen och klappade honom hela tiden. Han verkade vara så obekväm, han himlade med ögonen och log och rynkade pannan om vart annat. Det tog nästan 3 dygn innan han dog och det var det värsta jag har varit med om i mitt liv. Det var så fruktansvärt obehagligt att se någon kämpa så hårt för att vara kvar hos sin familj trots att smärtorna var outhärdliga, trots att han själv visste att det inte skulle gå.

Vi tände ett ljus och hemsjukvården kom och tog på honom hans kläder, skjorta och pressvecks byxor – hans uniform alltid. Vi tog många foton och min minsta syster, då 3 år, fick sitta med honom i sängen och mysa med honom. Jag råkade stöta till hans mage och då kände jag hur sjuk han var, den var uppspänd som en kvinna som var gravid i 3 måndaden. Stenhård och knölig, cancer överallt.

Idag är jag orolig för mig själv. Är det ärftligt? Vill jag ens veta om jag har generna? Tänk om jag får det när jag är 47 som han, ska jag då gå igenom samma smärta. Trots att jag saknar min största förebild och hans råd så gör jag mitt bästa för att jobba på så som han hade rått mig att göra. Idag går jag i 3.an och tar snart studenten med ett snitt på 21,5 och han hade älskat att se det, se mig få mitt första jobb som jag börjar på nu i januari, se mig som ordförande i elevrådet och se mig med min fantastiska pojkvän – men jag saknar honom varje dag.

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • shouloulou Anmäl

    Jag har letat efter ett ställe där man kan prata med andra ungdomar om deras erfarenheter. Är det någon här som har förlorat en förälder och har varit relativt ”stor” när det hände? Jag har känt mig oehört ensam om detta.

    Jag saknar min pappa varje dag. Han fick cancer i magsäcken första gången när jag var 11. Jag kommer ihåg att jag brände mina mackor i micron när mina föräldrar kallade in mig i vardagsrummet. Men pappa blev opererad och frisk, vilket var väldigt ovanligt De opererade bort hans magsäck och det påverkade hans liv rätt mycket men han utbildade sig till elektriker, vi flyttade till en större lägenhet där alla skulle få ett eget rum och livet var underbart.

    Idag när vi kör förbi där känns det som om vi aldrig bodde där, det var en så otroligt lycklig tid när allt var bra och familjelivet var som det skulle.

    När jag precis hade börjat gymnasiet så var jag på väg hem en dag och mötte mamma. Pappa hade haft ont i magen en längre tid och skulle gå på kontroll. Mamma sa att de hade sett på kontrollen att pappa hade fått tillbaks cancern igen och hon grät. Jag kände mig totalt tom och tänkte att hon skojade. Hade jag bara vetat hur det skulle bli så skulle jag väl lagt mig ner och dött.

    Vi fick veta att pappa skulle opereras snarast och det gjorde han. När vi kom till sjukhuset dagen efter var mamma helt förstörd. Hon sa att det fanns inget att operera för det var cancer i hela magen så istället hade de satt in en slang som han skulle få mat igenom eftersom hans mage nästan var helt igenväxt. Han skulle få cellgifter och det fanns ändå ett hopp om att han skulle bli frisk. Var 4e vecka låg min pappa på en madrass på golvet och var helt utslagen i ett dygn och vi tyckte väldigt synd om honom. Efter jul fick vi veta att hans cellgifter inte gjorde någon nytta och att de skulle sluta – det fanns inget mer att göra.

    Pappa började bli sjukare och han var väldigt känslig för infektioner och han fick vara en del på sjukhuset även om det inte var så mycket för vi fick hemsjukvård – ett team med fantastiska sjuksköterskor och en jättebra doktor som kom hem till oss så fort vi ringde eller 2 gånger om dagen för att koppla in pappa till hans mat som rann som ett dropp in i magen. En dag ringde mamma från sjukhuset och sa att pappa hade trillat och hans slang hade dragits ur magen. Det betydde att han nu inte kunde få någon mat i sig eftersom hans matstrupe var igenväxt och man kunde inte öppna upp för då hade cancern spridit sig ännu mer. Min pappa fick näringsdropp men han fick inte äta. Min pappa som älskade mat eftersom han aldrig fick någon när han växte upp. Istället började han laga massor av mat till alla som kom och hälsade på och insisterade på att familjen skulle äta den bästa maten han kunde tänka sig.

    Allt gick bara sämre och sämre och en dag när jag äntligen kunde göra något roligt utan att ha det dåliga samvetet hängande över mig så åkte jag till min gudmor och hade en underbar dag där och tanken var att jag skulle sova över. Men mamma ringde på kvällen och sa att pappa hade trillat när han hade varit ute och promenerat och jag var tvungen att åka hem.

    En dag satt jag och mamma och pratade, hon sa att de hade fått veta att pappa nu har cancer i levern, lungorna, skelettet – typ överallt och att vilken dag som helst kunde hans lever lägga av. Jag trodde att hon skojade, vaddå, dö eller?! Jag visste att pappa var sjuk men jag hade förträngt fakta och trodde att han åtminstonde skulle se mig ta studenten. Men mamma sa att pappa kan dö vilken dag som helst nu.

    En dag gick pappa och la sig i sängen som vi hade fått av hemsjukvården och han var så otroligt trött. Han orkade inte ens resa sig för att gå på toaletten, han bara sov och sov och vaknade ibland för att sitta på sängkanten för att dricka kaffe. Han var så smal att jag hade kunnat bära honom, han hade inte ätit något på flera månader förutom näringen han fick direkt i blodet. En speciell dag satte jag mig hos honom och sa hur mycket jag älskade honom. Vi hade en ganska dålig relation i mellanåt som en typisk tonårsdotter och hennes pappa och det kunde gå månader innan vi pratade med varandra. Vi sa aldrig till varandra hur mycket vi verkligen betydde. Men min gudmor sa att om inte jag berättade för honom hur mycket han faktiskt betydde för mig så skulle jag ångra mig senare, och nu är jag glad för att jag tog mig den tiden.

    Jag gick ut 1:an med MVG i allt förutom matte och han var så stolt. Några dagar efter skolavslutningen började han andas konstigt, han vaknade inte – bars sov och sov. Alla var hemma hos oss, jag, mamma, mina två småsystrar och mormor och morfar, hans kusin, farbror och hennes fru. Vi var vakna hela tiden för vi visste att när som helst kunde han dö, jag låg brevid honom i sängen och klappade honom hela tiden. Han verkade vara så obekväm, han himlade med ögonen och log och rynkade pannan om vart annat. Det tog nästan 3 dygn innan han dog och det var det värsta jag har varit med om i mitt liv. Det var så fruktansvärt obehagligt att se någon kämpa så hårt för att vara kvar hos sin familj trots att smärtorna var outhärdliga, trots att han själv visste att det inte skulle gå.

    Vi tände ett ljus och hemsjukvården kom och tog på honom hans kläder, skjorta och pressvecks byxor – hans uniform alltid. Vi tog många foton och min minsta syster, då 3 år, fick sitta med honom i sängen och mysa med honom. Jag råkade stöta till hans mage och då kände jag hur sjuk han var, den var uppspänd som en kvinna som var gravid i 3 måndaden. Stenhård och knölig, cancer överallt.

    Idag är jag orolig för mig själv. Är det ärftligt? Vill jag ens veta om jag har generna? Tänk om jag får det när jag är 47 som han, ska jag då gå igenom samma smärta. Trots att jag saknar min största förebild och hans råd så gör jag mitt bästa för att jobba på så som han hade rått mig att göra. Idag går jag i 3.an och tar snart studenten med ett snitt på 21,5 och han hade älskat att se det, se mig få mitt första jobb som jag börjar på nu i januari, se mig som ordförande i elevrådet och se mig med min fantastiska pojkvän – men jag saknar honom varje dag.

  • mysaan Anmäl

    det är med tårar i ögonen jag läser ditt inlägg. Rädslan av att jag kommer få möta samma sak, 20 år gammal är stor. Min pappa blev diagnoserad med lungcancer i augusti iår. Läkarna var jätte positiva, en operation och en cellgiftsbehandling senare skulle han vara frisk! Sen hittade dom en tumör i en av lymfkörtlarna i bröstkorgen, då blev det tal om strålning också men läkarna vart fortfarande positiva. Allt var inbokat och klart och detta var på onsdagen tror jag och på måndagen därpå skulle han påbörja sin strålbehandlning i Lund på 22 dagar för tumören i bröstkorgen. Onsdagen ringde läkarna, pappa vart tvungen och komma in för dom hade hittat något i nacken på honom. En akutröntgen senare stod det klart att cancern hade spridit sig till skelettet, pappas ryggrad var full av metastaser och allt hopp vi haft föll i botten. Pappa grät vansinnigt medans jag som enda barnet som bor hemma vart tvungen o vara stark. Nu har han genomgått en 5dagars period av strålbehandling i nacken på den värst utsatta ryggkotan, han har fått byta cellgiftsbehandling för den andra inte tog – tumörerna hade växt och nu ligger han inne för andra gången på sjukhus för hans infektionsvärde är i taket, inga vita blodkroppar och mår väldigt dåligt. Läkarna säger ett år – max. Min värld kommer trilla ihop. Jag förstår inte hur jag ska klara mig utan honom. Jag önskar dig all lycka och välfärd i livet.

  • Anonym Anmäl

    jag känner igen allt när jag gråter och läser detta. jag och min farmor var bästa vänner, jag sov hos henne ofta då hon bodde så nära mig. hon lärde mig så mycket, men en dag fick min farmor fick en tumör i magsäcken och fick också en slang igenom magen och en hel del dropp och mediciner. hennes cancer gick inte att operera bort eller cellgiftsbehandla så man visste hela tiden att det kunde hända vilken dag som helst. men när det väl hände så kom det som en stor chock. farmor sov hela tiden den sista tiden och andades konstigt och slutade plötsligt andas. jag och pappa stannade hos henne hela dagen till likbilen kom. det var den värsta dan i mitt liv då jag var 15 år.

  • josefin Anmäl

    Jag förlorade min mormor i matsäckscancer hon dog inatt känns konstigt jag skulle åka och hälsa på henne i Lysekil men det går inte och hade jag vetat detta hade jag sagt hur mycket hon betyder för mig saknar henne hon bor i himlen nu

  • Isa Anmäl

    Hur lång tid tog det? Min mamma ligger i rummet bredvid. Vi fick slutgitiga svar i onsdags, Avancerad & gallopperande magsäckscancer i hela buken. Hon är bara trött och sover. Kan inte äta & får dropp. Hon har jätte snabb puls. Man ser den i halsen och hon pustar när hon andas. Min älskade mamma. Jag är förtvivlad för hon är så svag & vi bara väntar fast vi vet att det nog inte ens går med cellgifter. Vi ska träffa onkologen på tisdag. Är rädd att hon inte ens orkar ta sig dit….

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?