Min mamma en alkoholist

Wiccan 2 mars, 2006 kl 16:11
13995 visningar / 47 svar / anmäl

Att vara barn till en alkoholist är aldrig lätt, jag var kanske 5-6 år när jag upptäckte att mamma drack sprit. Idag är jag 41 år och har för en månad sedan tagit totalt avstånd från hemme.
Min pappa dog för fyra år sedan och dom bodde i en annan del av landet så för att mamma inte skulle bli ensam flyttade hon ner till oss. Naturligtvis i en egen bostad.
Under en fyraårsperiod har jag ”plockat” upp henne ur skiten 16 ggr men nu har jag fått nog.
Även om valet att bryta är mitt så har jag ständiga samvetskval och känner fruktansvärd ångest över att veta mamma var tredje månad väljer spriten framför sina barn och barnbarn.
Hur ska jag aggera, finn det någon därute som varit med om något liknande så snälla, ge mig råd.
Wiccan

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Wiccan Anmäl

    Att vara barn till en alkoholist är aldrig lätt, jag var kanske 5-6 år när jag upptäckte att mamma drack sprit. Idag är jag 41 år och har för en månad sedan tagit totalt avstånd från hemme.
    Min pappa dog för fyra år sedan och dom bodde i en annan del av landet så för att mamma inte skulle bli ensam flyttade hon ner till oss. Naturligtvis i en egen bostad.
    Under en fyraårsperiod har jag ”plockat” upp henne ur skiten 16 ggr men nu har jag fått nog.
    Även om valet att bryta är mitt så har jag ständiga samvetskval och känner fruktansvärd ångest över att veta mamma var tredje månad väljer spriten framför sina barn och barnbarn.
    Hur ska jag aggera, finn det någon därute som varit med om något liknande så snälla, ge mig råd.
    Wiccan

  • Anonymous Anmäl

    Jag har en liknande situation.
    Jag har valt att ha så lite kontakt som möjligt, och då kontakten sker är den alltid nykter. Alla andra gånger jag blir kontaktad eller blir bjuden på samma fest (högtider) ger jag tusan i det. Jag bjuder hem barndomsfamiljen när vi har barnkalas osv. Om det börjar drickas och jag känner ”full” då åker vederbörande ut, utan ånger och med blåljus så att alla ser det dåliga beteendet. Så det har hänt 2 gånger på 12 år nu. Varje gång har jag blivit rosenrasande, men har behållt min possition och mitt avståndstagande. Din mamma är vuxen och du är hennes barn (Även om du är 100 år), du måste främst tänka på dig och din nya familj. Din ledsenhet och agerande bräns in under huden på dina barn om du har några. Fortsätt att vara bestämd, ställ ultimatum. Första gången jag ställde ultimatum var jag 20 år, kontakt uteblev i ett helt år, mitt ultimatum och vederbörandes beslut!

    Lycka till. Bygg upp din självkänsla den brukar vara störd när man växer upp i alkolisthem. Man håller den stången med gott självförttroende om man är en överlevare vilket du tycks vara. Jag jobbar själv med den.

  • Fia Anmäl

    Jag är också en av er, min mamma började dricka när jag var 14 år och min pappa och farmor gick bort. Jag är idag 32 år men mår fortfarande tidvis mycket dåligt över detta. Det påverkar mig i mina relationer både till män men även vänner. Samt min relation till alkohol generellt sett, jag tycker det är jobbigt när min sambo dricker eller kommer hem påverkad från krogen. Det knyter sig i magen och jag kommer tillbaka till de ångestfyllda känslorna jag hade som barn. Min mor och jag har idag en ok relation, så ok den kan vara…Men detta efter att jag satt gränser för hur det ska fungera. Dvs bara när hon är nykter… Detta är verkligen jobbigt, och många gånger känner jag mig extremt ensam eftersom det inte känns som om jag har några föräldrar. Vad gör man?

  • pia Anmäl

    Det gör så ont i mig att höra era berättelser för det känns som det är jag som har skrivit. Och visst är det så att vi som är uppvuxna med missbruk har fått en annan uppväxt. Ett annat sätt att se på världen med alkohol. Jag har själv 2 barn och sambo. Har sagt upp kontakten med min mamma tills hon söker hjälp…Det är mitt krav. Tänker inte vara hennes mamma. Vilket inte kommer att hända. För hon har inte problem utan det är jag som har problem…
    Jag har pratat och skrivit gått egenom mitt liv flera gånger, men jag undrar om man någon gång kommer att bli fri från alla minnnen och kanske det är just det vi får kämpa med , våra minnen och ta en dag i taget.Ta hand om oss själva och den familj vi har. Så gott det nu går. Men vi är inte ensamma. Kämpa och tro på er själva. Det är då man kommer långt.
    Kram

  • Lillie Anmäl

    Det är du som blivit ett offer för alkoholen.Själv har jag en pppa som druckit under hela min uppväxt.Jag förstår precis vad du talar om..Jag har räddat min pappa så många ggr så jag tappat räkningen.Läs boken flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten.Där kände jag igen mig och fick massor av tips att komma vidare i livet.Försatåelsen till alla sårade känslor och all tomhet och ensamhet en sådan förälder sätter i oss medberoende barn.Jag fick aldrig vara liten utan skulle ta hand om honom i alla lägen.Min mamma borde ha funnits där,men hon hade fullt upp att fundera över hur hon skulle ta sig ifrån denna destruktiva relation.Till slut gjorde hon det..när jag var 7 år.Ändå hann jag bli förstörd för livet.Alkoholen sätter sådans djupa spår.Jag önskar dig all lycka i livet och du..Låna boken omgående du kommer inte att ångra dig.Kram!

  • Daniella Anmäl

    Jag vill bara säga att du kommer att få acceptera att dimn mamma väljer spriten före dig.Jag är själv ett alkohlist barn och har varit frustrerad över att jag och mina barn hamnat i kläm.Nu har jag insett att jag kan inte lägga ner hela min energi och mitt liv på besvikelse och önskan att bli prioriterad.Hon har gjort ett val och det finns inget jag kan göra.Inse fakta!

  • Det finns hjälp Anmäl

    Ja du är inte ensam, är upp växt med en Mamma som är alkolist. Har tagit helt avstån från henne för mit eget bästa.
    Har gått på vuxna barn möten och kurs.

    Det tar tid att bara förstå att man själv ej är orsak till allt elände det drickande för med sig,all skuld som jag hade var så tung att bära.

    Att bara kunna se att jag är en individ, Och den drickande sin egen är svårt bara det.

    Jag lärde mig tidigt att klara mig själv på både gott och ont. Men det svåraste idag är att tänka hon gjorde så gott hon kunde från sina förutsättningar.

    Även fast vi inte har kontakt idag, för jag inte vill. så ställer hon till med allt bara för att vi ska ha en kontakt, hon slänger skit på mig men jag svarar ej på det alls. Men visst gör det ont.

  • Pyret Anmäl

    Jag är 38 år. Min mamma har varit alkoholist i 3-4 år. För första gången nu efter sommaren har 2 av oss syskon äntligen fått henne att förstå att vi inte vill ha med henne att göra om hon inte försöker ta tag i det. Vi har kämpat ända sedan vi allra först märkte symptomen.
    Min äldste son vägrar att träffa henne sedan han tillbringade en vecka på landet med sin mormor och morfar. Mormor (min mamma) var full varenda kväll och betygade sonen om att han var favoritbarnbarnet osv. Skitjobbigt!

    Hon super inte i veckan, och sitter inte på torget, alltså tycker inte hon själv att hon har några problem. Hon har ringt på helgkvällarna utan att veta riktigt vart hon har ringt.

    Jag bokade tid på alkoholmottagning och följde med henne dit första gången. Nu VERKAR det som om det kanske blir bättre, men vem vet när suget sätter in?

    Vet inte om du är kvar här Wiccan, men det är faktiskt din mamma som väljer bort er, inte du som väljer bort henne.

    Lycka till åt alla oss alkholistdöttrar och -söner!

  • Flaskbarnet Anmäl

    Jag har också en mamma som är alkoholist sen jag var 7 år och nu är jag 40. Har gett henne ett ultimatum att söka hjälp….men det har hittills inte gett något resultat då hon anser att det är jag som har problem…
    Mina systrar har sporadisk kontakt med henne och så länge hon har dem så är det jag som är ”boven” i dramat. Har försökt påverka mina syskon att ställa samma ultimatum men de menar att det spelar ingen roll…. Egentligen känner jag att jag är den enda som bryr mig om henne för det enda jag vill är att hon ska bli nykter och leva ett bra liv. Alla andra ser ju bara på när hon sakta super sig till döds…. det känns så iaf.
    Det har inte varit lätt och visst kommer tvivelns dagar men jag kan inte fortsätta som förut och leva i och lyssna på lögner och ha en dr Jekyll och Mr Hyde till mamma. Jag hoppas att hon ska inse vad hon går miste om och ta tag i sitt liv.
    Jag har tagit tag i mitt.
    Du gör helt rätt – tänk på dig själv och dina barn. Det går inte att hjälpa någon som inte vill ha hjälp.

  • Angelina Anmäl

    Kära kvinnor,som har skrivit i denna rubrik!Det gör ont i hjärtat att läsa om era erfarenheter som anhöriga till en alkoholist förälder.Jag skulle inte vilja att ni alla hade ett blödande sår i era själar att era mödrar eller fäder har valt alkoholen framför sina egna barn och de inte älskar er.Det är alkoholen som har förändrat deras hjärna att de har fått ett helt annat identitet där har man ingen inlevelse,inga känslor.Om de hade vetat att de kommer förlöra alla sina nära och kära när de börjar supa sig,att de kommer förändras och allting blir annorlunda i framtiden,tror jag att de alldrig skulle dricka en enda dropp till.

    I vår modernt värld idenficeras alkoholism med narkomani.De har det samma mekanismer som påverkar det centrala nerv systemet dvs hjärnan.
    När man försöker att tala med en berusade person,förstår inte den sistnämda vad man talar om?Så bedömer han att det är andra som har några problem och han själv är en hälsosam människa.
    Jag förstår hur mycket sörjer ni era mammor och pappor som hade varit friska en gång i tiden.

    Alla ni har varit oerhört starka och visat att ni inte accepterar deras beteende.Det är absolut rätt!
    Ni kan inte påverka de på ett annat sätt.Det gör mig ledsen också.
    MVH Angelina

  • Ingalill Anmäl

    Jag är äldsta barnet i vår familj. Så länge jag kan komma ihåg har min mamma missbrukat tabletter och sprit. Mina föräldrar skildes när jag var 7 år. Det var/är en stor tragedi i mitt liv, eftersom min mamma var oberäknelig så var min pappa, som även han tyckte om att dricka men inte hade tablettmissbruksproblem, den trygghet jag klamrade mig fast vid. När han lämnade familjen så var jag den som var tvungen att vara vuxnast när mamma missbrukade, jag var alltså 7 år då och min lillasyster 4 år. Jag minns kvällar när vi inte vågade sova för att hon rökte, men kunde knappt hålla i cigaretten utan tappade den hela tiden. Vi hade stark dödsångest och trodde att vi skulle brinna inne om vi somnade. Ibland hände det att vi slängde ut cigaretterna genom fönstret och då kunde hon, om hon var så talbar, tvinga ut oss för att köpa nya fast vi grät och sa att allt var stängt, det kunde vara mitt i natten.
    I hela mitt liv har jag längtat efter min pappa, som var tvungen att flytta ifrån orten när jag var 12 år eftersom mamma förföljde och trakasserade honom.
    Jag svor på att aldrig låta mina barn leva i en splittrad familj, utan ha tillgång till båda sina föräldrar lika mycket. Kontentan av det blev att jag träffade en kille när jag var nitton år, jag är 39 nu, när jag blev utslängd hemifrån av min mamma. Jag fick flytta till honom, stannade där tills förra året då mina barn, jag har 3 st, bönföll mig att vi skulle flytta. Min exsambo, barnens far har under hela vårt förhållande lidit av mer eller mindre djupa depressioner. Varit otillgänglig och tidvis väldigt otrevlig både mot mig och mot barnen. Jag kunde stå ut med det eftersom han inte slog mig, inte drack och vår familj var HEL. Jag hade en totalt skev bild av vad ett normalt liv är och mina barn fick betala priset. Sedan ett år tillbaka har jag gått anhörigkurser, vuxna barn kurser, mediterar också i grupp och jag jobbar, jobbar och jobbar för att få perspektiv på mitt liv.
    Idag förstår jag att jag måste ha varit stark som en oxe för att jag var tvungen att utstå sådant som ”vanliga” människor bara läser om på löpsedlar. Jag är ingen supermänniska, man gör alltid bara vad man måste för att överleva. Det är orättvist, javisst att det har varit så här. Men det var då, och nu är nu och jag har ett val och ansvaret för mitt liv. Jag får ge mig själv den omtanke och kärlek jag inte fick som barn. Förutom att söka stöd och kunskap i grupper som t ex ACA, vuxna barn och på anhörigkurser så försöker jag ta avstamp i nuet och tänka på att göra det bästa av just här och nu. Det är mina bästa råd till mina medsystrar och bröder som drog nitlotterna när det gäller uppväxtförhållanden. Det finns ett ljus i änden av tunneln.
    Kram på er alla!

  • Syster yster Anmäl

    Min mamma är oxå alkoholist och har varit det så länge jag kan minnas.. Idag är jag 30 år och min mamma är så långt ner i skiten som man kan komma.Men jag vägrar att finnas till för henne och hjälpa henne ur alla djupa hål hon gräver gång på gång åt sig själv..så många jular som hon har förstört och så många tårar av ilska jag gråtit för henne. Men har fått nog och idag lever jag mitt eget liv utan att sörja henne för jag vet att jag inte kan förändra en annan människa som inte vill förändras.Jag har insett att denna människa som såg till att jag blev till och som har ammat mej inte behöver vara deltaktig i mitt liv längre än behövligt..jag har en underbar pappa som stått vid min sida i ur och skur och som inte haft det så lätt han heller..
    jag är glad för min barndom trots allt och jag har lär mej att stå på mina egna ben och att ta tillvara på varje dag och trivas med livet utan en mamma..
    man blir inte alkoholist utan man tar sig rätten att vara en..tycker jag..

  • Sofia Anmäl

    hej!

    Min mamma har också alkoholproblem. det började när hon blev sjuk, då var jag 14 (idag 33år) och sen blev det värre när mina föräldrar skiljde sig (då var jag 18 år).

    Hon är utbildad och ambitiös, sitter inte ”på bänken” och dricker.

    Utan hemma, själv och mest vin, i stora mängder.

    Ofta ringer hon påverkad och nästa dag kommer hon inte ihåg att hon ringt och ringer och berättar samma sak.

    Hon har inget genuint intresse av oss barn eller våra barn. Vi har försökt att prata med henne om det här men utan resultat.

    Jag har själv ett kluvet förhållande till alkohol och mår dåligt när min man varit full.

    Vägrar att umgås med henne när hon är full. Då åker jag hem. har insett att jag aldrig kan ändra henne så länge hon inyte vill ändra sig.
    men jag har ett ansvar mot mig själv, att ta hand om mig.

    Vi alkoholistabarn har tidigt få ta ansvar, och har lätt att känna skuld.
    Ofta kan jag/vi känna att vi inte duger till, och har höga krav på oss.
    Jobbar med detta i min terapi…

    Kämpa på systrar!!!

  • CILLA ROSENHOLTZ-Amelias Övervinnarkvinna 2006 Anmäl

    Jag ser att detta inlägg är gammalt, och faktiskt äldre än det nu startade forumet ”alkohol” härinne. Jag väljer ändå att svara och hoppas att du läser det! Jag vet ju inte hur det har gått för dig och hur din situation med din mamma är idag men jag hoppas du mår bra!? Jag tycker att du gjorde helt rätt som i detta skede bröt med henne,och vad beträffar det dåliga samvetet så kommer det på köpet. Men vi är ju inte våra föräldrars föräldrar och denna skuld är inte vår att bära! Som alkoholistbarn vill man såå gärna hjälpa sin kära anhöriga upp och man gör det gång efter annan. Jag bröt själv med både mina båda alkoholisterade föräldrar för mer än 2 år sedan. Jag hade också fått nog. (I Amelia nr 15/06 kan du läsa om när jag, genom att berätta min historia, blev vald till Amelias Övervinnarkvinna. Tidningen finns att beställa via redaktionen) Jag är oerhört stark i mitt beslut och trivs med det idag. Tills de väljer mig framför spriten kommer mitt beslut att stå fast! Så vill du ha stöd, eller dela din historia med en som vet precis hur det känns, så skriv gärna på ”alkohol”-forumet här,där jag svarar på frågor och brev, eller privat på alkoholistbarn@spray.se Kram och lycka till!!!

  • Vuxet barn Anmäl

    Blir helt tagen när jag läser alla svar på detta inlägg.. Är själv dotter till en pappa som är alkoholist och blir helt chockad när jag ser hur många det är som är i samma sitts!! Min pappa har varit alkoholist så länge jag kan minnas men kunnat hantera det tidigare, sen jag var 14 år (är nu 31år) har det bara blivit värre och värre. När jag var tonåring föstod jag inte att han var alkis men när jag nu tänker tillbaka är tecknen glasklara. Man har säkert vetat men förträngt. All skuld som han la på mig, jag var den jobbigaste tonåringen som fanns, jag hjälpte aldrig till hemma, trots att det var jag som lagade maten, städade varje helg mm. Och han skötte utsidan som det så fint kallades medans jag egentligen fattade vad han gjorde dvs. stod bakom den öppnade bagageluckan och halsade öl och sprit. Kollade pannan var också ett viktigt jobb han hade, där satt han och stirrade på elden och drack, kom sen in och skällde på mig mig.. Ja som jag själv märker så visste jag ju vad som pågick men jag visste knappt vad en alkoholist var, man hade ju bara sett dom som satt på parkbänken…Det som slår mig när jag läser här och ser att det är så många som har upplevt samma sak och ändå känner jag mig så ensam.. Hade så gärna viljat prata med nån som visste vad det handlar om.. Har en underbar sambo som jag kan prata med men ändå är det inte samma sak..Även när jag pratar med honom så kommer ensamhets känslorna över mig.. Jag är ensambarn alltså har jag inga syskon som upplevt samma sak. Men ialla fall så vet jag inte om det finns några råd att ge… skulle själv vilja ha några. Jag tror man får känna efter själv, alla gör så olika. Själv har jag brytit en gång och jag mådde skit.. Nu har vi kontakt och jag vet att det är jobbigt att jämt undra hur han mår men hade mått ännu värre utan kontakt. Han har ju sina bra perioder och det går inte ut över mig i ordets bemärkelse.. Den som mår värst är ju faktiskt han.. Och det gör ju väldigt ont i mig… En alkoholist skadar ju faktiskt sig själv mest och när han skadar mig genom att jag oroar mig så är det ju inte med flit han gör det.. Det är ju tyvärr sjukdomen! Vet inte hur många procent som blir friska men jag vet att det inte är nån uppmuntrande siffra.. Känner ATT DET BARA ÄR NÅT MAN FÅR ACCEPTERA OCH SE TILL ATT MAN MÅR SÅ BRA MAN KAN SJÄLV, DET ÄR MAN SKYLDIG SIG SJÄLV och alkoholisten, den vill ju inte egentligen att vi ska må dåligt..eller???? Hoppas att du Viccan och alla vi andra får rätsida på livet och kan använda sina erfarenheter på bästa sätt…

  • Prinsessan Anmäl

    Jag är i samma situation som många av er har varit. Min mamma är alkoholist, inte på dagarna men kvällar, särskilt när min pappa inte är hemma, och helger så dricker hon alldeles för mycket. Jag har många hemska minnen från när jag var barn… Jag försöker att inte bry mig om henne men jag är så orolig att hon ska skada sig när hon är ensam hemma och dricker. En gång ramlade hon nerför trappen. Jag vill så gärna prata med henne om det men jag vågar inte. Jag är idag 27 år och det gör precis så ont i hjärtat som ni skriver om, jag känner igen mig så mycket i era berättelser.

  • Elsa Anmäl

    Jag har samma situation som många av er som skrivit insändare om att ha alkoholistförälder. Min mamma har blivit misshandlad av min pappa när jag och min syster var små. Man är olika stark men jag måste ändå hävda att man gör olika val här i livet och om man då väljer att älta det som hänt 20 år tillbaka i livet och leva i det förgångna och göra livet så svårt som möjligt då hittar man ju också gärna en anledning till att dricka. För det är just det att de alltid hittar en anledning till att dricka (vilket min mamma alltid gör). Jag som då vuxit upp med både en mamma och pappa som var alkolister och missbrukare av tabletter borde väl verkligen ha en anledning till att ta till flaskan. Men jag känner själv att jag aldrig vill bli som de var, aldrig någonsin. Jag vill göra något bra av mitt liv, må bra och leva så lyckligt som det är möjligt med min familj. Men missbruket som man vuxit upp med och som även finns tidsvis i mitt liv idag (min pappa söp ihjäl sig – kände bara befrielse när han dog – undrar hur det känns att ha normala föräldrar) gör att livet inte kan bli helt bra. Barndomen sitter i bröstet som en svulst och man får jobba varje dag med att försöka fösa undan den känslan så att den inte förpestar livet. För det har jag bestämt mig för att den inte skall få göra. Men jag har funderat på att gå i terapi det kanske kan hjälpa att få bort den sorgsna klumpen som finns där i bröstet pga av uppväxten. Allt detta för deras egoism – en alkolist tänker inte på någon annan än sig själv och sina behov.

  • Molly Anmäl

    Oj vad många vi är som har samma problem!

    Min pappa är alkholist och har så varit i hela mitt 38-åriga liv! Jag har gått igenom alla faser som ni skriver om härinne och har faktiskt kommit ut ur tunneln mycket lättare i bröstet! Som flera av er skriver, så har vår föräldrar på sätt och vis valt det här själv och vi kan inte tvinga henne/honom att bli nykter om dom själva inte vill. Och att må dåligt över detta och kanske lägga nån sorts skuld på sig själv, är helt fel! Det man får göra är att försöka fortsätta leva sitt liv trots sin missbrukande förälder, och när man på något sätt accepterat situationen för vad den är, så kommer det att kännas så mycket bättre – tro mig!

    Till alla er vars föräldrar sitter och fyllringer i telefonen och inte ens kommer ihåg att dom ringt – nummerpresentatören är en underbar uppfinning!! Sluta svara på fredag- och lördagkvällar!

    Försök att hitta modet till att åtminstone en gång konfrontera er förälder (när hon/han är nykter) och tala om vad som gäller för att hon/han ska kunna ha fortsatt kontakt med dig. Se till att det blir på dina villkor! Och nästa gång villkoren överträds (vilket dom kommer att göra) så är det bara att kort informera om att så har gjorts och att ni kan träffas eller pratas vid här hon/han är nykter.

    Undvik att åka hem till din förälder vid högtider osv, för det är väl antagligen 95 % risk att vederbörande är full! Åk inte hem till henne/honom över huvudtaget – på kanske flera år!

    Sluta tro på allt ”guld och gröna skogar” som föräldern lovar, för du kommer med största sannolikhet bli besviken! Försök istället att acceptera läget för vad det är – tyvärr…..

    Jag själv svarar inte i telefonen vid dagar och tider som risken är störst att min pappa är full. Jag har varit hem till honom 1 gång dom senaste 5 åren, eftersom det är där han är full. Han har däremot hälsat på oss många gånger, och håller sig också nykter då.

    Jag tog time-out från min pappa i 1 1/2 år p g a hans missbruk och för att han kom körandes i bil hem till oss – full! Det är den värsta tiden i hans liv, har han sagt nu efterråt, och har inte gjort bort sig på det viset efter det. Han har t.o.m börjat dricka mindre på senare år, vilket jag är totallycklig över!!

    Att ha en förälder med problem, vad problemen än månne vara, är en livslång följetong, och kommer antagligen inte ens att ta slut när föräldern dör…. För då har vi våra egna problem att bearbeta p g a missbruket!

    Mitt bästa råd är att försöka skapa ett så bra liv det bara går trots missbruket och vara ärlig med sin omgivning om sin missbrukande förälder.

    Jag mår riktigt bra idag vad gäller min pappa, men har då istället en mamma som ger mig problem (inte något missbruksproblem), men det är en annan historia……..

    Lycka till alla!!

  • Lilla syster Anmäl

    Jag måste säga att jag finner stor (glädje är väl fel ord) men tröst i alla dessa inlägg!Min mamma är psykiskt sjuk, bara det betydde pinsamheter när man var lite, lägg till en livslång törst som de senaste åren totalhavererat, går nog en 75:a om dagen. Dessutom lägger hon in sig på det sjukhus jag arbetar emellanåt…
    Har aldrig haft nån normal mor-dotter-relation, håller med ett inlägg som sa att man lär sig klara sig själv på gott o ont. Jag hade alltid ont i magen, vilket jag nu förstår är ångest. Jag fick bära min mamma hem från fylleslag o hon kissade ner sig i ett dike när folk tittade på bla.
    En lite anekdot drån ett släktkalas i lördags: jag o maken avvek kl.19 då jag inte vill utsätta mina barn för fyllos. När jag åkt till jobbet kom min mor efter några timmar och hamrade på vår dörren. Min dotter öppnade (hon vet hur landet ligger, vi brukar skämta om mormor). Dottern sa att det lät som om nån höll på o föda barn. Men det var ju mormor som skrek o kastade sig i armarna på min man (var hon upplagd för hångel kanske) o skulle tala djupt om livet. Sedan bet hon honom i armen!!! Han följde henne hem. Efter en stund kom hon hit igen, ingen öppnade men var rädda att hon skulle panga rutan.
    Dagen efter förstår hon att hon nog borde skämmas men minns inte för vad, ringer då min bror o ber om ursäkt. (Han var inte inblandad) Jag vill flytta. Barnen vill inte. Och som en väninna sa -hon kanske ändå dör snart…
    Försöker vända andra kinden till, men egentligen vill jag bara strypa henne.
    Hur skall man markera när människan inte erkänner vad hon gjort?
    Jag känner sorg efter den mor jag aldrig haft. Känns oxå sorgligt att hon inte bryr sig om sina barnbarn.
    Nån som har nåt bra svar??? Låter det som en helt vanlig lördag hos medelsvenssons?

  • Ensam är stark!!! Anmäl

    Detta inlägg gör jag för att jag undrar om du som skrev inlägget innan mitt,25/4 är intresserad av mailkontakt? Jag var ute på nätet och sökte efter forum för alkoholistbarn och fann denna sida och läste givet allas inlägg, men jag vill fortfarande ha någon att ha kontakt med. Visst är det tragiskt det man gått/går igenom, men ditt inlägg fick mig att skratta till, och det var skönt, tror du har lika ”sjuka” humor som mig, (om det nu är möjligt). Oavsett så skulle jag vilja komma i kontakt med andra alkoholist barn. Har alltid kännt mig så udda men uppenbarligen är vi en hel bunt med människor som har liknande erfarenheter och även om det inte är roligt att många har dåligt samvete,ångest, duktighets syndrom etc så känns det härligt att inte vara så udda i alla fall. Så vill du/ni höra av er så varmt välkomna att skriva till mig, Eva, 34år : hundring@hotmail.com

  • wilma Anmäl

    Hej,

    Jag är i en liknande situation. Min mammas syster har för många år sedan tagit avstånd från min mamma iom hennes tablett/sprit missbruk. Jag har skällt och sagt att om du inte skärper dig är du snart utan dotter också. Men det hjälper ett tag men sen är hon där igen. Till saken hör att jag har en syster som är något förståndshandikappad och det senaste året har de två nu startat att ha sina ”små fester” tillsammans. Förra sommaren kom jag hem till dem till deras lägenhet och då låg de så gott som avtuppade båda två. Helt otroligt hur man kan vilja supa tillsammans med sin dotter! Nu har jag kommit till en gräns där jag känner avsky för min mamma och syster – jag mår illa när jag tänker på dem. Hur de gång på gång kan hänsynslöst göra min familj så illa. En julafton var min syster och hennes kille hembjudna till oss på jullunch – när de kommer har hennes kille med sig en jättefinn julblomma till oss. Men karl hade tagit sig en sup innan han kom hem till oss. Jag menar – vad är det för en syster som tar med sig sin kille som är småberusad hem till sin syster där hon har ordnat med jullunch för sig och sin familj. Helt respektlöst. Jag mår nog sämst av situationen. Min syster och mamma bryr sig inte om någon annan än sina egna ”behov” vilket är tabletter och vin/öl. Detta tar alldeles för mycket kraft. Till saken hör att jag inte har någon stor släkt så det kommer att svida när julafton kommer och endast min familj kommer att samlas (dock brukar vi på eftermiddagen träffa min sambos familj, men ändå). Men jag måste göra ett val för att inte skada mig och min familj mer med deras beteende. Släkten ÄR värst!

  • Ensam är stark…. Anmäl

    Jag skrev här den 27/4, sedan dss har det hänt enormt mycket för mig, dels en liten solskens historia, jag fick kontakten som jag ville med kvinnan med samma sjuka humor vilket har lett till många fantastiska mail oss emellan, hon är numera en god vän. Sedan har jag tagit tag i mitt medberoende, har läst mycket och rekomenderar varmt boken: Bli fri från ditt medberoende. Dessutom finns det grupper i hela Sverige, ACoA grupper, där vi träffas en gång i veckan för att dela med oss av erfarenheter och vilken enorm hjälp jag fått genom att träffa likasinnande. Mitt liv har just börjat och nu för tiden skriver jag bladen själv i min bok som är mitt liv. Önskar att alla ni medberoende orkar ta tag i era problem. hjälpen finns bara ni vågar ta tag i det. Var starka, var modiga, ni har bara att vinna på det och ni alla är värda ett eget, ett nytt liv, där ni mår bra och kan utvecklas. Jag önskar er alla varmt lycka till. Kram från ensam är stark, (men tillsammans är vi starkare…..)

  • Sofia Anmäl

    jag har ingen mamma att skälla på längre, det är en oerhört stor sorg. Min mamma blev alkoholist efter min brors tragiska död.
    Helt plötsligt förändrades hela vår tillvaro och vi förökte överleva så gott det gick.
    Jag är mellanbarn, min storasyster började studera på annan ort. Jag tog hand om mig och min lillasyster under många år.
    Jag var den som ringde till jobbet och sjukanmälde min mor, ringde psyk, AA, sjukvården mm.
    Jag försökte med allt, jag skrek, ställde krav, hällde ut sprit, skämdes, grät, bad – inget hjälpte. Jag föraktade min svaga mamma, hatade henne och det sade jag till henne.
    Detta får jag leva med, jag och hon får aldrig en chans att säga förlåt. En vacker vårdag ramlade hon ihop endast 52 år gammal med alldeles för högt prommille i kroppen, trots all smärta och gråt vi gått igenom under alla år, så älskade jag min mamma. Nu har det gått 9 år sedan hon dog, och det har varit en lång inre resa att försöka förstå, få svar, men framförallt att förlåta.
    Så till er som har en föräldrer eller anhörig som dricker, tänk på alla hårda ord ni säger eller skriker i er förtvivlan, dem kan ni inte ta tillbaka. Mina systrar har haft en helt annan sorgeprocess än mig, för de bråkade inte med vår mamma. De är klokare än jag då de förstod att hon aldrig skulle bli speciellt gammal,
    deras förtvivlan såg annorlunda ut och sorgeprocessen blev inte lika smärtsam.
    Men samtidigt om ni frågar mig – hade jag velat haft tillbaka min mamma i samma skick som hon var i när hon dog, svaret är nej. Jag försöker att tänka på de fina stunderna vi fick istället för att vara bitter, det känns skönare så.
    Skrattar numera åt de bra och ibland dråpliga situationer hon försatte oss i.
    Så mitt råd är, döm inte så hårt. Låt dem vara ifred om de inte vill själva.
    Var tydlig o ställ raka krav. Umgänge=nykter.
    Alkoholism är en sjukdom och alkoholgenen är ärftlig, så var rädda om er!! Kram!!

  • Alkolist barn Anmäl

    Min pappa bor tyvärr inte i samma stad som mej.. när ja va 1 år skildes de .. De värsta som kunde hända hände.. Mamma gifte om sig med en man.. de fick 2 barn… Idag är han alkolist och vill inte ens erkänna de.. de enda ja kan säga e att han har förstört våra liv.. hans barn e 10 och 14 år.. tro fan att de blivit påverkade.. o mamma.. hon mår ju psykiskt dåligt.. o jag.. hmm ja vill inet ens tänka på de.. Ja bor udner samma tak som han.. vi hälsar knappt.. de värsta e att se han när han e full.. han ger så många löften att han ska sluta o lalal.. sen skyller han på oss att de e vårt fel att han dricker.. jävla idiot säger ja bara..ja vet inte hur han kan gö så här.. ja e 19 år.. har levt ett tonårs liv me fester o alkohol.. men varje gång får ja sån jävla ångest av att ha druckit när ja har en alkolist i hemmet.. de känns som att ja gör vad han gör.. super bort problemen.. När min pojkvänm säger att han ska dricka blir ja så arg, när han väger att han ska ta ngn öl bara.. ja vill ba gråta.. men han vet ju iunte om att ja lever bland en alkolist.. de e sjukt vilken reaktionman får när ngn man älskar vill dricka.. ja får en klump i magen.. vi ska flytta ihop snart.. så kan ha prata om oo va skönt o ta nåra öl en kväll o lalal.. så säger ja NEJ DE SKA INTE FINNAS NGN ALKOHOL I VÅRT HEM!!! då tkr han förstår ja e dum i huvvet….
    Alkolismen har förstört en stor del av mitt liv……

  • matilda Anmäl

    jag upptäckte först när jag var 11 att min mamma var en alkoholist..jag insåg inte innan hur illa det var, innan hon börja skita i att kommma och hämta mig som hon lovat och när det aldrig gick att väcka henne. har aldrig fått något stöd från min pappa heller, han säger bara att det är sorligt. nu har min bror fyllt arton och bor hos mamma också, han har fått samma problem och drogmissbruk. han orkade helt enkelt inte bry sig längre.. jag vill gå iskolan men jag orkade aldrig gå upp på morgonen för att jag ofta låg orolig på nätterna så jag hoppade av första året på gymnasiet. jag ska få börja om nu efter sommaren och känns bra. jag skämms över min mamma och jag skäms över min bror. min pappa skämms över mig för jag inte klarade av skolan och för jag aldrig vart fin nog för honom.
    det är inga som ser mina rop på hjälp
    jag ska gå till skolan och försöka få hjälp av en kurator, alla säger att det hjälper att prata med någon. men jag skämms, min mamma jobbar men på helgerna är hon full dygnet runt och på kvällarna.
    allt blev värre när hon fick bröstcanser,
    hon blev beroende av nån stark medecin och sen dess har hon aldrig vart sig själv .
    jag vill inte bli som min bror eller mor
    jag känner ingen lust för livet längre

    men någon skrev , att det bara är att acceptera?
    kanske dags att göra det..
    min bror har också ADHD
    blir ofta så att jag och mamma får stryk av honom
    mamma säger alltid till mig att hon inte orkar mer

    men vad kan jag göra? 16 år och vet inte ett skit om livet, mitt liv är rena helvetet!

    det känndes skönt att skriva av mig lite
    har aldrig berättat något för någon
    känns som jag kan andas ut… för ett tag

  • Anonymous Anmäl

    Det finns hjälp att få. Du kan alltid ringa BRIS eller kontakta din vårdcentral som kan hjälpa dig till rätt instans. Du får inte ge upp! Jag vet av egen erfarenhet att det inte är lätt att växa upp med alkoholiserade föräldrar/förälder, och därtill ha en bror i liknande situation. Jag vet också att man i din ålder skäms för man tror man är ensam, men detta problem är vanligare än du tror, som du ser av alla inlägg här. Men du måste våga be om hjälp! Det är synd att din pappa bara stirrar sig blind på att du inte orkade gå i skolan. I stället borde han ha funderat på varför du inte orkade det, och hjälpa dig. Stå på dig, snälla Matilda. Hjälp finns att få. Ring till din vårdcentral eller kontakta barn- och ungdomspsykiatrin och be om hjälp! Vi är alla olika, men människans överlevnadsinstinkt är stark och man klarar mer än man tror. Jag överlevde och har idag en underbar egen familj, något som i min värld för 16 år sedan, när jag var 16 år, var helt otänkbart. Ge inte upp!!

  • malin Anmäl

    Eftersom dte splittrar familjer,sabbar vänskapsband,förstör förhållanden.Själv är jag nu 35år och har avstått från alkohol i sjutton år,är själv inte alkoholist men hade kunnat bli det eftersom bägge föräldrar är perodare.Mina föräldrars bråk förkom endast när de intagit alkohol.Pappa träffade en ny yngre kvinna som till slut fick pappa att ta steget att börja på AA,mamma däremot har fortfarande suparperioder.Jag slutade dricka för jag blev gravid ville inte mina barn skulle ha samma helvete,brutna löften,slut pengar.Jag önskar att alkohol förbjöds,det är likaställs med andra droger

  • disa Anmäl

    Ja du, det du gjort är det svåraste.
    Men också det sundaste i längden. Du agerar vuxet i ordets bästa mening. Du tar ansvar.
    Det har din mamma valt att inte göra. Det är sorgligt, men det har varit hennes val. Det är lätt att tro/känna att det är synd om alkoholisten och att hon/han inte ”kan hjälpa” att dom super. Det är fel. Dom kan som alla vi andra kämpa och få hjälp.

    För mej har ACOA (ett anhörigstöd som tillhör 12-stegsprogrammet) varit till stor hjälp att förstå det grymma komplexiteten med alkholism. En bra terapeut som är insatt i problemet och är medvetn om vad beroende verkligen är och hur det verkar(terapeuter kan också ha beroenden….)
    Lycka till starka fina människa!!
    Disa

  • patricia Anmäl

    Jag tycker du ska bryta ögonaböj för du är med beroende och s¨länge du är det så gör hon aldrig ngt åt situationen.Bryt och ställ krav för dej och hennes skull men framförallt för barnen.
    nolltolerans
    Jag har brytit med min mor men det finns en liten dörr öppen för barnen
    låt ej barnen va bland missbruk
    Vill du veta mer hör gärna av dej för stöd
    Mvh Patricia

  • MissV Anmäl

    Hej allihopa, det känns tragiskt men samtidigt skönt att jag inte är den enda personen i denna värld som har en mamma till alkoholist.
    Min mamma har missbrukat alkohol så länge jag har minne. Idag är jag 18 år och jag lider fruktansvärt mycket över att se min mamma på det här sättet. Jag mår dåligt varje dag över detta och det går inte en minut utan att jag tänker på hur jag ska lyckas hjälpa min mamma från denna onda cirkel.
    Mina föräldrar skildes när jag har 6 år och min pappa flyttade till Chile då. Han bodde där i ca 6 år, tills jag blev 12-13 och visste inte om att min mamma missbrukat alkohol sedan 2-3 år tillbaka. Så jag och min syster har aldrig fått stöd av någon eller vågat prata med någon om detta. Men när jag var 16 så orkade jag inte mer, så jag ringde till soc och de kom på en kvart hem till mig. Min mamma var i den stunden jättefull och huset var upp och ner. Jag berättade för mamma att soc skulle komma och hon bad mig att städa huset.. för annars så skulle soc skaffa ett annat hem till mig.. så jag gjorde det. Jag städade hela huset… Och idag ångrar jag mig. önskar med hela mitt hjärta att jag lätt dem ”ta mig”… Hur som helst, jag jobbar sen 2 år tillbaka och jag försöker få bra betyg, men det är näst intill omöjligt, eftersom ja alltid måste ta hand ommin mamma och försöka få henne på fötter.. jag måste alltid hjälpa henne när hon ramlar och slår sönder sig och ta hennes pengar så att hon inte ska slösa allt och så att vi ska kunna betala hyran… Idag är jag helt slut. JAg har ingen kraft kvar. Det äna jag vill är att gå ut gymnasiet så att jag kan flytta in i en studentlägenhet och bli en såndär soc grej, så att barn som har alkis föräldrar ska få bättre hjälp. För de är de jag inte fått. När jag sökte hjälp hos soc när jag var 16 så gjorde dem inte ett skit. DE tog mig inte från helvettet. Och idag efter två år, så försökte jag igen. (nu när jag är myndig så kan dem inte säga att mamma måste godkänna att ja får omplaceras, eller vad de heter.). SOm sagt, idag gick jag dit och förklarade för dem att jag levt med detta hela mitt liv och att jag vill flytta hemifrån för att ja inte orkar.. Jag står inte ut längre.. Ja hatar henne .. hon förstör mitt liv bara. Hon tar mina pengar, min alkohol och så klagar hon bara på mig. Jag haraldrig bett henne om pengar, jag började jobba när jag var 16, jag köpte min egna moppe när ja var 16… Jag har alltid köpt mina egna kläder och btalat mina räkningar själv, ja köper hem mat varje vecka… jag köper alltid mitt egna busskort. Och så köpte jag en bilförra veckan, så att ja ska kunna övningsköra och ta körkortet.. Min morsa har aldrig betalat ett skit för mig. OCh imorse bråkade vi om att hon hade tagit 200 kr från min plånbok.. Och jag blev så sur p henne att ja tog sönder toalett dörren.. Jag gick till skolan som vanligt, o efter skolan gick ja till soc efter soc gick ja till min kille och rastade hans hund och efter det åkte ja hem och övningskörde i två timmar.. när ja kom hem så va hon itne hemma. Men efter enkvart kom hon hem från jobbet.. De första hon görär att öppna dörren till mitt rum och skäller ut mig… Ja blir galen. Önskar att ja hade en mamma som kunde komma och säga ” vi duktig du är gumman, som sköter dig så bra”.. Önskar att ja hade en mamma som ville hjälpa mig med läxorna eller bara ville ta en promenad me mig… Eller som ville se mig övningsköra. Fyfan vad jag önskar att alkoholen inte fanns.. För då skulle ja ha en mamma som älskade mig mer än rent gift. Fyfan vad jag önskar att ja hade en mamma som avgudade mig.. Blir så ledsen när ja ser mina kompisars mamma som skjutsar de överallt o ger de pengar för att gå ut o äta eller bara hjälper de med läxorna. Ja kan inte hjälpa att sluta bli ledsen. Därför har ja bestämt mig för att aldrig dricka eller bråka framför mina barn..

    förlåtför ett så långt inlägg… Behövde skriva av mig!

  • Förvirrad tjej Anmäl

    Hej jag känner igen mig i det ni beskriver.
    har varit med om samma sak. Min relation till fulla människor är inte alls bra. Undviker den så gott jag kan eftersom det ger mig ångest i mängder. Jag har relation med min mamma när jag ringer och när jag hör av mig. Det är en ganska tröttsam relation och bara ge och aldrig få något tillbaka. Jag kan inte riktigt slita mig från besvikelsen när hon blir nykter, det hon gjort mot mig full finns ju alltid kvar. Är trött på att så fort hon blir nykter ska allt vara bra och jag ska inte vara arg eller besviken. Någon som vet hur man gör med dessa känslor?

    // Förvirrad tjej

  • Alicia Anmäl

    Hej!

    Tittade på dokumentär serien ”Kysst av spriten” igår på svt vilket väckte många minnen.

    Min mamma har varit alkoholiserad sen tonåren. Hon har två barn till förrutom mig. Under alla vårans uppväxt har vår mamma haft en förkärlek till alkoholen.

    Jag är idag 24 och kommer under årens lopp bara ihåg frekvenser från mammas fylleri. Vid något tillfälle gömd vinflaska i bokhyllan, hon ligger däckad på toaletten, förstörda julaftnar m.m.

    Min yngre bror och jag har samma pappa och när han kom in i bilden efter ett par år i ett till och från förhållande med mamma stabiliserades tillvaron. Vi flyttade till ett hus i en liten by och åren som följde blev okej med pappa som tryggheten själv.

    Mamma har inte slutat dricka och hennes äldste son och hon har idag ingen bra relation pågrund av spriten.

    Samtidigt som mammas alkoholmissbruk blivit ”bättre” med åren, det vill säga hon dricker inte alls som förrut och inte samma mängder, känner jag ett stort behov av att få mamma nykter. Jag har svårt att acceptera att drickan har fått styra så stor del av hennes och också vårt liv. Jag vill få ett erkännande av henne att hon är alkoholist och på så sätt bekräftelse på mina känslor.

    Det blir ännu mer förvirrande i och med att mamma är min bästa vän. Vi har de mest roliga stunderna ihop och utan tvekan berättar jag allt för henne.

    Min bäste vän och mamma som jag ibland avskyr så mycket.

    Jag är idag vuxen och måste lära mig att leva med dessa känslor. Jag kan välja att gå vidare och älska min mamma för den hon är och låta henne leva med sitt egna missbruk och inte bära den åt henne.

    Tack och kram till alla.

    Livet är kort glöm inte det.

  • Conny Göransson Anmäl

    BELÖNINGSSYSTEMET

    Så här ligger det till gott folk.
    Belöningssystemet i hjärnan del 1.
    Mänskligheten är en särart som särskiljer sig från djuren i naturen på många olika sätt. Darwins teorier är absolut ingen lösning och ingen seriös vetenskaplig faktor som måste vara sann, utesluter heller inte seriösare religösa grubblerier.

    1. En del människor söker sanningen i alkohol.
    2. En del människor söker sanningen i narkotika.
    3. En del söker sanningen i musikalitet, (i alla kulturer sökande efter andligheten). Musikalitet är en fantastisk drog.
    4. En del människor söker sanningen i sporfåneri, den typen av sanningssökande är nästan mest patetisk, man kan ibland se dom i masspsykos på läktaren, arenorna gapande skrikande viftande med flaggor över sin egen nationalitet, innebandy fotboll, hockey, och golf. Nästan så man skrattar på sig!
    5. En del flertalet seriösa söker sanningen i konst. Konst är ett fantastiskt Incitament och oändligt utforskat och outforskat ämne som är gränslöst..
    6. En del mindre medlade söker sanningen i porr sex i människans enklare grundstommar(samma typ av enkla människor som söker sanningen i sport).

    7.För att vara seriös så skall sanningen sökas i andligheten som den gjort i alla kulturer
    sedan urminnes tider. Det är livet efter detta som är viktigast när döden släcker din kropp och anden går fri!

    Människohjärnan har till viss del en tramsig tävlingsintikt och till stor del ett beroendesystem som får vissa att balla ur.

  • Kille Anmäl

    alkoholister är att man man ofta ger dom chans efter chans för att rädda dom. Alkoholister precis som rökare är självförnekare. Man skall bara ge dom en chans två gånger är en vana låt dom ta konsekvenserna av sitt supande även om det smärtar man gör dom bara en björntjänst när man försöker att ordna upp det dom har ställt till med. Jag hatar spritkulturen (har varit full 5-10 gånger i 20-årsäldern sedan fick jag nog). Jag dricker aldrig inte ens ett glas vin eller lättöl. Jag tycker man kan ha roligt på fest utan sprit varför skall man dricka man beter ju sig bara löjligt. Det värsta med spritkulturen är tycker jag när idrottsmän dricker mina ideal är att de skall vara rena, jag hatar när jag hör talas om fotbollsklubbar som har sin årliga höstfest och det skall supas. De som dricker och röker är bara svaga människor som inte kan motstå kompistrycket (dessa s k kompisar kan man vara utan som försöker dra ner andra i skiten) man måste tänka på sin egen hälsa.

  • kille Anmäl

    Jag kan hålla med om mycket det du skriver men när vi dör släcks allt för alltid. Man har tur som blir till sedan efter livet är det mörkt för alltid.
    Tävlingsinstinkten gör att människan kan utveckla tekniska prylar som bilar t ex där skiljer vi åt från djuren.
    Människan tävlar på alla plan: vackraste kvinnan, högsta inkomst, snyggaste trädgård, finnaste hus, bil, o s v.

  • gbgtjej Anmäl

    Hör av dom du är intresserad av å ha kontakt.

    Sitter i exakt samma sits

    / GBGtjej

  • Conny Göransson Anmäl

    Del 2.

    Svar till kille:
    Vad vet du vad som händer när vi dör?
    Tror du påven i rom är en clown????? nej knappast!
    Energin i dina tankar och drömmar går vidare..

    Beroende systemet i hjänan, och den töntiga tävlingsinstinkten.

    1. narkotikamissbruk
    2. alkoholmissbruk
    3. fanatiskt sporfåneri (vem är nummer ett, vem är först, vem är störst)
    4. tävlingshysteri
    5. spelfanatiker (v75hästar) (tipset) (lotto) osv. som utnytjas av dom som vill ha deras pengar…
    6. maktbegär av fanatiska galningar som vill ha kontroll över allt…

    7. När man ser sportjournalisterna i expressen och aftonbladet vigla upp AIK vs IFK så är det nästan skrattretande hur lättmanipulerade fansen och fanatikerna är över detta tämligen onödiga ointressanta tema!

    Pupliken rör sig som myror i en höstack eller ett makrilstim i sin masspsykos något som även både Nemo och Hitler drog nytta av.
    Själv siter jag och skrattar åt att det verkligen finns så askorkade människor.

    Ok. Jag är en snubbe med IQ som ligger långt över snittet så jag genomskådar det mesta. Men jag förstår verkligen problematiken med era föräldrar.
    Tro bara inte att alkohol är den enda boven i dramat, alkohol kan även vara positivt för en del med problem.

  • seglarn Anmäl

    Om du googlar finns det många träffar för hjälp mot alkoholism. Flera är inriktade på spelproblem och alkohol. Svårt att veta vilka som är bäst du får höra dig för.

  • matilda Anmäl

    googlade fram ämnet och hade ett svagt minne av att jag hade skrivit ett inlägg här för mycket länge sen.

    Situationen idag är inte förbättrad. Jag började om gymnasiet men hoppade av igen,skämms oerhört.Det gick bara inte.. Men det var länge sen, idag har jag ingen kontakt med min far alls. Min bror sitter i fängelset eftersom allt gick utför..När min bror åkte in blev mammas alkholism värre, nu ska hon vara sjukskriven 2 månader och jag är orolig,känns som jag är fast här med henne för hon har ingen alls.Soc kan fixa lägenhet till mig men jag vågar inte berätta,jag får inte, jag vågar inte. Mamma kommer inte förlåta mig. Då kommer jag inte ha någon mer en min pojkvän sen flera år tillbaka som är den enda som igentligen bryr sig om mig. Men själv har jag så svårt att veta vad jag vill och behöver.Jag är så rädd att bli sviken.

    Min mamma har berättat att personer har sagt till henne att ha koll på mig(aneroxi). Hon säger sig vara orolig över mig för jag tappat över 10 kg på väldigt kort tid,jag vet inte varför jag gör det här,jag vill inte ha mat längre och jag skämms över det så nekar eller skrattar bort det så fort någon säger något..

    Tack nu känns det lite bättre, att skriva av sig lite! Jag är trött på att bli sviken av alla runt omkring mig, speciellt mamma som jag alltid bott hos. Men livet är inte enkelt och jag är inte ensam! =) flyttar nog snart härifrån förhoppningsvis.

    Det är aldrig försent att skaffa hjälp.
    Jag hoppas jag och alla ni andra där ute som inte heller vågar berätta en dag kan ta det steget!

  • one night only Anmäl

    hej allihopa, jag är 17 år och det är väldigt ansträngande att läsa era kommentarer. även om jag har läst alltihop så förstår jag fortfarande inte hur vi allihopa har orkat. min mamma är just nu på nedervåningen och super sig redlös. jag önskar att jag kunde sluta vara så jobbig mot mig själv och istället bara stå ut i ett år till. men jag kan inte,jag gör uppror efter uppror. jag tror inte på rättvisa längre. jag går till sjukhuset en gång i veckan och skriker mig gul och blå tills min kontakt person får komma och hämta mig. jag hoppas alltid på en förändring, att de kommer och tar min mamma långt bort och att hon kan bli botad. men det finns ingn som orkar med henne. hon gör exakt som hon vill. hänger vid parkbänkarna med sina äckliga alkoholist polare. människor i mitt område skrattar åt mig när jag går förbi dem. bara för att det vet vad min mamma sysslar med. jag kan inte vara nära mamma, men jag vill ändå vara där när hon försöker ta sitt liv.

    jag vill bara att ni ska förstå att jag kommer kämpa, jag skulle aldrig orkat om det inte vore för er för jag är inte ensam. peace

  • Eva, Ensam är stark!! Anmäl

    Hej alla överlevare! Jag fick ett mail häromdagen som är hänvisat till denna sida, jätte kul. Hade glämt att jag skrev här för 3år sedan. Det är jag som skrev att jag ville ha kontakt med inlägget ovanför mitt, vilket jag fick och ser att denne gjort en uppdatering. Jo vi har fortfarande kontakt även om det inte alls är lika intensivt längre, men vi hade verkligen hjälp av varandra. Livet ser ut som ”vanligt” för mig. Käkar fortfarande antidepresiva, har förlikat mig med att det hjälper mig på samma vis som insulinet för en diabetiker så det är inget märkvärdigt. har ingen som hlst tro på att jag ska kunna ”rädda” min mamma, hon får faktiskt sköta sitt drickande alldeles själv. Försöker inte ha någon kontakt alls med henne vilket är jätte skönt, går flera dagar utan att jag känner att, hm, borde ringa så jag håller henne på gott humör för jag vet ju vad som nalkas om jag låter bli… -Du ringer aldrig längre. Så står jag där i startgroparna återigen för att förklara mig, ursäkta mig… JAG, ska JAG förklara mig… Nä, om det inte vore så att hon inte ska flytta lååååångt bort snart hade jag sagt upp kontakten, orkar faktiskt inte bry mig längre, har försökt så mycket, för egen del, gått på möten etc, men just nu orkar jag inte, vill ha ett liv där jag måsr bra. Och det har jag bestämt att jag ska ha nu. En styrkekram till alla som kämpar på. Det är inte lätt, men man klarar det. Som att vi klarat oss hitills klarar vi det mesta!!!

  • Andrea Anmäl

    Hej Wiccan och alla er andra som har skrivit!
    Jag har under hela min uppväxt fått stå ut med min alkoliserade mamma. Nu är jag 29 år och känner en oerhörd frustration och ilska över att hon kan vara så egoistisk. Hon sårar mig gång på gång och jag har gett henne alla möjliga chanser och möjligheter. Varenda gång hon ringer mig då jag vet att hon är full så blir jag jätteledsen och arg. Jag vill gärna ha en kontakt med min mamma såklart men jag vill att hon skall söka hjälp, vilket hon inte vill…eftersom hon inte har några problem. Jag har ett underbart liv med en underbar sambo men det känns som att hon alltid kommer att förstöra för mig. Jag vet inte vad jag skall göra, jag är helt förtvivlad. Jag skulle kunna tänka mig gå på möten för alkolist-barn men jag vet inte hur man söker sig till dessa. Frågan är: att ha en alkoliserad mamma i sitt liv som bara gör en ledsen eller att inte ha henne och inte bli ledsen? Jag vet, svart är ganska enkelt men det är trots allt ens mamma…det är inte lätt. Hoppas på svar!
    Kram på er! /Andrea

  • Orolig dotter Anmäl

    Jag bli jätteledsen när ´jag läser att så många har växt upp med en förälder som är alkoholist.
    Jag själv har en jättebra uppväxt med både mamma och pappa. När min pappa dog i en hjärtinfarkt endast 50 år gammal så tog min mamma det så hårt att hon började dricka. Jag var då 20 år gammal och var ensamstående med min dotter på 11 månader. Allt blev ju naturligtvis kaos,mycket tårar och elände. jag är nu 36 år gammal och har levt med att min mamma druckit nu i 16 år. Har ringt ambulans ett antal gånger när hon varit så pass illa att hon behövt hjälp. Jag har fixat in henne på AA,fixat in henne på nämndemansgården där det gick bra ett par månader men tyvärr så drack hon på hennes första permission och fick inte komma tillbaka. Jag köpte en billig bil till henne för att hon skulle kunna ta sig till sina vänner. Tyvärr resulterade det ju att hon lättare skulle få tag på sprit. Hon har egentligen inga problem med det eftersom hon har färdtjänst. Jag sålde bilen igen för att det inte fungerade.Ibland kommer hon på kalas och ibland inte. Nu har det gått så långt att hon är nykter ca en vecka o sen dricker hon i 4 -5 dagar o då får man inte tag på henne alls. Då e hon så full att hon inte kan prata alls. Hon går inte med på att jag ska ha nyckel till henne hus så jag har ringt ut låssmeden ett antal gånger och bytt lås. Sedan blir hon ju arg och jag måste lämna tillbaka den nyckeln. Jag e så orolig nu när det gått så långt att hon inte vaknar igen. Jag vet ju att det kommer att hända men inte när. Har verkligen försökt att få henne frisk. Nu har jag inte fått tag på henne på 6 dagar o så länge har det inte hänt innan att hon druckit.
    vad gör man?

  • Nettis Anmäl

    Jag lider verkligen med er och jag vet hur det är att ha en mamma som dricker ständigt vid varje motgång vid varje förändring som sker,hon måste helt enkelt styrka sig för att gå emot motgångarna som händer i livet jag vet min mamma är likadan ,det har pågått i 30 år nu och jag har blivit trött många gånger flyttat miltals ifrån henne under längre tider,men så är man där igen och undrar hur hon mår och cirkusen är i full gång igen och hon vill komma en närmre och lovar och bönfaller hon ska sluta dricka,men tror ni det händer,nej snarare tvärtom det blir sju resor värre och sedan är det full fart med lögner och anklagelser på en själv på ens barn som hon måste ha ut under den tiden hon lovat vara nykter,sanning och säga tycker jag hon mera liknar ett barn som inte har förståelsen nog att förstå eller den respekten eller hänsynsfullheten som saknas i dessa berusade huvuden.Jag har gång på gång talat om för henne att sprit hjälper inte mot ångest,då ångest måste få utlopp för att kunna bearbeta den så nästa ångest blir lättare,dricker man dämpar det för stunden men får du någon chans att bearbeta den då,givetvis inte.Snälla vänner det får gå till en gräns även det gäller ens älskade mamma,väljer hon spriten framför oss barn och barnbarn så gör hon,det är ju hennes liv,vad ni än gör så förgör er inte mer,sätt stopp för denna förnedring vi får av våra alkoholiserade mödrar var starka i er själva och lev det liv ni vill leva,bär inte onödigt på andras ryggsäckar för en dag faller ni pladask ner av tröttheten,jag vet jag är där nu och värk har kommit efter all oro och nervositet som rådde dom dagarna man inte visste vilket humör ens mamma skulle vara på,och barnen som aldrig kunde hälsa på sin mormor denna ständiga oro,nej bort med det och säg rakt ut -Gör vad du vill mamma,men så länge du dricker så klipper jag av alla band mellan oss och den dagen du lärt dig livets svåra dagar utan sprit den dagen är du välkommen igen.Tyvärr måste man vara hård,men det är för ert bästa och era liv som gäller med era kära,för jag anser att dricker ens mamma ja då älskar hon inte oss barn och barnbarn för isåfall hade hon aldrig gjort det.Hon behöver en tankeställare är det värt att offra sina barn gentemot spriten.Skicka broschyrer och ställen hon kan gå till,men prata inte med henne,gå till närmsta kyrka och få råd dom hjälper er direkt och där kan man även prata ut med en förstående präst.Och ha inte ångest för era mammor dricker,det är faktiskt hennes egna beslut och en ångest hon måste lära sig hantera.
    Jag vet att det låter hårt,men ni måste leva som om hon inte fanns annars får ni aldrig ro i era själar.
    Ta hand om er och all lycka på vägen
    Nettis

  • minna Anmäl

    Hej!

    Min pappa är alkoholist!! lämnade oss när jag var 9 år. Nu många år senare när jag har familj, har han blivt sjuk beroende av hjälp. Men jag kan inte förmå mig att känna någon vilja att hjälpa honom. Jag är idag över 40 år. Han har ALDRIG varit där. Ska JAG behöva vara där för honom då?? NEJ, jag vägrar fullständigt. Han betyder inget för mig, han har kränkt mig tillräckligt genom åren. Man kommer till en punkt man måste sluta låta sig trampas på helt enkelt. Där är jag och mår bra idag. Har en egen underbar familj som ställer upp för varandra.

    Minna

  • ems Anmäl

    Min mamma är alkoholist. Jag är 26 år gammal och har vart tillbaka i Sverige ca 1 år efter jag bott utomlands i ca 5 år. Det är under det senaste året som jag upptäckt att allt har gått ut för henne, och jag vet inte vad jag ska göra. Vi blir ofta osams och hon blir rent av elak mot mig. Kallar mig gärna saker och hotar ibland att slå mig, vilket resulterar att jag blir arg och ledsen tillbaka även om jag aldrig skulle höja min hand åt henne så skulle jag vilja det. Jag vet inte vart jag ska vägen och vad jag ska göra. Hon ringer och skriker på mig, säger att hon hatar mig och inte vill ha nått med mig att göra. Då kan jag tidigare under dagen frågat om en adress eller liknande. Allting bara spårar ut, och jag hatar henne för det. Hur ska jag kunna förklara för min mamma att jag tycker att hon dricker för mycket och att jag är påväg att börja hata henne för det?
    Jag har tidigare försökt prata med henne om det, och hon lovade mig att inte kontakta mig när hon har druckit, men hon håller inte det hon lovar. Jag vill verkligen inte hata min mamma men det känns som det kommer närmre och närmre den gränsen.

  • Mega Anmäl

    Hej. Min mamma har alkohol/tablettmissbruk. Jag bröt kontakten för några veckor sedan. Hon började dricka när vi var vuxna. Idag är jag 32 år och valt att hjälpa henne istället för att leva mitt liv-det ser jag nu. Visst är jag orolig, ledsen och har ångest men jag tror det blir bättre. Jag ska prioritera mig nu. Och när det är dags-min nya familj. Jag vet att min mor egentligen inte är sådan som min mamma varit de senaste åren. Det är en sjukdom. Önskar alla lycka till.

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?