Hur hantera skuldkänslor över att inte vilja umgås med sin/min mamma…

lillafele 27 januari, 2012 kl 21:30
12753 visningar / 3 svar / anmäl

Har ett ”oäkta” förhållande till min mamma. Känner det som att vi inte kommunicerar på samma våglängd. Vi möte liksom inte. Kan inte klaga på att min mamma är otrevlig, sjuk, missbrukar, är elak eller annat. Min mamma har alltid varit ” snäll”, dvs. hon menar alltid väl…utifrån hur hon upplever saker och ting. Jag upplever däremot att hon kväver mig. Sen jag var liten har jag alltid haft en känsla av bli ”tvångskonverserad” och med det menar jag att min mamma pratar mycket och vill att jag svarar på det hon pratar om, oavsett vad det handlar om och oavsett om jag är upptagen med annat. Har sedan jag var liten, omkring 7-8 år så har jag velat åka bort. Har varit på otaliga kollovistelser och inte velat åka hem egentligen. När jag var 19 åkte jag utomland under 1 år och var arg när jag kom till Sverige och mötte min mamma! Konstig reaktion! Nu har jag flyttat sedan många år ca. 30 mil bort från min mamma. Träffade en kille och flyttade till honom och har det mycket bra tillsammans med honom. Gör mycket roliga saker, reser och upplever en del. Får hela tiden känslan av att min mamma inte är glad över att jag har det bra och får göra många olika saker. Till saken hör att min mamma skilde sig från min styvfar när jag var straxt över 20, alltså har jag inte växt upp med min biolgiska far vilket har påverkat mig på olika sätt. Att hon skilde sig var ur min synvinkel inte en dag för tidigt! Jag och min styvfar gick inte riktigt ihop och jag upplevde att min mor inte riktigt var på min sida under min uppväxt, så klart hade hon det svårt med vart hon skulle lägga sin lojalitet, vilket gjorde att jag ofta blev besviken och kände mig sviken av henne. (något jag egentligen inte fattade vid den tiden då det skedde) I nutid så känner jag mig inte fri i att berätta roliga saker som händer i mitt liv då jag känner att hon inte riktigt kan glädjas med mig. Jag får ofta känslan av att hon tycker att jag ska ”fixa” hennes liv. Inget som hon sagt men jag får kommentarer. En sak till som ligger till grund för den komplicerade relationen är att hon själv hade en väldigt nära, tajt relation med sin mamma, vilket hon fann sig i. Eftersom jag växte upp med min mamma och hennes föräldrar så såg jag den relation som min mamma hade till sin mamma och antagligen har det präglat mig mycket. Jag är LIVRÄDD för att ha en så nära relation med min mor. Bara tanken gör att jag får svårt att andas. Känner mig otroligt kvävd och berövad av min frithet. Min frihet är så otroligt viktig för mig och när jag känner att någon/något hotar min frihet och valfrihet så blir jag lätt panikslagen. Jag har väldigt lätt för att få dåligt samvete när det gäller något med min mamma. Senast nu så handlade det om en utlandsresa där jag inte frågat min mamma om hon vill följa med. Jag kan inte ta ansvar för att min mamma har ett bra liv. Jag anser att hon själv faktiskt har det liv hon själv har skapat för sig själv. Jag kan inte kräva att någon annan ska fixa mitt liv utan jag får själv ta ansvar för att mitt liv blir bra. Jag antar att min mamma känner sig bortglömd och sviken av mig som dotter då jag inte bryr mig om henne som hon brydde sig om sin mamma. Trots att jag har dåligt samvete så känner jag ändå inte kan göra på något annat sätt. Jag blir så negativt påverkad av att han min mamma i närheten, jag blir stressad och arg av någon anledning som jag ännu inte har kommit underfund med tillräckligt mycket för att kunna förbise. Hjälp! Tacksam för synpunkter från både mödrar och döttrar. Jag vill verkligen ha en ärlig och levande relation till min mamma men har ännu inte funnit rätt väg.

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • lillafele Anmäl

    Har ett ”oäkta” förhållande till min mamma. Känner det som att vi inte kommunicerar på samma våglängd. Vi möte liksom inte. Kan inte klaga på att min mamma är otrevlig, sjuk, missbrukar, är elak eller annat. Min mamma har alltid varit ” snäll”, dvs. hon menar alltid väl…utifrån hur hon upplever saker och ting. Jag upplever däremot att hon kväver mig. Sen jag var liten har jag alltid haft en känsla av bli ”tvångskonverserad” och med det menar jag att min mamma pratar mycket och vill att jag svarar på det hon pratar om, oavsett vad det handlar om och oavsett om jag är upptagen med annat. Har sedan jag var liten, omkring 7-8 år så har jag velat åka bort. Har varit på otaliga kollovistelser och inte velat åka hem egentligen. När jag var 19 åkte jag utomland under 1 år och var arg när jag kom till Sverige och mötte min mamma! Konstig reaktion! Nu har jag flyttat sedan många år ca. 30 mil bort från min mamma. Träffade en kille och flyttade till honom och har det mycket bra tillsammans med honom. Gör mycket roliga saker, reser och upplever en del. Får hela tiden känslan av att min mamma inte är glad över att jag har det bra och får göra många olika saker. Till saken hör att min mamma skilde sig från min styvfar när jag var straxt över 20, alltså har jag inte växt upp med min biolgiska far vilket har påverkat mig på olika sätt. Att hon skilde sig var ur min synvinkel inte en dag för tidigt! Jag och min styvfar gick inte riktigt ihop och jag upplevde att min mor inte riktigt var på min sida under min uppväxt, så klart hade hon det svårt med vart hon skulle lägga sin lojalitet, vilket gjorde att jag ofta blev besviken och kände mig sviken av henne. (något jag egentligen inte fattade vid den tiden då det skedde) I nutid så känner jag mig inte fri i att berätta roliga saker som händer i mitt liv då jag känner att hon inte riktigt kan glädjas med mig. Jag får ofta känslan av att hon tycker att jag ska ”fixa” hennes liv. Inget som hon sagt men jag får kommentarer. En sak till som ligger till grund för den komplicerade relationen är att hon själv hade en väldigt nära, tajt relation med sin mamma, vilket hon fann sig i. Eftersom jag växte upp med min mamma och hennes föräldrar så såg jag den relation som min mamma hade till sin mamma och antagligen har det präglat mig mycket. Jag är LIVRÄDD för att ha en så nära relation med min mor. Bara tanken gör att jag får svårt att andas. Känner mig otroligt kvävd och berövad av min frithet. Min frihet är så otroligt viktig för mig och när jag känner att någon/något hotar min frihet och valfrihet så blir jag lätt panikslagen. Jag har väldigt lätt för att få dåligt samvete när det gäller något med min mamma. Senast nu så handlade det om en utlandsresa där jag inte frågat min mamma om hon vill följa med. Jag kan inte ta ansvar för att min mamma har ett bra liv. Jag anser att hon själv faktiskt har det liv hon själv har skapat för sig själv. Jag kan inte kräva att någon annan ska fixa mitt liv utan jag får själv ta ansvar för att mitt liv blir bra. Jag antar att min mamma känner sig bortglömd och sviken av mig som dotter då jag inte bryr mig om henne som hon brydde sig om sin mamma. Trots att jag har dåligt samvete så känner jag ändå inte kan göra på något annat sätt. Jag blir så negativt påverkad av att han min mamma i närheten, jag blir stressad och arg av någon anledning som jag ännu inte har kommit underfund med tillräckligt mycket för att kunna förbise. Hjälp! Tacksam för synpunkter från både mödrar och döttrar. Jag vill verkligen ha en ärlig och levande relation till min mamma men har ännu inte funnit rätt väg.

  • Lilla jag Anmäl

    Jag kan bara säga att jag till viss del känner igen mig i känslan, även om vi inte har helt lika upplevelser.. I mitt fall är det detsamma dock att jag kan inte säga att jag har en elak, olämplig mamma eller så. Men världen uppfattas enligt henne, känns som hon ej lärt sig försöka sätta sig in i andras situationer. Vi kan umgås (inte för ofta) och prata och hon är gullig och omtänksam ibland. Men genom åren har hon sårat mig så många gånger utan att hon fattat det. Som att hon är kylig och inte heller tror på mig.. Flyttade till en annan stad tex och var jätteglad och kär och då är kommentarerna i stil med ”Jaha, är det ett bra alternativ”? etc etc. När jag hade ätstörningar var hon inget stöd alls. Och jag är bara tyst.. Mitt sätt att försöka jobba med detta är att tänka att hon och hennes mamma inte hade en nära känslomässig relation, kanske saknar hon därför förmågan att vara empatisk..Det har blivit bättre med åren, men i bland orkart jag inte med henne-svarar inte när hon ringer och ska prata om sitt liv.. Och får ångest av det. Ibland har jag lust säga till henne hur jag och flera uppfattar henne, men det känns som vi borde gjort det för många år sen.. Kan inte ge några bra råd tyvärr, bara dela med mig och säga lycka till.

  • Erik Anmäl

    Jag har en väldigt bra relation med min mor men jag känner igen mig lite i relationen med min far. Mer då att den också är dålig fast på ett annat sätt. När jag läser det du skriver så slås jag av tanken att du nog måste kommunicera vad du känner för henne, det kan säkert bli väldigt jobbigt men hur skall du annars ha en möjlighet att förbättra er relation? Ta dig gärna tid och förklara hur du kände när du var barn och hur du känner nu utan att anklaga henne allt för mycket, säg att du skulle vilja att hon är glad för dig när du mår bra, vilket hon kanske är men har svårt att visa det. Något i er relation måste förändras och tyvärr är det nog du som måste ta första steget.

  • Anonymous Anmäl

    Känner precis igen dina känslor. Mitt dilemma just nu är att min ensamma mamma (sedan 1,5 år tillbaka) tycker att hon bör få vara med på vår midsommarfest, som vi haft med kompisar de senaste 14 åren. Är jag hemsk person som inte kommer att låta henne få det. Just nu mår jag dåligt hur jag än bestämmer/väljer.

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?