Min fru är gravid och jag vill inte

KalleVillInte 5 mars, 2017 kl 07:45
568 visningar / 0 svar / anmäl

Hej
Jag spontan-skriver här efter en sömnlös natt med många tankar. Vet inte om man kan rationalisera i saker som dessa men jag kastar ut en krok och ser om någon vill råda något klokt.
Jag är en man 46 år gammal och min fru 40 är gravid. Vi har 2 barn redan, 7 och 9 år gamla, och livet rullar på som aldrig förr. Både jag och min fru är ”karriärspersoner” och vi har det gott ställt, stort hus och bra fast krävande jobb. Jag ser inte att varken min fru eller jag kommer vilja varva ner i våra yrken och vi trivs med tillvaron i stort.
Vi har ett bra kärleksfullt respekterande förhållande. Jag är musiker och kompositör, vilket jag ofta använder som argument för att det är en livsstil mer än ett jobb och därför inget som jag kommer vilja varva ner. Min fru är ”duktig” inom det mesta. Fantastisk härlig och karismatisk och full av energi. (vet egentligen vad som är relevant för att beskriva oss) Men kontentan är att vi har det bra och borde vara helt nöjda i att vi kommit över ”puckeln” av hårda barnaår och nu kan njuta av att vi har frihet att resa och göra saker, pussla mindre och lugna ner kaoset runt jobb och familj.
Eller det är så jag känner. Min fru har velat ha barn några år nu (en trea) och jag har inte ägnat det så stor tanke. Tanken är ju härlig, ett litet underbart barn som man kan älska förutsättningslöst.
Vi fick tom ett missfall för ett år sedan. Inte ens då kunde jag rationalisera och ta ett beslut om vad jag tyckte vore bäst utan sa att vi kan försöka igen och går det så är det menat osv.
Nu är vi i 9-10e veckan och tanken slår på mer och mer. Jag har börjat inse verkligheten och blir mer och mer medveten om att detta inte är så bra för oss. Tror jag.
Jag inser också att detta är ett val där båda utgångarna kan förstöra vår relation framöver. Någon av oss kommer ev bli bitter och hålla den andra ansvarig.
Vad kan mer vara relevant…? Jag gillar lugn och enkelhet i tillvaron. Min fru är drivande och effektiv. Tillsammans är vi the perfect match! Men när jag tar upp detta, och ja vi har talat om det, så säger hon saker som att det löser sig, vi tar hjälp, au-pair, och det kommer gå lättare nu än tidigare etc. Samt att hon längtat innerligt efter hen. Jag ger oftast med mig i resonemanget och i viljan att ge min fru detta. Jag känner att det är något fint för att sedan tvivla och känna rädsla att det inte är rätt. Ingen av oss är någon ”bull-mamma” och min fru har också en tendens att inte vara riktigt nöjd med tillvaron utan vilja ha mer, göra nytt och utveckla. En stress som hon är väl medveten om. Jag är rädd att det är fallet även här. En i kombination med hormoner och sista chansen kris, en vilja att optimera även våran familj.
Finns det något bra sätt att tänka i det här? Jag vet att detta är lyx jämfört med alla som vill men inte kan få barn. Kan man leva med att ”ta bort” ett barn? Ska man sätta barn till världen när allt är perfekt? Vi (jag) börjar bli äldre. Är jag bara egoistisk och mån om min egen tid? Och kommer det klarna av att skriva av sig offentligt?…
/Kalle med tvivel

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • KalleVillInte Anmäl

    Hej
    Jag spontan-skriver här efter en sömnlös natt med många tankar. Vet inte om man kan rationalisera i saker som dessa men jag kastar ut en krok och ser om någon vill råda något klokt.
    Jag är en man 46 år gammal och min fru 40 är gravid. Vi har 2 barn redan, 7 och 9 år gamla, och livet rullar på som aldrig förr. Både jag och min fru är ”karriärspersoner” och vi har det gott ställt, stort hus och bra fast krävande jobb. Jag ser inte att varken min fru eller jag kommer vilja varva ner i våra yrken och vi trivs med tillvaron i stort.
    Vi har ett bra kärleksfullt respekterande förhållande. Jag är musiker och kompositör, vilket jag ofta använder som argument för att det är en livsstil mer än ett jobb och därför inget som jag kommer vilja varva ner. Min fru är ”duktig” inom det mesta. Fantastisk härlig och karismatisk och full av energi. (vet egentligen vad som är relevant för att beskriva oss) Men kontentan är att vi har det bra och borde vara helt nöjda i att vi kommit över ”puckeln” av hårda barnaår och nu kan njuta av att vi har frihet att resa och göra saker, pussla mindre och lugna ner kaoset runt jobb och familj.
    Eller det är så jag känner. Min fru har velat ha barn några år nu (en trea) och jag har inte ägnat det så stor tanke. Tanken är ju härlig, ett litet underbart barn som man kan älska förutsättningslöst.
    Vi fick tom ett missfall för ett år sedan. Inte ens då kunde jag rationalisera och ta ett beslut om vad jag tyckte vore bäst utan sa att vi kan försöka igen och går det så är det menat osv.
    Nu är vi i 9-10e veckan och tanken slår på mer och mer. Jag har börjat inse verkligheten och blir mer och mer medveten om att detta inte är så bra för oss. Tror jag.
    Jag inser också att detta är ett val där båda utgångarna kan förstöra vår relation framöver. Någon av oss kommer ev bli bitter och hålla den andra ansvarig.
    Vad kan mer vara relevant…? Jag gillar lugn och enkelhet i tillvaron. Min fru är drivande och effektiv. Tillsammans är vi the perfect match! Men när jag tar upp detta, och ja vi har talat om det, så säger hon saker som att det löser sig, vi tar hjälp, au-pair, och det kommer gå lättare nu än tidigare etc. Samt att hon längtat innerligt efter hen. Jag ger oftast med mig i resonemanget och i viljan att ge min fru detta. Jag känner att det är något fint för att sedan tvivla och känna rädsla att det inte är rätt. Ingen av oss är någon ”bull-mamma” och min fru har också en tendens att inte vara riktigt nöjd med tillvaron utan vilja ha mer, göra nytt och utveckla. En stress som hon är väl medveten om. Jag är rädd att det är fallet även här. En i kombination med hormoner och sista chansen kris, en vilja att optimera även våran familj.
    Finns det något bra sätt att tänka i det här? Jag vet att detta är lyx jämfört med alla som vill men inte kan få barn. Kan man leva med att ”ta bort” ett barn? Ska man sätta barn till världen när allt är perfekt? Vi (jag) börjar bli äldre. Är jag bara egoistisk och mån om min egen tid? Och kommer det klarna av att skriva av sig offentligt?…
    /Kalle med tvivel

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?