Att leva med en…

st 22 juni, 2014 kl 01:44
2141 visningar / 0 svar / anmäl

…man som misshandlar en är som att befinna sig i ett fängelse i sitt egna hem, en som måste ha koll på allt en gör, som inkräktar på sitt egna personliga revir, skopar ur ens inre på allt personligt en äger och har. Anser sig ha fri tillgång till en både fysiskt och psykiskt, medans de själva är hårda som sten. Man själv har inte ett dugg med att göra vad de tänker och gör. En annan ska helst föra dagbok över sina inre tankar och känslor.
Första gångerna han gjorde illa mig låg jag i sängen och kramade om min nalle som jag fått i julklapp, grät och bad en tyst bön om att få vara i mammas trygga famn – vid 21 års ålder. Vilket jag hade fått varit om jag vågat berätta vad som skedde inom hemmets fyra väggar för någon. Rädslan jag kände vid dessa tillfällen är obeskrivlig. Jag hade aldrig någonsin innan varit med om något som helst våld, eller aldrig ens antydan till det. Jag var så säker och lugn på att han aldrig skulle kunna göra mig illa – fysiskt. För det hade han ju sagt. Men så kom den dagen, efter flera år tillsammans. Han misshandlade mig i timmar, dunkade mitt huvud i golvet, i väggar, han satt över mig med strypgrepp. Dagen efter var jag apatisk.
Han förstod inte vad han hade gjort fel. En annan gång knuffade han mig hårt så jag föll och bröt ett revben. Han har kastat mig som en trasdocka från ena sidan av rummet till den andra. Orsakat mig näsblod. Nypt mig i armarna. Bråkat med mig för att sedan tvinga mig till sex och dessutom genom hela sexakten förklara för mig hur ful och äcklig jag är. Ja det är bara en del om vad som hänt. Han har orsakat mig stor smärta, fysiskt som psykiskt, jag kan inte beskriva den stora rädsla jag känt alla dessa gånger. Jag är liten och tanig och han är stor och stark. Jag hoppas så innerligt att inte mina barn, min syster eller någon annan för den delen ska behöva uppleva samma. Men tyvärr så har många kvinnor det så, och jag gråter i mitt hjärta. Jag vet att det aldrig är tjejens fel och jag har aldrig känt skuld, faktiskt. Problemet ligger hos honom, det är han som är den sjuke. Ville bara få ur mig detta, och skriv gärna om du varit med om samma.

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • st Anmäl

    …man som misshandlar en är som att befinna sig i ett fängelse i sitt egna hem, en som måste ha koll på allt en gör, som inkräktar på sitt egna personliga revir, skopar ur ens inre på allt personligt en äger och har. Anser sig ha fri tillgång till en både fysiskt och psykiskt, medans de själva är hårda som sten. Man själv har inte ett dugg med att göra vad de tänker och gör. En annan ska helst föra dagbok över sina inre tankar och känslor.
    Första gångerna han gjorde illa mig låg jag i sängen och kramade om min nalle som jag fått i julklapp, grät och bad en tyst bön om att få vara i mammas trygga famn – vid 21 års ålder. Vilket jag hade fått varit om jag vågat berätta vad som skedde inom hemmets fyra väggar för någon. Rädslan jag kände vid dessa tillfällen är obeskrivlig. Jag hade aldrig någonsin innan varit med om något som helst våld, eller aldrig ens antydan till det. Jag var så säker och lugn på att han aldrig skulle kunna göra mig illa – fysiskt. För det hade han ju sagt. Men så kom den dagen, efter flera år tillsammans. Han misshandlade mig i timmar, dunkade mitt huvud i golvet, i väggar, han satt över mig med strypgrepp. Dagen efter var jag apatisk.
    Han förstod inte vad han hade gjort fel. En annan gång knuffade han mig hårt så jag föll och bröt ett revben. Han har kastat mig som en trasdocka från ena sidan av rummet till den andra. Orsakat mig näsblod. Nypt mig i armarna. Bråkat med mig för att sedan tvinga mig till sex och dessutom genom hela sexakten förklara för mig hur ful och äcklig jag är. Ja det är bara en del om vad som hänt. Han har orsakat mig stor smärta, fysiskt som psykiskt, jag kan inte beskriva den stora rädsla jag känt alla dessa gånger. Jag är liten och tanig och han är stor och stark. Jag hoppas så innerligt att inte mina barn, min syster eller någon annan för den delen ska behöva uppleva samma. Men tyvärr så har många kvinnor det så, och jag gråter i mitt hjärta. Jag vet att det aldrig är tjejens fel och jag har aldrig känt skuld, faktiskt. Problemet ligger hos honom, det är han som är den sjuke. Ville bara få ur mig detta, och skriv gärna om du varit med om samma.

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?