För jobbigt med sanden när jag vaskar guld?

Fri 10 maj, 2013 kl 16:30
2470 visningar / 0 svar / anmäl

Det här med grannsämja. Goda grannar. Viktigt och naturligt, överallt?
Zizek berättade i en intervju i Babel på svt.se att han bara vill säga ett ”frankly good day” till sina grannar, och att han inte vill bo i ett litet hus där han tvingas kommunicera med sina grannar.
Så jobbigt att tvingas prata med grannar som jag respekterar och tycker mycket om, bara för att vi är vid samma dörr. Orkar inte berätta att jag letar bra jobb som kan ge mig och barnen pengarna som vi behöver. För, kanske, de tycker att jag är för privat. Vi är ju grannar och kanske hänvisade till loftgångarna i våra liv med varandra – inte köken.
Men ibland bär jag enorma tvättsäckar där på loftgångarna – inte en: två eller tre – och jag ler och pratar inte om tristessen i tvättstugan.
Men det här med att vara genuin, autentisk, sann, real, transparent? När?
Försöker kognitivt att lista ut när det är Celebration med Kool & The Gang och ”bring my best times and my laughter too” och när vi är bjudna på sanna möten.
Kognitiv beteendeterapi är så respekterat, ser nån poäng där och väljer själv istället för att bara babbla, sensitivt försöker jag se om vi, kanske, inte bara är vid samma dörr rent bokstavligt.
Min mamma var alltid social och pratade självklart med alla hon mötte.
Och jag är så medveten om när blomman jag köpte till dem inte är deras smak och orkar inte misslyckas, snubbla, spilla ut färg på min tavla.
Försöker lära mig måla med vattenfärger, som min farfar var så duktig med.
Det går sådär.
Men jag vill lära mig.
Så jag vaskar också guld på stranden som jag bor vid.

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Fri Anmäl

    Det här med grannsämja. Goda grannar. Viktigt och naturligt, överallt?
    Zizek berättade i en intervju i Babel på svt.se att han bara vill säga ett ”frankly good day” till sina grannar, och att han inte vill bo i ett litet hus där han tvingas kommunicera med sina grannar.
    Så jobbigt att tvingas prata med grannar som jag respekterar och tycker mycket om, bara för att vi är vid samma dörr. Orkar inte berätta att jag letar bra jobb som kan ge mig och barnen pengarna som vi behöver. För, kanske, de tycker att jag är för privat. Vi är ju grannar och kanske hänvisade till loftgångarna i våra liv med varandra – inte köken.
    Men ibland bär jag enorma tvättsäckar där på loftgångarna – inte en: två eller tre – och jag ler och pratar inte om tristessen i tvättstugan.
    Men det här med att vara genuin, autentisk, sann, real, transparent? När?
    Försöker kognitivt att lista ut när det är Celebration med Kool & The Gang och ”bring my best times and my laughter too” och när vi är bjudna på sanna möten.
    Kognitiv beteendeterapi är så respekterat, ser nån poäng där och väljer själv istället för att bara babbla, sensitivt försöker jag se om vi, kanske, inte bara är vid samma dörr rent bokstavligt.
    Min mamma var alltid social och pratade självklart med alla hon mötte.
    Och jag är så medveten om när blomman jag köpte till dem inte är deras smak och orkar inte misslyckas, snubbla, spilla ut färg på min tavla.
    Försöker lära mig måla med vattenfärger, som min farfar var så duktig med.
    Det går sådär.
    Men jag vill lära mig.
    Så jag vaskar också guld på stranden som jag bor vid.

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?