Inga egna barn, bara bonusbarn och en man i 40-årskris

Sofia 26 mars, 2012 kl 18:53
16010 visningar / 19 svar / anmäl

När jag träffade min sambo och han hade två barn sedan tidigare så jag det som något positivt. Jag kommer från stor familj och han verkade vara en bra pappa med mycket värme och kärlek.
Relationen med barnen blev snabbt ganska bra och de accepterade mig och en de tydde sig till mig och jag till dem. Dock väcktes min egen barnlängtan och känslan av att vilja ha egna barn sig blev väldigt stark. För att jag vill ha egna barn men även för att få någon slags jämnvikt i förhållandet.
Min sambo är 40+ och fick barn när han var 30. Han och hans ex-fru gled isär under småbarnsåren och det verkar som min sambo tog mycket ansvar för barnen.
Han kan inte säga till mig rakt ut att han inte vill ha fler barn. Faktiskt så lyftes frågan om barn redan vår första date. Han frågade om jag ville ha egna och barn och jag sade ja och frågade om han kunde tänka sig fler barn, absolut svarade han. OK! Skönt, då behöver vi inte prata om det det närmsta året.
Efter ett år, i maj 2011, så ville han att jag skulle flytta in hos dem i hans hus, på prov, ”provbos”. Jag frågade om det där med fler barn då jag var i en ålder då val som att flytta ihop och satsa inte tas så lättvindigt. Plötsligt var fler barn inte aktuellt. Han ville inte prata om det och att jag krävde svar på något så stort var helt sjukt. Inte kul att höra och jag velade och ville lämna honom men jag kunde inte. Jag även tvekade då jag hellre ville att båda satsade och började om i ett nytt hus/lägenhet. Dock vann det praktiska över känslorna och i november 2011 flyttade jag in i hans hus och hyrde ut min lägenhet. Det var skönt att slippa bo i en väska men nu kom andra problem upp till ytan.
Att känna sig inneboende. Att känna sig som en barnvakt till hans barn. Till saken hör att jag i samma veva bytte jobb och arbetar från hemmet och finns med andra ord till hands väldigt ofta.

Ständigt hamnar jag i situationer där jag blir ledsen. Ledsen för att jag ska göra och ge så mycket men inte kan få tillbaka det jag drömmer om. ”Vi ska vara en familj” skanderar sambon entuiastiskt i liften på fjällsemestern och det är ju fint. Men det är inte min familj tänker jag surt och längtar bort från knappliften till de svarta backarna.
Jag vill så mycket och jag ger och ger. Jag följer med på dansuppvisningar och genomlider två timmar bland tuppiga pappor och hönsiga mammor och ”pappas lilla älskling!!!!” – och en butter bonusmamma i släptåg. Jag får hela tiden sätta gränser för att inte utplåna hela min person för att ta hand om två barn kräver sin kvinna.
Så, här står jag nu, en förr så självständig 36-årig kvinna, i ett hus som inte är mitt, bland barnfoton och inramade barnteckningar, jag tar hand om två barn och planerar hela livet kring dem. Allt för att jag älskar en man med barn. Jag har sagt vad jag vill och vad som är viktigt för mig (att vi gemensamt skapar ett liv där bådas drömmar får leva) men inga svar kommer. Min sambo pratar bara om en framtid för oss och hans barn, inga nya barn. Han pratar jämt om de hemska vidriga småbarnsåren. Ja, jag har ju alla svar men det är så svårt att lämna när mycket är bra. Om han bara sade ärligt vad han ville så jag kunde ta beslut, att inte veta och vänta är svårt. Jag har sagt att jag måste fråga dessa svåra stora frågor pga min ålder. Hade jag varit 25 hade vi kunnat lalla runt ett tag till.
Vi ska vara provbos minst ett år säger sambon. Inte rusa in i något. Sunt, ja men jag är snart infertil och jag får ångest av att tänka på att aldrig få egna barn. Ska jag leva utan barn vill jag ha en man utan barn! Då behöver man inte gå på Shrek 4 med svenskt tal. Jag är ofri. Samtidigt tycker jag om barnen, de tillför en dimension och mycket glädje men sambons ovilja att ge mig något eget, eller binda oss samman på våra villkor, inte bara hans gör mig svart, bitter, ledsen och jag kan inte ge allt jag skulle kunna. Sambon vill leva det liv han såg framför sig med sin fru (hon lämnade) – mycket pengar, resor, båt, motorcykel, golf med grabbarna. Absolut inga barnskrik, blöjor eller en fet förlöst kvinna..
Vad gör jag? Bara du kan svara på det säger alla men jag kan inte ta beslut. Att lämna känns så hemskt. Att stanna och vara ledsen är inget alternativ. Jag tänker inte lura honom och bli gravid i smyg. Inte snällt mot honom eller barnet.
Någon i liknande situation?

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.

  • Sofia Anmäl

    När jag träffade min sambo och han hade två barn sedan tidigare så jag det som något positivt. Jag kommer från stor familj och han verkade vara en bra pappa med mycket värme och kärlek.
    Relationen med barnen blev snabbt ganska bra och de accepterade mig och en de tydde sig till mig och jag till dem. Dock väcktes min egen barnlängtan och känslan av att vilja ha egna barn sig blev väldigt stark. För att jag vill ha egna barn men även för att få någon slags jämnvikt i förhållandet.
    Min sambo är 40+ och fick barn när han var 30. Han och hans ex-fru gled isär under småbarnsåren och det verkar som min sambo tog mycket ansvar för barnen.
    Han kan inte säga till mig rakt ut att han inte vill ha fler barn. Faktiskt så lyftes frågan om barn redan vår första date. Han frågade om jag ville ha egna och barn och jag sade ja och frågade om han kunde tänka sig fler barn, absolut svarade han. OK! Skönt, då behöver vi inte prata om det det närmsta året.
    Efter ett år, i maj 2011, så ville han att jag skulle flytta in hos dem i hans hus, på prov, ”provbos”. Jag frågade om det där med fler barn då jag var i en ålder då val som att flytta ihop och satsa inte tas så lättvindigt. Plötsligt var fler barn inte aktuellt. Han ville inte prata om det och att jag krävde svar på något så stort var helt sjukt. Inte kul att höra och jag velade och ville lämna honom men jag kunde inte. Jag även tvekade då jag hellre ville att båda satsade och började om i ett nytt hus/lägenhet. Dock vann det praktiska över känslorna och i november 2011 flyttade jag in i hans hus och hyrde ut min lägenhet. Det var skönt att slippa bo i en väska men nu kom andra problem upp till ytan.
    Att känna sig inneboende. Att känna sig som en barnvakt till hans barn. Till saken hör att jag i samma veva bytte jobb och arbetar från hemmet och finns med andra ord till hands väldigt ofta.

    Ständigt hamnar jag i situationer där jag blir ledsen. Ledsen för att jag ska göra och ge så mycket men inte kan få tillbaka det jag drömmer om. ”Vi ska vara en familj” skanderar sambon entuiastiskt i liften på fjällsemestern och det är ju fint. Men det är inte min familj tänker jag surt och längtar bort från knappliften till de svarta backarna.
    Jag vill så mycket och jag ger och ger. Jag följer med på dansuppvisningar och genomlider två timmar bland tuppiga pappor och hönsiga mammor och ”pappas lilla älskling!!!!” – och en butter bonusmamma i släptåg. Jag får hela tiden sätta gränser för att inte utplåna hela min person för att ta hand om två barn kräver sin kvinna.
    Så, här står jag nu, en förr så självständig 36-årig kvinna, i ett hus som inte är mitt, bland barnfoton och inramade barnteckningar, jag tar hand om två barn och planerar hela livet kring dem. Allt för att jag älskar en man med barn. Jag har sagt vad jag vill och vad som är viktigt för mig (att vi gemensamt skapar ett liv där bådas drömmar får leva) men inga svar kommer. Min sambo pratar bara om en framtid för oss och hans barn, inga nya barn. Han pratar jämt om de hemska vidriga småbarnsåren. Ja, jag har ju alla svar men det är så svårt att lämna när mycket är bra. Om han bara sade ärligt vad han ville så jag kunde ta beslut, att inte veta och vänta är svårt. Jag har sagt att jag måste fråga dessa svåra stora frågor pga min ålder. Hade jag varit 25 hade vi kunnat lalla runt ett tag till.
    Vi ska vara provbos minst ett år säger sambon. Inte rusa in i något. Sunt, ja men jag är snart infertil och jag får ångest av att tänka på att aldrig få egna barn. Ska jag leva utan barn vill jag ha en man utan barn! Då behöver man inte gå på Shrek 4 med svenskt tal. Jag är ofri. Samtidigt tycker jag om barnen, de tillför en dimension och mycket glädje men sambons ovilja att ge mig något eget, eller binda oss samman på våra villkor, inte bara hans gör mig svart, bitter, ledsen och jag kan inte ge allt jag skulle kunna. Sambon vill leva det liv han såg framför sig med sin fru (hon lämnade) – mycket pengar, resor, båt, motorcykel, golf med grabbarna. Absolut inga barnskrik, blöjor eller en fet förlöst kvinna..
    Vad gör jag? Bara du kan svara på det säger alla men jag kan inte ta beslut. Att lämna känns så hemskt. Att stanna och vara ledsen är inget alternativ. Jag tänker inte lura honom och bli gravid i smyg. Inte snällt mot honom eller barnet.
    Någon i liknande situation?

  • Magnolia Anmäl

    Det gör ont i mitt hjärta på mig när jag läser ditt inlägg! Så mycket ”sorg” och så mycket kärlek…

    Du skriver så uppriktigt och varmt och jag förstår varje ord du skriver.

    Jag måste säga att jag tycker din sambo är oerhört egoistisk och att det verkar som han tar det ”bästa” från dig, men inte ger något tillbaka.

    Inte för att man ska hota men ställ ultimatum; ”jag tycker vi ska flytta isär ett tag för att se om vi verkligen är ämnade för varandra…”, eller något i den stilen. Om frågan kommer varför, uppge återigen din önskan om eget/egna barn. För din skull hoppas jag han förstår ”allvaret” och att ni åtminstone kan börja diskutera frågan – kanske kan du få svar på varför han har sådan ovilja till att skaffa ett barn (till) med dig, kanske du får förmågan att ”svara på din egen fråga” hur du ska gå vidare med DITT liv…

    Jag önskar dig all lycka! Var stark!!!
    Kram

  • Nora Anmäl

    Har precis läst din insändare och känner så mycket med dig! Vi har det så lika, men ändå kanske inte…. Lever med en man med tre barn sedan tidigare och ofta såras man i vardagen av små och stora insidenter som rör barnen, honom,exfrun. Vi pratade gemensamma barn tidigt och fick ett kärleksbarn för ett år sedan. För mig fanns inget liv utan att få uppleva egna barn. Man kan tycka om andras barn,men man kan aldrig,aldrig,aldrig jämföra dessa känslor som ett eget barn skapar!!!Skulle gärna vilja få kontakt med dig, mail?! Tror att vi har mycket att diskutera. Tills vidare måste mitt råd till dig bli: Gör upp om hur han och du ser på framtiden tillsammans. Finns ingen vilja om ett gemensamt barn hos honom, fastän din längtan är så stor, så tror jag du mår bäst i långa loppet( livet) av att lämna honom och barnen, och försöka skapa ett nytt liv! Och du…du är 36, inte 45!!! Känn ingen barnstress, jag tror att du hinner det du vill!

  • LILLY Anmäl

    Vilken hemsk situation du hamnat i. Jag tror du har svaret på hur du borde göra inom dig. Om du inte kan stå ut att leva utan barn är alternativet att lämna och leta vidare. Om du kommer fram till att din kärlek till mannen är större än allt annat så ska du stanna. Men – då måste du arbeta bort din bitterhet och saknad och inte falla in i en roll där du anklagar honom. Valet är ditt. Jag förstår att det är svårt och hemskt oavsett vilket du väljer. Jag har egna barn sedan tidigare förhållande och min man har också barn från förut. Ändå var min barnlängtan så otroligt stark när jag träffade honom. Ville så gärna att vi även skulle ha ett gemensamt barn för att bli en egen familj. Han vägrade och tyckte han var klar. Ville leva livet precis som din man vill med motorcykel, golf, resor. Vi kunde inte mötas. Än idag känner jag bitterhet över det här och har svårt för att engagera mig i hans barn och barnbarn (som numera tillkommit). De är inte mina och påminner mig ständigt om att någon annan fick bära hans barn. Det är naturligtvis inte ok att känna så och jag visar aldrig något infö vare sig honom eller barnen men antagligen känner de distansen. Om jag fick välja om och vrida åren tillbaka så hade jag nog valt annorlunda även om jag älskar honom, men jag levde alltför länge i tron att han skulle ändra sig och nu är det verkligen för sent. Men: hade jag inte haft egna barn alls så hade jag utan tvekan lämnat.

  • Helene Anmäl

    Hej!
    Jag tror att det är viktigt att man börjar om båda två när man startar upp ett samboförhållande. Man planerar en gemensam bostad, gemensamm regler mm.
    När jag läser din insändare känns det som om du bara ersatt hans förra fru i det liv de levde. Men nu har han ju en ny partner och ett nytt liv men med en del med från sitt förra liv.
    Jag har två barn i tjugoårsåldern, som precis flyttat hemifrån, och har träffat en man med barn som går i låg- och högstadiet. Han vill undermedvetet att jag bara funkar i hans familj och flyter in. Kanske detta är ett manligt beteende? Min lösning på det hela är at jag flyttar till en mindre bostad där vi kan bo under den barkerna tiden och sen hälsar jag på i hans hus under barnveckorna och är med på semestrar och så. För mig känns det som första steget mot att våra famiöjer ska fungera ihop i framtiden. Nu är jag färdig med egna barn och har sett fram emot lite mer vuxentid, så detta att bo lite själv passar mig fint.
    Men jag tror att tills man är överens om hur man ska leva och att båda två är beredda att ändra på sina liv, ska man inte bo ihop.
    Mitt råd till dig är att du ärligt berättar att du inte kan leva hans liv på hans villkor. Du vill leva ett liv där båda är med och utformar hur det ska vara. Och i ditt fall är det viktigt med egna barn. Jag skulle flytta hem till min lägenhet igen och låta mannen ta hand om sina egna barn ett tag. Bara för att ni ska fundera på hur ni ska kunna mötas för ett gemensamt liv.
    Tar det slut, så kanske det inte var en livspartner din man vill ha utan en barnvakt? Du och ditt liv är alldeles för viktigt för att du bara ska slänga bort det. Du måste känna att din man respekterar dina känslor. Låt det ta lite tid. Om ni älskar varandra kommer ni också att hitta en lösning.
    Lycka till!
    Sommar

  • Jack Bell Anmäl

    Hej, jag har länge letat på nätet efter någon i liknande situation som mig. Detta för att dölja den bottenlösa sorg jag känner över att jag ”förlorat” mitt bonusbarn. Söker svar på frågor. Allt för att läka min hjärtesorg. Känner precis igen mig i din historia. Men med den skillnaden att jag är man. Jag är i 40 års åldern och har levt med en kvinna och hennes barn i sex år. Detta tills vi separerade nyligt. Då vi träffades var det ny romantiskt och min sambo bedyrade att hon ville ha många barn i framtiden. Det lät ju bra, men jag tänkte inte så mycket på det då. Men med tiden så växte sig längtan efter barn väldigt stark. Jag kom ju så bra överens med hennes barn och han blev ljuset i mitt liv. Det kändes som allt föll på plats i vår lilla familj. Men detta väckte barnlängtans monstret till liv. Jag var med på hockey och fotbollsträningar och älskade det. Men känslan av att jag inte riktigt dög som ”riktig pappa” gjorde sig alltmer påmind. Eftersom det inte verkade aktuellt att jag skulle få bli det på riktigt. Jag fick bara bittert konstatera att det verkade bara hända andra i vår bekantskapskrets och var mig förvägrat. Till slut ställdes diskussionen på sin spets och vi beslutade oss för att skaffa barn. Jag var innerst inne världens lyckligaste, men höll inne med känslorna för att det kändes som lite bra för att vara sant. Försöken misslyckades en efter en och helt plötsligt en dag sa min sambo att hon inte ville ha barn längre. Min värld rasade samman och vi tog en paus. I min ensamhet kände jag att jag inte kunde acceptera detta. Sorgen som sköljde över mig då jag insåg detta faktum att jag blev tvungen att lämna bonusbarnet och vår lilla familj var outhärdlig. Jag blir fortfarande förkrossad då jag blir påmind om barnet och vårt liv tillsammans. Jag kanske har valt fel väg som drömde om ett eget barn. Men mitt råd till dig är att du är bara 36 år. Lämna din man och hans barn innan det är försent. Släpp inte din dröm. Det kommer att kännas vedervärdigt, men annars kommer du att ångra dig resten av ditt liv…

  • Karin Anmäl

    Jag tycker du ska dumpa honom eller åtminstone ställa ett ultimatum. Han har ingen som helst rätt att förvägra dig ett eget barn. Du har bara ett liv och barn är livets mål för de allra flesta. Tyvärr är det ofta så med män att de inte är så motiverade att skaffa barn, särskilt inte om de redan har sedan tidigare. Jag har flera väninnor i samma situation. Själv har jag barn och var väldigt målmedveten med det. Jag anser inte att männen ensidigt ska få bestämma en sådan sak. En kvinna vet själv när hon är redo. Det finns en biologisk klocka.

  • vill bli pappa Anmäl

    Jag känner också igen din situation, men med den skillnaden att jag är man. Att stanna i relationen är att ta en väldig risk. Förutom att du själv kanske väljer att lämna honom, men för sent så finns ju också risken att han lämnar dig.

    Det var vad som hände mig.

  • tilly Anmäl

    När jag läste det du skrivit så kände jag att vi är i väldigt lika situationer! Men jag har lämnat… Mitt ex har två barn sedan tidigare och i början av vårt förhållande svarade han att han absolut ville ha fler barn! Ingen tvekan där inte! Därför tog jag inte upp det mer, jag trodde ju att jag visste vart han stod.
    Jag flyttade iaf in i hans lgh tillsammans med honom och barnen, som vi hade varannan vecka.
    Jag är 32år och har endometrios, vilket gör att jag troligtvis inte kommer bli gravid naturlig väg. Barnstressen kommer smygandes och när jag tog upp det igen med mitt ex så ville han helt plötsligt inte ha fler barn… Detta kom upp igen precis efter att jag flylttat in, inte för att jag ville skaffa barn direkt men jag ville försäkra mig om att vi kände samma. Jag kan verkligen inte förstå varför han inte nämnde detta INNAN jag flyttade in, jag har alltid varit väldigt öppen med att jag vill ha barn.
    När han nu inte ville längre så blev det naturligtvis jättejobbigt…. Men jag kände i min mage vad jag va tvungen att göra, om jag inte lämnat honom så hade jag ångrat mig! Det svåra är ju bara att han hade ju redan gjort sitt val, han ville inte ha barn. Vilket betydde att jag tvingades ta bestlutet om vi skulle fortsätta leva ihop eller ej.
    Det är jättetufft att lämna någon man älskar, men det är det enda rätta om man inte kan tänka sig ett liv utan egna barn! Nu är jag jätteledsen, det är bara nån månad sen vi gjorde slut, men jag känner ändå att jag har gjort rätt.
    Lyssna på dig själv, hur känns det i magen!!

  • Johan Anmäl

    Hej Sofia,
    Jag är i nästan samma situation. Dock är jag man och min sambo har barn från ett tidigare äktenskap. Vi har försökt att få barn, både på naturlig väg och via IVF, inget har lyckats. Jag är 45 år och känner att min tid löper ut och hon är 43 vilket gör att våra chanser nu är väldigt små att lyckas bli föräldrar tillsammans. Vad gör man? Det enkla svaret är att lämna henne och hoppas att man kan hitta en yngre (rent krasst, mer fertil kvinna), men jag är som sagt 45 och vad är sannolikheten att en kvinna som är runt 30 vill leva med en 15 år äldre man? Dessutom älskar jag min sambo, vilket gör min situation näst intill outhärdig. Hennes barn är jättefina (en dotter, 10 år och en son 12 år), men de är inte mina och hur mycket jag än tar till mig dem så har de redan en biologisk pappa som de bor hos varannan vecka. Jag vet att jag betyder mycket för dem, men de är inte mitt kött och blod och de vet de och det vet jag och den känslan kan jag aldrig slå bort. Jag lider med dig och vet hur det känns. Jag hoppas att ni lyckas trots ett visst motstånd.

  • Felicia Anmäl

    1. Frys in ägg, det skulle kunna ge dig lite mer tid.
    2. Ställ ett ultimatum, säg vad du vill ha och annars måste du gå vidare.
    3. Fundera på att leva flersamt, sök en ny primärpartner och kolla möjligheten att fortsätta dejta mannen du nu är tillsammans med.
    4. Sluta göra saker du inte har lust med. Tänk så här: Skulle en man gjort allt det här om det var mina barn? Alla tjänar på att du mår bra.

  • Felicia Anmäl

    Börja leva polyamoröst? Blir mer och mer vanligt. Behåll din nuvarande kärlek men leta samtidigt efter en mamma till ditt barn. Det är fullt möjligt att älska fler om man törs tänka utanför ramarna.

  • Karin Anmäl

    det gör ont i hela mig när jag läser, är i samma sits själv och vet varken ut eller in. Hoppas att det löst sig för dig oavsett ditt val

  • Anonym Anmäl

    Lever tillsammans med min sambo och vår son på 1 år. Varannan vecka bor hans 3 barn från ett tidigare förhållande med oss. Jag är nu gravid igen och min sambo vill inte att jag ska behålla barnet. Han vill att jag ska göra abort då han inte vill ha 5 barn. Gör jag inte det kommer han att lämna mig. Jag är helt knäckt över detta. Om jag behåller barnet blir jag ensamstående mamma med två barn under 2 år. Gör jag abort kommer jag troligtvis att ångra det i hela mitt liv och tänka på mitt ofödda barn varje gång jag ser ett barn. Anledningen till att jag berättar detta är för att det är ett omöjligt val att göra, precis som du har ett omöjligt val framför dig. Ett val du måste göra och inte kan ångra. Vill du ha egna barn så ska du inte stanna i förhållandet. Så enkelt är det. Du kan inte leva på hoppet av att han kanske ger med sig en dag. Det kanske han aldrig gör. Då kommer du att ångra dig resten av ditt liv. Hoppas verkligen att allt löser sig för dig. Jag kan trösta dig med att kärleken du kommer att känna för ditt barn kommer att vara värt all smärta och alla tårar du kanske får genomlida vid en separation. Du kommer att hitta en annan partner som kommer att bli en fantastisk pappa. Ha hopp om framtiden och lycka till!

  • Anonym Anmäl

    Önskar dig lycka till med allt. Hoppas att det löser sig. Ge inte upp hoppet!

    Ville bara säga att jag är 29 och min sambo 46. Så det är inte omöjligt.

  • Anonym Anmäl

    Lever tillsammans med min sambo och vår son på 1 år. Varannan vecka bor hans 3 barn från ett tidigare förhållande med oss. Jag är nu gravid igen och min sambo vill inte att jag ska behålla barnet. Han vill att jag ska göra abort då han inte vill ha 5 barn. Gör jag inte det kommer han att lämna mig. Jag är helt knäckt över detta. Om jag behåller barnet blir jag ensamstående mamma med två barn under 2 år. Gör jag abort kommer jag troligtvis att ångra det i hela mitt liv och tänka på mitt ofödda barn varje gång jag ser ett barn. Anledningen till att jag berättar detta är för att det är ett omöjligt val att göra, precis som du har ett omöjligt val framför dig. Ett val du måste göra och inte kan ångra. Vill du ha egna barn så ska du inte stanna i förhållandet. Så enkelt är det. Du kan inte leva på hoppet av att han kanske ger med sig en dag. Det kanske han aldrig gör. Då kommer du att ångra dig resten av ditt liv. Hoppas verkligen att allt löser sig för dig. Jag kan trösta dig med att kärleken du kommer att känna för ditt barn kommer att vara värt all smärta och alla tårar du kanske får genomlida vid en separation. Du kommer att hitta en annan partner som kommer att bli en fantastisk pappa. Ha hopp om framtiden och lycka till!

  • Helena Anmäl

    Hej, min man ville inte ha barn och hade inga sedan tidigare. Jag var nöjd med det men när jag var 40 kände jag att jag ville ha barn och det beslutet hade mognat fram under några år. Jag ställde ett ultimatum, antingen skaffar vi barn eller så är det slut. Då ändrade han sig och vi har nu en dotter. Jag tycker inte du ska vänta, vid 36 är det trots allt inte alltid så lätt att få barn. Vill du ha barn och din man inte vill och det är viktigt för dig tycker jag att du ska lämna. Lätt att säga, i och för sig.

  • johanna Anmäl

    Jag ser att det är ett gammalt inlägg men väljer att kommentera det ändå.

    Jag sitter i en något liknande sits & känner så väl igen mig i dina känslor. Att som vuxen bli nekad det man helst av allt önskar sig, av personen som sägs älska en mest, klingar falskt. Risken är att kärleken mot din sambo minskar, för ett förhållande är att ge & ta, inte att hela tiden bli tillgodosedd på det egna planet. Stå upp för vad du vill, annars kommer du aldrig förlåta dig själv. Är han mannen för dig så får även han komprimissa!

  • Anonymous Anmäl

    Hej Sofia,

    Vet inte om detta är passé sedan länge men jag blev nyfiken på vad som hände sedan du skrev detta inlägg. Jag sitter nämligen i exakt samma situation som du gjorde för några år sedan. Jag är dock några år äldre, 38. Jag har träffat en fantastisk man men han vill inte ha fler barn, hans är två och fyra så de är små och han har just lämnat spädbarnsåret bakom sig i en jobbig separation med sitt ex. Vi pratar om att flytta ihop men jag känner precis som du. Att man blir gästspelare i någon annans liv. En barnvakt aldrig mamma. Vad hände med dig? Lämnade du eller stannade du kvar? Jag vill inte lämna min kille men att vara i min situation tär på vårt förhållande då jag ofta blir ledsen. Det gör mig ont att i sådana fall behöva lämna en man som det tog mig så många år att finna. Så vad gör man. Garantin för att hitta en ny man som man klickar med och hinner skaffa barn med innan tiden rinner ut är inte given. Jag har ganska månget förhållande i bagaget och det jag befinner mig i nu hade varit perfekt om det inte hade varit för att han inte vill ha fler barn. Så vad gör man? Vad gjorde du? Ska man stanna och riskera att aldrig bli mamma eller söka sig därifrån och riskera att bli barnlös ändå och mista ett fint förhållande?

  • mpo Anmäl

    Hej, jag önskar få ett svar hur du gjorde?
    Befinner mig i samma situation just nu och känner mig så vilsen och ledsen. Behöver prata med någon som varit i samma situation? Hoppas jag kan komma i kontakt med dig även om det var några år sedan detta skrevs!

Anmäl

Är du säker på att du vill anmäla det här?